Every song that you sing is too lame

tio timmar två trappor upp i en framtidens kritiska fabrik. herr stilig, fröken preppy och plutten harmonic sitter mellan glasrum under en trasig lampa. vi dricker kaffe och undrar över livet. men mest av allt funderar vi över vetenskapliga metoder och varför de finns, varför de finns i våra liv. på ena sidan, på andra sidan av ena sidans glasrum är de viktiga. viktiga, duktiga och framgångsrika, på ett helt annat sätt. jag vet inte vad jag vill, när, hur eller varför. men jag ska komma dit. det värsta är att jag alldeles för starkt börjar undra om mina steg går åt rätt håll. för om det är rätt, ska man då behöva fråga sig hela tiden varför man gör det man gör, eller inte gör det man inte gör? jag funderar också över hur allt det fina i livet har baksidor. att allt det bästa kan förstöra och göra ont.

på väg hem i mörkret stannar mitt hjärta till och andningen gör ont av plötslig rädsla. jag ser mig runt om och försöker få svar till de konstiga frustningar som plötsligt utgjort en del av min promenad. några steg in, mellan kontorsbyggnaderna står det en farbror. jag tittar. han frustar. snart svävar han, med armarna. han ser ut som göran persson. mitt i mörkret står gubbtoken och övar krystning och chi gong. i kylan, mörkret och ensamheten. jag fattar ingenting, går vidare men vänder mig om ett tolvtal gånger.

livet är inte på riktigt och världen inte klok

just nu känner jag att jag inte hinner med mig själv längre

höstens skrud och dess orörliga cirkel

nyss var jag ute på en nattlig promenad, med två favoriter. jag hade på mig en kofta, en hummel, jacka, halsduk och mössa. jag frös. det är inte okej. fast det är klart, ett träd utanför var helt gyllengult. det var vackert, men knappast värt kylan. om tre exakt tre månader blir jag ett år äldre, undra hur mycket jag kommer att ha på mig då, för att överhuvudtaget kunna röra mig. och framförallt, kommer jag kunna röra mig, med tanke på allt som jag kommer tvingas ha på mig?

musiken utan genre och en helg med insikt

en fredag med rock på alla fronter fick mitt lilla pophjärta att förvirras. det var liverock, gubbrock, tvrock, rockers, rockstarsfasoner, rockfrisyrer, rockläder och framförallt fantastiska rocksjälar som inte kunde hållas inne i köttet och blodet när de rätta tonerna spelades. jag är inte rock, även om jag ofta kan uppskatta det, alltså rocken i sig, både som musik och livsstil. däremot kan jag även ställa mig frågande till vissa delar av den svarta rockvärlden. dock kan jag inte annat än imponeras av obotliga musikälskare. efter ett par timmars kissdunkande och best-of-kissuppträdande på best-of-dvd:er anslöt jag till mitt bordsällskaps faschination av långhåriga, översminkade och halvnakna män i skinn och läder med guran i högsta hugg. och efter en fantastisk onemanshow live, på andra sidan bordet, av en liten krullig wannabe med en sannelig rytm i blodet, tillät jag mig själv att förstå. att förstå och komma fram till att genrer och stilar är överskattade, det handlar i grund och botten ändå bara om musik. älskade musik.

för att ändå på något sätt förmedla lördagens musikupplevelse måste jag återgå till något slags genrebegrepp för att precisera kvällens något mer indie-elektroniska nyans. embassy smälte mitt hjärta med likadana t-shirtar, sanna toner och ett avslut som utmanar johnossi på listan över årets absolut snyggaste konsertavslut. för att friska upp minnet avslutade johnossi w.t.a.i-spelningen abrupt med något släng över strängarna för att sedan bara gå, och inte komma tillbaka. göteborgarna drog istället ut på sista låten så olidligt länge att jag höll på att spricka av undran. sedan lät de draperiet gå igen och medan de fortsatte att spela med textil emellan dem och oss. man hörde dem men såg bara några lampor lysa bakom tyget. snyggt. stilrent. kaxigt. rock. helgens darling blev dock jonathan johansson som vämde upp debban innan embassy, grym kille, grym musik och oslagbar stämningsingivare. sedan dansade vi till musik, utan att specifiera eller tänka. bredvid mig hittade jag snart en ian curtis på över två meter och med blå skjorta. när både han, jag, hiphopare, rockers, popsnören, tyskar, tanter och alla andra svängde på de lurviga till allt mellan joy division och shout out louds insåg jag att musiks genrer verkligen inte spelar någon roll

En lördag är för kort

Jag sitter inne och längtar ut. Verkar vara en fantastiskt fin dag. Där ute. Som jag slabbar bort. Solen skiner, det viner i träden och bladen är fina. Men jag har en kappsäck full med måsten, axlar tunga av ångest och en klocka som går för fort. Jag måste plugga, städa och vila. Men jag är trött i ögonen, stirrig i hjärtat och det luktar yoghurtfabrik i hela jävla rummet.

