dancing in the dark

en början på något nytt men en del av något gammalt. något prövat, förvirrat och förstört. något nytt, oväntat och inte säkert. en känsla av allt och ingenting, en stund som är för evigt men ser sitt slut i minsta lilla andetag. när nätter är långa och dagarna flyter ihop. från timme till timme förändras ingenting och allt, det blir sig likt och väldigt oerhört olikt. något nytt som pirrar men skrämmer. ensamhet eller frihet blir motpoler som inte vet sin framtid men känner av sitt mörka ursprung. en dans i rörelse eller något som står till, för evigt eller bara för en stund. ljuset sjunker men annat stiger. jag stiger, vi stiger upp. i en mörk park med flykt i blicken och farlig förväntan i blick eller på ett planerat dimmigt dansgolv från uppväxtens drömmar med fina drömmar och trivialiserade mardrömmar. drömmar, vi drömmer oss bort. det är det vi gör och det spelar kanske ingen roll vad kartan med de obehagliga möjligheterna betyder. bilden med berättelser jag inte vill veta. jag kanske inte vill vara en del av. jag kanske bara vill veta att mitt liv är på riktigt. att jag är på riktigt. att det vi gör är på riktigt. men riktighetens riktmärken suddas stilla bort när upp blir ner, ljust blir mörkt och farligt blir bra. blir jag.

human touch

en annan ålder och en försmak av den bra framtiden. det kanske inte är så läskigt att bli vuxen. men när jag ser dig i ögonen och märker hur de grånas och glansas. när jag ser hur saker du bygger upp förstörs gör det mig ont. när jag ser och hör vad jag missat, vad jag missar och vad jag försummat gör det mig ont. när jag ser hur min hjälte sakta slits i tu men inte tar emot min hjälp gör det ondare än ont. jag vill att vi ska vara nära jag vill vara en del av dig. när jag tänker på honom, han den där, eller den andra, tänker jag på allt som kunde bli, som kunde varit, och så gör det mig lite ont igen. efter en lång vacker natt med slut i en annan värld bemästrar vi dagen efter kvällen innan i ett livsstilla glitter. ändå sitter jag här nu med torkade tårar och det gör mig lite ont. trots solen på en grönskande balkong med sockrande te med det stora landet i västs boss musikaliska blaskiga verk, vars stämma tar över dagen och förvaltar den där känslan av liv en tidig eftermiddag i september, gör det efterhand lite ont. varför gör det så? varför kan det inte bara få vara så fint som det är. för alla, alla vi, alla oss, samtidigt.

beat it

det kanske inte är så farligt, det kanske inte är så väl. jag vet vad jag ska göra men inte riktigt hur. jag står medan ni faller och jag faller där jag står. jag håller mig vid ytan, och hoppar högre upp. min tanke sipprar lycka, mitt hjärta bultar bra. men var är du när jag vill det och när vill jag att du är. kom lite närmre vi vet att vi kan se, tillsammans eller ensam kanske inte längre kan. något större än det andra och en väg som slingrar upp. ta dig samman soldat och gör mig mindre svag.

-

vad betyder egentligen de där fem bokstäverna med ett mellanrum i den vänstra mitten? har de någon mening. fyller de någon funktion. menar vi något med de. vet vi vad de betyder. finns de egentligen. varför finns dem. jag undrar hur man ska veta hur man ska ta och hur de ska kännas. när vet man om de är på riktigt och när vet man när de inte behövs. hur vet jag vad de betyder och hur vet jag hur och när de ska användas. hur vet jag att dessa fem bokstäver inklusive ett mellanrum i en vänsterskjuten mitt verkligen för fram sitt, mitt budskap. att mottagaren av dessa bokstäver verkligen förstår dess precisa innerbörd just där och då. hur vet vi om de fem bokstäverna med ett mellanrum efter två, är slutet eller början.

hur säger man hej då?

the funeral

det trallande slottet har fallit och de sjungande väggarna låter inte mer. golven ekar av tappade steg och fönstrerna har släppt ut allt liv. i köket glänser metallen livlöst och skåpen ekar tomt. i hallen hänger inga jackor och trillar inga skor. i badrummet luktar inte längre tvål och förväntan utan kemiskt och lämnat. i taket har lampan släckts och möblerna är inte längre på sin plats. musiken har tystnat och inga glittrande slingor finnes kvar. nycklar har lämnats och sommaren tog slut igår. mitt hjärta är tömt och halvt i ett vissnande mörker.

i en gammal utkant är allt som vanligt men inget som förr. allt är tyst och inga lampor syns. regler och segregering hindrar livet och träden börjar tappa sina löv. på tåget jobbar samma tant och hon har blivit äldre. men hon verkar gladare och något glittrar i hennes ögon. på gamla golv finns minnen och värme, i huset är jag hemma. en del av mig är på rätt plats. en annan vill bara härifrån när jag tittar ut på en ändlös mörk himmel utan blixtar, dunder och ungdom. en fri fågel som trillat tillbaka i samma skog. men en tacksam slyngel i kärlekens och uppväxtens trygga famn.

tiden består och står stilla medan den rusar förbi och viner. livet trillar omkring men i minnen och trygghet finns livet kvar. även om det längtar till att skapa nya minnen och återigen slå sig fri för sitt sinnes frid.

animal

att släppas lös och falla fritt.
att vara bunden och trilla rakt ner i fällan.
att snurra runt och snurra in.
upp och ner.
in eller ut.
fram och tillbaka.
utan ende och utan start.
utan.
eller med.
mer eller mindre.
aldrig eller mer sällan.
på riktigt eller bara en gång.
två gånger.
någon halv gång.
ingen mening.
utan nåt.
fri eller fast.
för alltid eller aldrig.

mr moon

två blev till en och framtiden är här. för mycket har vinglat men äntligen är vägen på väg med mål och skål. det kanske inte går över men det kan bli bra. inget kanske är löst och inget kanske aldrig fanns. tiden är en konstruktion för att veta att dagar tar slut och dagar börjar, jag försöker att tro på det jag ser när jag tar stegen utan synlig mark. ett slut och en början som pågår samtidigt men jag kan nog följa med. krampen är kvar, bultandet också och jag vet fortfarande ingenting. jag testar mig fram utan karta och kompass när jag sjunger till livet. fånga mig om jag faller. än är jag uppe.