klåparen

jag är på rätt ställe med nytt folk, med rätt folk. jag blir som liten igen och tindrar stort mot de storfolk omkring mig. människor jag ser upp till men som jag inte vågar ta till mig. jag rycks med i de fantastiska tonerna medan jag tänker på min värld. jag sitter mitt i allt jag vill och smider planer och drömmer mig bort. jag känner mig viktig för någon papperslapp och några handslag. jag byter ord och sitter rätt. jag är nära men inte så långt ifrån. jag är redan inne. jag vill men jag vågar inte riktigt och tänker att allt knappt har börjat.

en betongbalkong som knarrar och jag står med magen mot räcket. benen rycker och jag får hålla i mig för att inte hoppa. det är något i mig som vill känna vindens fläktar ner i hoppet mot den hårda asfalten under de mjuka buskarna. något i mig går inte att hejda och hela kroppen rycker i okontrollerbar frustration och nyfikenhet över att få kliva över räcket. men jag trotsar min egen tyngdlag och tar ett steg tillbaka och känner balkongens betonggolvssmuts fastna under mina fötter. på långt avstånd hör jag röster och skratt, det finns fler därute. fåglarna kvittrar och vinden varma nattbris bygger upp min tro, den ger mig det jag vill och behöver.

det är mycket som händer. drömmar som blir till, krossas och går i total uppfyllelse. jag bor i lådor men motorn är igång och jag på väg mot en bättre värld. men snart stänger jag dörren på sjätte våning för sista gången, mitt sommarparadis läggs just nu ner och mitt andra vardagsrum byter ut sitt folk, det är förändring i luften. det luktar nytt och jag är en del av det nya. inget är kanske helt rätt men allt långt ifrån fel. livet förändras och vi med det. jag är på väg mot något nytt, jag byter mark, och uppgraderar mitt liv.

något som hon saknar

vi sitter på ett café där jag samlat många minnen. det strömmar ljuvlig musik ur högtalarna och påtår ingår på tjugolappen. stundtals kopplar vi upp oss mot världen och läser om EU och lär oss fackförbund. jag kan ingenting och allt känns ganska meningslöst. så fort jag kan försvinner jag bort i min egen värld och stirrar apatiskt drömmande ut genom fönstret. jag tittar på människorna som går förbi och funderar utan innehåll. mitt sällskap brevid frågar mig vad jag vill med mitt liv. han undrar sedvanligt hur jag tänker och jag rabblar bestämt upp mina drömmar. vi räknar år och försöker planera men inget går ihop och jag sjunker stilla tillbaka till mina dagdrömmar där allt får tid, rum och mening.

senare under dagen vilar jag ögonen på något någon kallar konst och jag njuter bakom kamera och anteckningsblock. men så tänker jag tillbaka på dagen innan då jag med glittrande ögon stod inför ett dussintal insatta kulturkvinnor och propagerade om min egen konst. om mina drömmar. de verkade inte förstå och jag kunde inte heller riktigt förklara eller övertyga. men där framme framför borden stod jag på en pall av tro. tanterna såg inte pallen, inte heller min stolta längd, men jag kände den och det kanske räcker.

release me

en stilla längtan mot något annat. en ständigt tro på någonting mer. ett evigt hopp om det bättre. drömmar av perfektion. något som skriker och drar, något som drar åt svångremmen och vrålar om att våga, något som hela tiden tar en framåt. men något som hela tiden hetsar om att det finns mer, om att det som är inte duger. något som hela tiden uppdaterar och utvecklar den eftersträvansvärda fullkomliga lyckan. den eviga lyckan. ett bättre liv. en fullständighet. en längtans slut. en avundsjukas avsaknad och en lugn själ. en säker själ och ett moget hjärta. ett större liv. eller ett liv i trygghet och stolthet. att resa sig upp och stå kvar. att bestämma sig om vad som duger och gör en lycklig. att sätta stopp och tillskriva tillräcklighet. att veta och att förstå. att bli lycklig. att sluta vänta och söka. att hitta svar. svaret. att bli nöjd.

