Idag har jag betalat min första räkning på internet själv.
Jag tror jag börjar bli vuxen.
måndag 25 augusti 2008
Vuxenpoäng
Hej jag heter Carolina och är tjugo år.
Idag har jag betalat min första räkning på internet själv.
Jag tror jag börjar bli vuxen.
Idag har jag betalat min första räkning på internet själv.
Jag tror jag börjar bli vuxen.
"He is not a hero. He is more than that..."
Månader har gått sedan en av mina många unga kärlekar under uppväxten gick bort. Han var det näst intill äckligt perfekta. Vacker, rolig, duktig och framgångsrik. Dessvärre speglades inte själen och hjärtat i hans djupa skrattgropar och oefterbeskrivliga ögonglitter. Jag fick aldrig chansen att träffa honom, trots det känns det som om han ibland var mig nära. Han var Heath. Heath Ledger. Inte sedan han gick bort har jag trott mig orka se något av hans verk och livsprestationer. Ikväll tog jag steget. Men inte bara steget att möta Heath igen, utan också att trampa över tröskeln in till den nya teknikens omfilmatiseringar och vidareutveckligar av gamla guldkorn. Ikväll såg jag Batman - The Dark Knight.
Två och en halv timme i ett förvånansvärt tyst mörker, på en av Stockholms största, men mindre charmiga biografer ger mig ont. Allt eftersom minuterna går hasar jag ner på sätet och drar alla kroppsdelar närmare och närmare intill mig - ett långt och utdraget intagande av en så nära fosterställning som möjligt, i en trång biograf i falukorvslandets mellersta delar. Men jag får inte bara fysiskt ont i kroppen tack vare benen i otrevliga och sammanbitna vinklar, axlarna upp över öronen och armarna fastklamrade kring min bröstkorg. Nej jag får ont i själen. Batman berör.
Filmen är mörk, hård, intensiv och läskigt naken. Visst är mycket mest action, pangpang och otäckheter, men de liksom når mig. Men det som tar i mig mest, det är filmens fruktansvärda psykologiska tilltag. De utpressningar, trakasserier och den tortyr som är sammankopplat med något mer än bara fysisk smärta. Dess ohumana tilltag skrämmer mig. Eller det som skrämmer mig mest är faktumet att en eller flera mänskliga hjärnor ligger bakom storyn och dess varje lilla minsta detalj av vidrigheter. Det får mig att inse, att verkligen inse, att gränsen mellan galenskap och genialitet inte bara är hårfin, utan nästan obefintlig.
Filmen är lång, men nästan varenda minut befogad. Att säga att en film är bra, betyder nästan ingenting. Det är som att konstatera att en soffa är vit. Den här filmen får mig att hoppa till av rädsla, väta kinderna av tårar, tänka på jobbiga saker, fundera över jordens undergång och hela tiden vilja låta min hand krypa in i någons av mitt biosällskap. Men trots att jag är så over the hill känslig, så håller jag mig till att halvt krama sönder mig själv alternativt hålla för ögonen när det blir för mycket. Filmen är snygg och välgjord och framförallt så är man, eller blir man en del av den. Jag känner svindeln i magen när vi - jag och Batman står på hustaket och ser ner mot den lilla fläck som skall föreställa gatan under oss. Jag känner med, för, i och till. Det är tack vare snygg teknik, ovärderliga repliker med visdomsord och citat att citera i år och dag, påkostade extravaganta påhitt, storslagen och laddad filmmusik och fantastiska rollprestationer. Däremot tycker jag väl att det blir lite väl mycket teknik och för många liv som rycks eller mosas. Kanske är det också därför jag helst håller mig till de gamla versionerna, där man liksom dödar med stil, som i James Bond ser rött exempelvis. Men framförallt har jag två saker att beklaga. Ett för amerikanskt skitnödigt tilltag i form av ett beyond klyshigt uttal från ett barn och slutet. Ett slut som öppnar för år av uppföljning. Kan Batman inte bara få sluta på topp? Ett bra slut är ett slut som får en att nästintill inta vansinnets giriga portar för att få veta mer, men lämnas till eftertexternas eftermusik och ens egna fantasiers öde.