(Ikväll vill jag gå på konsert, bara rymma till musikens värld. Men det är två grymma spelningar samtidigt och jag vet inte hur man väljer. Dessutom har jag lovat på annat håll. Slutar säkert med att jag struntar i allt.)

Yoghurten tar över mitt liv

Livet går fort och utför. Dagarna är långa men snabbspolas förbi. Jag lever i nuet och struntar i allt. Men längtar efter en morgondag som kanske en dag inte kommer. Och njuter eller våndas över den tid som varit, som blev allt eller inget. Vad är bra och vad är dåligt? Vad är nu och vad är sen? Men framförallt varför, och varför inte? Vad spelar roll, egentligen?

Tills dess är en tanke att byta karriär. Framtiden kanske ligger bakom mig. För min bästa prestation i veckan är att på tre dagar lyckas odla yoghurt. Både omedvetet och oplanerat. Inga konstigheter. Det säger något om mitt liv och själ och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

And he promised me, that he would always love me love me love me

I fredags såg jag Stevie Wonder, my all time hero. Och han lovade att han alltid kommer att älska mig, alltid alltid. Jag lovar det samma och tackar för en av de finaste och största kvällarna i mitt liv.

Att ge det akademiska en chans i ungdomens förvirring

Är det ett bra eller dåligt tecken att man börjar applicera akademiska och torra vetenskapsmetoder på sitt eget liv? Det beror ju helt klart på om man anser att den akademiska världen är att hissa eller dissa. Nog har jag kastat många elakheter på den gamla ursaftade teorin, men nu har jag uppenbarligen tagit det ett steg längre och försökt mig på den, ärligt och helt ofrivilligt. Tänk om jag fastnar här, i den akademska världen. Det kanske är meningen att jag ska sluta som en liten dammig manchesterråtta ändå? Mitt första steg i att få veta det avgörs om holismen och hermeneutiken kan hjälpa mig med livet, att förstå och förklara alla delar i helheten. Om det gör mig klokare är det nog dags att abdikera från körsbärsjazzens och förortshiphopens örhängsungdom.

Än så länge har jag bokstavligt talat låst in mig i ett kallt rum med Damien Rice och böcker. Några rum bort formas och utbildas framtiden, lite längre bort på gatan produceras framtiden och där ute på gatan läggs grunden till den. Kanske avgör dagens bedrifter om jag får bli en del av den, och framförallt vilken del.

Gatstumpen nedanför har två slut, en drömfabrik och en livsmedelsbutik. Jag säger inte att det ena är sämre än det andra, men det handlar om mina drömmar och mål, det ska bli spännande att se vad som komma skall...

Min måndagsmorgons andra chans

Efter att ha startat en måndagsmorgon med en timmes snoozande, spring till tåget, en övermänskligt tung väska, smutsigt hår och dålig frukost skulle man kunna tro att min morgon var i riskzonen för att vara förstörd och allmänt jävlig. Men i och med ett morgonmöte på jobbet, på extern plats fick min morgon en andra chans. Det blev nämligen lyxig hotellfrukost och sedan en titt ut över en fantastisk stockholmsvy följt av en uppfriskande promenad i mitt underbara Stockholm akompanerat med en sångfågel från skåne i öronen, som lovar att allt kommer bli bra. Tänk om alla måndagar fick börja så här, då skulle jorden bli en bättre plats

Nu ska jag ge tillbaka det min morgon gav mig.
Ett gott humör och produktivt arbetande med min stundande examineringsuppgift

The most beautiful thing ever

Svennefierad sommarfylla på valfri bonneort eller äcklig inskränkt innavelsbetuttad uteservering på fel sida av stan. Dekandensens flaskpick-nick som aldrig tar slut, vinglande, vältande och skrålande i valfri park, desto skabbigare desto bättre. En förmiddagsbakfylla som blir fylla för att dränka en festivalcampings fräna och omänskligt vidriga arom från människan - som hon är. Sprit och övermogna ungdomar i falukorvslandet en helt vanlig alkoholiserad fantastisk jävla sommardag. 