walk this way

vår vår. vår förunderliga vår. vår underbara vår. vår vår och allt som var. vår vår och allt som kan bli. vår vår och alla mina tankar. vår vår och alla tillsammans. vår och ensamn med tankarna. vår för att glömma och drömma. vår för att våga och hoppas. vår för att längta och tro. vår vår för att leva ett annat liv. min vår för att gömma. min vår för att hitta. vår vår vidunderliga vår.

enemy within

det svåraste som finns är att säga nej eller att misslyckas. tanken på att missa något kan få mig att gå i tusen bitar. men för att slippa det kan jag bita ihop tills käkarna brister, och sedan lite till, med käkarna sönderstampande bredvid en sliten stolthet nere i smutsen. samtidigt som jag biter, bryter och brister jag ihop, men inte alltid så att folk kan se. det hela lilla livet tar över och allt annat får ge vika. många gånger säger kroppen till, både fysiskt och psykiskt. sällan lyssnar jag. inte förän tårarna rinner och någon auktoritär landstingsanställd tvingar mig. när kroppen trillar isär och huvudet inte längre fungerar. när jag inte längre har någon kraft kvar att ignorera bort bacillerna.

i ett mörker långt under täcket svamlandes i feber och mardrömmar undrar jag hur jag lät det gå så långt, igen. och alla måsten och krav trycker mig längre bort från solen utanför och den kiknande hostan som gör andningen svår tvingar mig upp i ett dammigt kvällsmörker. jag vet inte vad som är upp eller ner. vad klockan är eller har varit. jag vet bara att jag har sovit för länge men vill bara ner i mörkret igen. i spegeln ser jag en trött gestalt på darriga ben och med matta ögon. jag undrar om dessa dagar är tillgivna oss för att få tid att tänka. reda ut vad som verkligen betyder något och vad vi gör med våra liv. idag har jag sett solen igen, men känner mig inte så värst mycket klokare. imorgon kanske jag andas in lite frisk vind. för på måndag är det måndag igen och då måste jag återgå till mitt liv och allt jag hängt på hold.

healing force

mellan två varma famnar i ett mörker av dimma och rock. tillsammans vrålade vi ut alla spår av lycka och olycka. ett avslut som aldrig tog slut och en stund av fullkomlig lycka medan svetten rann längs varje cellproppad kroppsdel. på toppen läkte allt och tonerna förintade sinnenas demoner för en stund. men i takt med att förstärkarnas pulserande ljud avtog tog vi oss på darrande ben tillbaka. långsamt syddes själen åter ihop och demonerna kravlade sig smygande tillbaka som på öppen äng. efter en hjärnverksamhetsbefriad stund i fullkomlig lycka blommande ur ett brinnade hjärta vändes steken snabbt. utan det där som får livet att dunka och hjärtat att ta över huvudet finns ingen mening kvar. den öppna rena själen förpestas av att den orkeslösa kroppen mottar sådant som nyss sprängts bort. alla tankar kommer åter och vill inte försvinna. en glittrande solig himmel blir ett hotfullt uppspel av mörker och ont.

att tvingas lämna ett blinkande, dånande och överträffande fullkomligt musikaliskt ögonblick i total eufori för ett dåsigt halvmörker med sönderslagna flaskor och efterfestsmusik är förödande. det kräver för mycket och vänder för snabbt. lyckan lämnar sig öppen och äts plötsligt upp av törstande ondhet som gräver så djupt att ljuset blir till mörker. den läkande kraften får motsatt verkan och vägen tillbaka är svår. ändå är det värt det. en dryg timmes ren lycka och några minuters fullkomlighet, för dagar av plågande ont påväg tillbaka till mellanmjölk och vardagens transperanta förnekelse. this is life for real, oh yeah.

glittrar

himlen som talar mer än munnen och känner mer än hjärtat. lösa ord, stora tankar. ett tittande upp i en port man inte borde. att tänka de tankar man bara gör när man egentlige inte vill. som att lyssna på den låten som gör mer ont än gott. minnen eller att minnas. ett ständigt sökande. aldrig nöjd. inte tillräckligt nära. att drömma och fördrömmas.