Men Heath då? Hur gick det med mitt bultande hjärta för mannen i lockar? Jo, jag berörs, det gör jag. Min andningsförmåga slutar nästan fungera när han riktar ett vapen mot sitt huvud, men framförallt så blir jag rädd. För det är inte samme Heath som hoppar omkring och sjunger på en skolgård i Tio orsaker att hata dig. Det är inte heller den sårbare lantisen i Brokeback Mountain. Det är något annat. En slags snedtändning. Den galenskap som den mannen lyckas utstråla är nästan för mycket för mig att hantera. Kanske var så också fallet för den fantastiske mannen bakom ansiktsfärgen och den tillgjort (men skickligt och hårresande) iögonfallande läspningen med tillhörande tung- och munrörelser. Kanske ligger det något i att föregångsinnehavaren av samma roll varnat Heath för dess inkluderande kommande förvirrande galenskap. Kanske har den käre jokern något mer att komma med förutom filmen? Det är iallafall vad vindarna viskar när jag promenerar hemåt på tomma gator en kall söndagsnatt.
Två och en halv timme i ett förvånansvärt tyst mörker, på en av Stockholms största, men mindre charmiga biografer ger mig ont. Allt eftersom minuterna går hasar jag ner på sätet och drar alla kroppsdelar närmare och närmare intill mig - ett långt och utdraget intagande av en så nära fosterställning som möjligt, i en trång biograf i falukorvslandets mellersta delar. Men jag får inte bara fysiskt ont i kroppen tack vare benen i otrevliga och sammanbitna vinklar, axlarna upp över öronen och armarna fastklamrade kring min bröstkorg. Nej jag får ont i själen. Batman berör.
Filmen är mörk, hård, intensiv och läskigt naken. Visst är mycket mest action, pangpang och otäckheter, men de liksom når mig. Men det som tar i mig mest, det är filmens fruktansvärda psykologiska tilltag. De utpressningar, trakasserier och den tortyr som är sammankopplat med något mer än bara fysisk smärta. Dess ohumana tilltag skrämmer mig. Eller det som skrämmer mig mest är faktumet att en eller flera mänskliga hjärnor ligger bakom storyn och dess varje lilla minsta detalj av vidrigheter. Det får mig att inse, att verkligen inse, att gränsen mellan galenskap och genialitet inte bara är hårfin, utan nästan obefintlig.
Filmen är lång, men nästan varenda minut befogad. Att säga att en film är bra, betyder nästan ingenting. Det är som att konstatera att en soffa är vit. Den här filmen får mig att hoppa till av rädsla, väta kinderna av tårar, tänka på jobbiga saker, fundera över jordens undergång och hela tiden vilja låta min hand krypa in i någons av mitt biosällskap. Men trots att jag är så over the hill känslig, så håller jag mig till att halvt krama sönder mig själv alternativt hålla för ögonen när det blir för mycket. Filmen är snygg och välgjord och framförallt så är man, eller blir man en del av den. Jag känner svindeln i magen när vi - jag och Batman står på hustaket och ser ner mot den lilla fläck som skall föreställa gatan under oss. Jag känner med, för, i och till. Det är tack vare snygg teknik, ovärderliga repliker med visdomsord och citat att citera i år och dag, påkostade extravaganta påhitt, storslagen och laddad filmmusik och fantastiska rollprestationer. Däremot tycker jag väl att det blir lite väl mycket teknik och för många liv som rycks eller mosas. Kanske är det också därför jag helst håller mig till de gamla versionerna, där man liksom dödar med stil, som i James Bond ser rött exempelvis. Men framförallt har jag två saker att beklaga. Ett för amerikanskt skitnödigt tilltag i form av ett beyond klyshigt uttal från ett barn och slutet. Ett slut som öppnar för år av uppföljning. Kan Batman inte bara få sluta på topp? Ett bra slut är ett slut som får en att nästintill inta vansinnets giriga portar för att få veta mer, men lämnas till eftertexternas eftermusik och ens egna fantasiers öde.