Jag saknar sommaren och då kan jag ta till de grövsta dryparna. Och ja jag hatar varje del av mig som faktiskt inte kan sitta still till den här totalt hjärndöda och brutalt bajsnödiga melodin. Men någonstans ser jag ett budskap, eller budskap och budskap, allt är relativt. Men i allt det drypande och öronbedövande känner jag igen mig, skrattar gott - stänger av hörapparaten, moralen, attityden, smaken och skriver på för "var e boxen?" 

Att missa och hissa, två av männen ur min musikaliska religion

Det gör ont i hjärtat att jag för andra kvällen i rad missar Coldplay. Jag missar Chris Martin, jag missar ett skyfall av fjärilar, jag missar fix you, the hardest part, viva la vida, clocks, the scientist och alla de andra mästerverken i toner. Det trillar ärliga tårar från syn-sinnets verktyg när jag tänker på att jag kanske missar en upplevelse i samma kaliber som när jag stod på Globen 2005. Lamporna tonas ner, Chris Martin lugnar sig, bandet myser ihop sig på scenen och globen tystnar - för att sedan låta varje artär i min kropp bulta i musikalisk och känslomässig eufori när Coldplay stilla och magiskt vackert framför min favoritlåt - Kingdom come med de överraskande inledande orden nu vill vi avsluta med vår favoritlåt.

Men så stillar jag mitt sinne och funderar på morgondagen. När jag försöker få mig att inse att jag faktiskt om exakt ett dygn befinner mig på samma plats som en av de viktigaste personerna i mitt liv så här långt, minskar smärtan en aning, men tårarna ökar. Jag bläddrar igenom min musiksamling men bestämmer mig för att kittla fler sinnen än hörseln, så jag klickar in på youtube. Till tårar som fortfarande rinner och ett hjärta som bultar lyssnar jag på Stevie Wonder  - You Are The Sunshine Of My Life & That's What Friends Are For men jag kan inte låta bli att le, för det gör han, Stevie, på ett obeskrivligt äkta och rörande vackert sätt. "Knowing you can always count on Stevie, that´s for sure..." 

Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket

På 120 sidor har Gunnar Ardelius på ett underbart sätt gestaltat kärleken. Tänk att lyckas döpa en bok till Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket och sedan få hjärtan att brinna tack vare rätt ord på rätt ställen. Tänk att kunna träffa så mitt i prick i känslor, med några enkla och simpla meningar och ord. Ord som bara är ett hopkok och kombinationer av bokstäver, bokstäver som egentligen bara är streck och krokar i tekniskt, ljudligt eller fysiskt bläck. Det är mitt mål...

"Min smak har blivit förändrad. Kärlekssångerna på radio har börjat beskriva hur allt verkligen är. Jag är inte säker på att jag klarar av att vara lycklig, det känns som om jag är gjord av trolldeg. Jag vill inte vara kär på det sättet, som alla andra tråkmånsar. Vår kärlek är annorlunda. Den handlar om oss."

"- Jag vill veta allt du någonsin gjort."
"- Du skulle nog inte tycka att det var så intressant."
"- Varför har det funnits en tid innan vi träffades? För mig känns det inte så."
"- För mig finns det en tid innan. Det är som en gräns, allt bra på ena sidan och allt dåligt på den andra."

"Till en början finns alltid valet att vara ensam. Sedan blir det inte ett val längre. När slutade det vara ett val? Vad är det i mig som har slutat att välja dig, som istället har flyttat in i dig så att jag måste vara med dig för att kunna vara med mig själv?"

(Tack S för tipset)

det bästa med livet är mina vänner

jag vill åka bort men stanna kvar.
testa något nytt men behålla det gamla.
bli någon annan men vara den jag är.

men jag ska börja ta en dag i taget.


jag har kommit på att hösten kan vara rätt fantastisk. att mörkret och kylan kan ha sin charm. och att mitt liv trots allt är ganska lyckligt. det mesta har jag att tacka mina vänner för. idag som så många andra dagar har de gjort livet till det där obeskrivligt magiskt fantastiska som det beskrivs som i alla sagor. morgonen gjordes med ett oväntat och efterlängtat möte på väg till tunnelbanan, förmiddagen förgylldes med breda leenden, härliga skratt, behövd uppmuntran och fantastisk gemenskap i skolan, eftermiddagen med livs-catching-up, framtidsplaner och inspirerande resedrömmar och sena eftermiddagen bjöd på högläsning av en litterär hyllning till kärleken vilket påföljde två kärlekskranka jäntor djupt tittandes i varandras ögon och idogt skrattande åt livets elände.

att lära sig livet

att lyckas må bra är att lära sig låta livet göra ont.
att lära sig låta livet göra ont är att stöta ifrån men ändå ta emot.
att stöta ifrån men ändå ta emot är att kasta stoltheten i sjön.
att kasta stoltheten i sjön är att svälja, andas djupt och ställa sig upp igen.
att ställa sig upp igen är allt som verkligen betyder något.
allt som verkligen betyder något är att tro på godheten, lyckan och livet.
att tro på godheten, lyckan och livet är att längst inne vara lycklig.
att längst inne vara lycklig är att le ärligt, älska modigt och våga hoppa. 
och aldrig,
aldrig,
vara helt, 

ensam

Like one more mouth. And you dance like you don´t need nobody else, but honey, how you gonna make it on your own?

som att kasta sig i ett hav av lycka. lyfta sitt glas, krama en hand, höja musiken och glömma allt. låta musiken styra kroppens alla rörelser för att tillslut bli ett med de toner som tömmer och sedan fyller en redan full kropp. dansa med stängda ögon för att sedan öppna dem igen och titta djupt in i någon annans iris tigerspräckliga formation av oändliga historier.

som att se sitt liv ur en films rullande bildsekvenser utan ljud och tonat i sepia. men med ett soundtrack som musikifierar och hyllar betydelsen av att en bild säger mer än tusen ord. toner som säger mer än färger och känslor - som kanske ändå inte finns på riktigt och med en dov bas som får hjärtat att öppnas och låta sig öppnas.

som att älska allt och sedan ta det tillbaka när mörkret smyger på och musiken tystar. att släppa en hand, låta sig såras, ångra ett beslut eller skämmas för att aldrig kunna lyckas helt. att lära sig såra sig själv för att sedan ynkligt låta en melodisk röst eller instrumentalisk ångvält döva en uppfunnen smärta. att vara på toppen men utan flagga.

mörkret faller tidigare för varje gryning som föds, kylan blir mer påtaglig för varje halsduk som viras eller omfamning som utdelas. allt är rätt, men går fel och det är bara jag, rocken och mitt stockholm kvar.

Honey how you gonna make it on your own?

Honey how you gonna make it on your own?

When you wake up in the night

And see the stars just city lights

And you can´t find home?

You act like you don´t need nobody else

And you dance like you don¹t need nobody else

And all the other moths need light

To circle round while you just fly

Around yourself

Oh I stir my sugar with a spoon

And watch your white dress float around the room

I try to see what you¹re about

But even my candles are down and out

Honey why you gotta hide your face from me?

Honey why you gotta hide your face from me?

Will I starve in this eclipse while you treat every hungry kiss

Like one more mouth to feed?

Gud har hört min bön 2.0 (I am a material girl)

Sitter i skolan och mår dåligt. Men återigen har gud hört min bön. Apple lanserar en ny iPod nano, i nio fantastiska färger, med lagom minne. Om en liten karibisk gudagåva i orange på 16GB blev min, tror jag att livet skulle bli lite lättare, mörkret lite ljusare och snuvan lite mildare.

Och JA, jag är en "material girl", inga konstigheter bara en pure konsumist och 80-talist. Så som jag brukar säga - hissa eller dissa, det här är jag. Nu ska jag börja planera ett kommande babyrum för min en ny liten bebis.

Jordens undergång - magiskt charmig eller ryck i kragen?

Igår skulle jorden visst gått under.

Tänk om den hade gjort det, då hade jag inte behövt sitta här och tycka synd om mig själv. Då hade jag inte behövt någonting, inte behövt försöka få någonting och inte haft någon anledning till något, eftersom jorden gått under. Inget hade spelat någon roll längre och allt man kämpat för eller drömt om hade varit förgäves.

Antingen kan jag sitta här och drömma mig bort i undergångens magiska och destruktiva charm, eller så kan jag försöka skaka och vända på lakanet som mörkar min himmel. Kanske ska man ännu mer leva varje dag som det vore den sista. Men hur ska man då kunna ta hänsyn till sin nästa och se till att alla mår bra?