Men Heath då? Hur gick det med mitt bultande hjärta för mannen i lockar? Jo, jag berörs, det gör jag. Min andningsförmåga slutar nästan fungera när han riktar ett vapen mot sitt huvud, men framförallt så blir jag rädd. För det är inte samme Heath som hoppar omkring och sjunger på en skolgård i Tio orsaker att hata dig. Det är inte heller den sårbare lantisen i Brokeback Mountain. Det är något annat. En slags snedtändning. Den galenskap som den mannen lyckas utstråla är nästan för mycket för mig att hantera. Kanske var så också fallet för den fantastiske mannen bakom ansiktsfärgen och den tillgjort (men skickligt och hårresande) iögonfallande läspningen med tillhörande tung- och munrörelser. Kanske ligger det något i att föregångsinnehavaren av samma roll varnat Heath för dess inkluderande kommande förvirrande galenskap. Kanske har den käre jokern något mer att komma med förutom filmen? Det är iallafall vad vindarna viskar när jag promenerar hemåt på tomma gator en kall söndagsnatt.
fredag 22 augusti 2008
Nerver som kanske inte pallar trycket
åtta till fyra. tre fik och ett lunchställe. mycket hann klaras av, redas ut och bättras på med knasiga färger, skratt och gråt. duktig men förtvivlad. avkoppling hos frisören där jag fick rabatt och en fin frisyr. lite konstnärligt skrivande i min värld av stäver.
paus.
sen en massa ångest tillbaka igen. ångest är det värsta jag vet. prestationsångest & ångest över vad man inte har gjort, vad man borde ha gjort, vad man inte kan göra eller över vad man kanske inte kommer att klara.
vill bara skrika springa hoppa dansa skratta gråta leva trilla och ha musiken närmre än andningen
paus.
sen en massa ångest tillbaka igen. ångest är det värsta jag vet. prestationsångest & ångest över vad man inte har gjort, vad man borde ha gjort, vad man inte kan göra eller över vad man kanske inte kommer att klara.
vill bara skrika springa hoppa dansa skratta gråta leva trilla och ha musiken närmre än andningen
Dagen då det händer - i tre faser av komminukativa vetenskapsmetoder
Åtta noll fem, träffade jag fröken S på Odenplan. Det här är dagen då det händer. Vi ska lära oss allt som Saussure, Van Dijk och grabbarna har att lära oss. Vi har redan avklarat den första av dagens tre anhalter. Två kvar! Nu har vi bytt café och dryck för att fokusera. Upp och i väg, det här ska hända! Be för oss och tentan!
torsdag 21 augusti 2008
Julbordet som gräver din grop, lite djupare och jävligare
Efter en hel dags pluggande med fantastiska fröken S i Solna begav jag mig hemåt, med snurrande skalle och bankade hjärta. Dagens som den varit hade inkluderat allt mellan Donna Summer - Gentelman och The Roots men också tobleroneglass, åskväder, skratt, gråt, kärleksbabbel, semiotiska modeller, gamla teoretiker, en surrande dator och en löjligt liten dator a.k.a den portabla dvd-spelaren.
På väg hem, med en längtan till vad staden egentligen bjöd på en torsdagskväll som denna, men med de trötta stegen riktade hemåt satte jag mig på tunnelbanan. Men vad möts jag av? Den 21 augusti 2008? JULBORDSREKLAM! Det är inte okej! Huvudvärken intog genast en ny fas av intensivitet, sommarn-får-inte-vara-slut-smärtan blev lite värre och ångesten - ja den slog nästan bakut. Hur långt får man gå och vart i all sin dar är världen på väg? Jag hatar att man aldrig kan få njuta i den här jävla världen. Salt i såren och svälj innan du tuggat. In med skiten, ut igen och mera in. Ska det alltid vara så att vi måste tänkta framåt eller bakåt. Kan man inte få leva i nuet och försöka hinna uppskatta och uppfatta sitt liv, sin nutid? Varför ska vi förstöra och lägga korkben för oss själva, för att sedan allihopa må dåligt och trycka i oss lyckopiller för att orka andas? Är inte världen tillräckligt jävlig som den är? När ska vi inse att livets mening är en bluff och allt egentligen inte är så komplicerat. Livet handlar om att ta hand om de dagar man får. Att lära sig njuta och låta sig själv och andra människor må bra. Men jag förstår att vi mår dåligt. Och jag förstår att jorden går under. Ta din spade och börja gräv din egen grop, för annars gräver någon annan den visst åt dig. Och för allt i världen, le inte, livet ska vara svårt.
På väg hem, med en längtan till vad staden egentligen bjöd på en torsdagskväll som denna, men med de trötta stegen riktade hemåt satte jag mig på tunnelbanan. Men vad möts jag av? Den 21 augusti 2008? JULBORDSREKLAM! Det är inte okej! Huvudvärken intog genast en ny fas av intensivitet, sommarn-får-inte-vara-slut-smärtan blev lite värre och ångesten - ja den slog nästan bakut. Hur långt får man gå och vart i all sin dar är världen på väg? Jag hatar att man aldrig kan få njuta i den här jävla världen. Salt i såren och svälj innan du tuggat. In med skiten, ut igen och mera in. Ska det alltid vara så att vi måste tänkta framåt eller bakåt. Kan man inte få leva i nuet och försöka hinna uppskatta och uppfatta sitt liv, sin nutid? Varför ska vi förstöra och lägga korkben för oss själva, för att sedan allihopa må dåligt och trycka i oss lyckopiller för att orka andas? Är inte världen tillräckligt jävlig som den är? När ska vi inse att livets mening är en bluff och allt egentligen inte är så komplicerat. Livet handlar om att ta hand om de dagar man får. Att lära sig njuta och låta sig själv och andra människor må bra. Men jag förstår att vi mår dåligt. Och jag förstår att jorden går under. Ta din spade och börja gräv din egen grop, för annars gräver någon annan den visst åt dig. Och för allt i världen, le inte, livet ska vara svårt.
Ibland vill jag bara bli elallergiker och flytta ut i skogen med flanellskjortor, whiskey och en back vikingarna. Men hur mycket jag än ville skratta skiten i ansiktet så orkade jag inte det just då. Så jag drog luvan över huvudet, ökade de hjärtskärande tonerna i ipoden och drömde om ett liv i sol. Just nu funderar jag på att skriva ett argt brev till reklamens skapare. Jag ska fråga om deras orsak var att göra livet för deras medmänniskor lite jävligare..
onsdag 20 augusti 2008
I den bästa av världar - total lycka?
Jag lever. Jag mår bra, för att sedan lyssna på en deppig låt och låta tårarna rinna. Humöret och livet går upp och ned. Människor kommer och går, saker, känslor och upplevelser försvinner eller består. Jag har inte allt i mitt liv, men jag har mycket. Däremot har jag inte mycket tid just nu. Men tyvärr tillräckligt för att hinna grubbla. Men det är så mycket jag vill reflektera över, skriva om, berätta, beklaga mig över och bara skrapa fram till ytan. Jag vill bara sitta på ett café en regnig dag och skriva om vardagens underbara betraktelser. Jag vill skriva om att älska livet men låta det göra lite ont. För det gör livet ibland. Ont. Lite ont, eller mycket ont. Men jag antar att det är för att vi ska kunna uppskatta de där dagarna, stunderna eller sekunderna av lycka. När allt eller något är så där jäklarns bra. Så bra, att det nästan gör ont, men på ett bra sätt.
Frågan är om den kontrasten ändå behöver finnas - i den bästa av världar. Inte för att vi lever i den bästa av världar, men jag lever i hoppet om att göra sin värld, sitt liv till det bästa. Så i ens egen bästa av världar, ska man behöva sitta på en fantastiskt mysig restaurang, med kärt sällskap, god mat och tända ljus på ett regnigt söder en onsdagskväll och säga "jag älskar mitt liv som det är. men det är klart att det går lite upp och ned ibland - men det gör det väl för alla..."
Ska man hela tiden kunna bortförklara det som gör ont. Måste man ha ont i bland för att må bra ibland? Jag må vara barnslig, men ibland förstår jag inte den logik som präglar vår värld. Borde inte alla sträva efter att alltid må bra? Och framförallt, borde inte det rent normativt omtalas som möjligt?
tisdag 19 augusti 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