Men jag ska sluta tänka på en gyllene undergång som fantastisk flyktväg från det bästa vi får, livet. Det kan vi inte förutspå eller garantera. Allt jag vet är att jag sitter här nu. Vad jag är eller vad jag blir vet jag inte, men det spelar ingen roll, iallafall inte den dagen som jorden går under. Om den gör det.

En morgon med tyst kärlek och wakeup-poison

jag är rätt dålig på morgonstund med guld i mun. men har ändå en förkärlek för dess magiska stämning. den här morgonen väcks av en mysig väckarklockesignal på en bäddad soffa efter en fantastisk kväll bland underbara vänner under svåra men fina tider. det absolut bästa denna morgon är att dela den med någon. även om det just då inte är mycket kärlek i luften på grund av livets eviga trassel så är det två hjärtan i vänskap som slår i samma sömndruckna sengryning. tillsammans. inte många ord byts i den trötta timmen och kroppen rör sig av sig själv. snart är kläderna på och dörren går igen. två hjärtan blir ett, vid avsked på bussen. min kropps största muskel och jag följer den långa morgontrafikerade gatan fram, i ett grått och dimmigt Stockholm. medan benen rör mig framåt och lungorna håller mig levande går hjärnan på högvarv i en trasslig soppa. de strumpbyxebeklädda benen och den vita mössan når snart det stora odjurets trädgård. på torget mitt emot virrar stadsfolket omkring i ett medvetet snyggt sorl. över folket och gatan ekar en gammal rockklassiker från en stereo i en ruffig farbrors hand. samma farbror som några timmar tidigare värmde sig på samma nattöppna multinationella snabbmatsrestaurang som jag. vid cykelstället en bit ifrån honom ser jag hans trasiga medresenärer som även dem mött min blick natten innan. i mitt eget trassel har jag lust att ge mig själv en rak höger då jag gnäller över mina patetiska problem och ynka tre timmar i en varm säng. då de runt omkring mig förmodligen inte fått en tiodel av samma värme som jag i natt. mannen med stereon korsar gatan och jag fortsätter upp för backen medan Alice Cooper fyller Stockholm med Poison. med apatiska steg och skuldmedvetet hjärta upplever jag fantastisk livskvalitet med en ensam frukost på ett lungt café med scones och kaffe. ingen mår bra men jag förstår vad jag har, lovar mig själv att förvalta det och bestämmer mig sedan för att orka ta mig igenom dagen.

Gud har hört min bön!

Efter tjugo års längtan. Det finns en gud! Diskrimineringen mot oss som inte hyllar smaksatt yoghurt är över. På riktigt! Numera kommer det förhoppningsvis inte längre bli ett smärtsamt helvete eller en ständig besvikelse när man står vid yoghurthyllan och inser att det man vill ha inte finns. För hur många gånger har jag inte letat efter den dåtida ENDA portionsförpackade naturella yoghurten, den franska lilla pärlan, som efter personliga upptäckter och eftersökande tydligen endast finns i butik en gång på miljonen. Numera kan jag också försöka lära mig uppskatta andra exotiska skatter utomlands, förutom att botanisera bland den portionsförpackade naturella yoghurten. Nästa steg - naturell drick-/ togoyoghurt. Sen är jag nöjd.

Trots detta kommer jag säkerligen fortsätta att köpa mina enliters förpackningar med naturell kärlek (främst för att skona miljön). Men nu har jag iallafall möjligheten. Tack för ännu en rättighet!

Dagens mattips går självklart i yoghurtens tecken. Dessutom i en av mitt livs kärlek - portionsförpackningens tecken. Nämligen, ett stycke portionsförpackad naturella yoghurt samt ett stycke portionsförpackade russin (finns nu även i miniatyrformat). - Perfektion i miniatyr!

i would name it rock n´roll

vissa låtar, toner, röster, beats, fall eller klang betyder mer än andra
den kan få mig att bli lycklig, förtvivlad eller galen
att hitta hem
eller försvinna bort

det är helt sjukt att vissa låtar bara inte kan gå ur tiden eller hjärtat, eller kanske framförallt att man inte kan tröttna på vissa stycken
tröttna på att plåga sig med musik med så många minnen
minnen som man egentligen borde bespara sig att återuppleva

jag älskar att musiken är synonymt med kärlek och att den finns med i varje andetag jag tar
men jag hatar att det ibland gör så ont

Det ska göra ont, let´s call it the comeback

Hela mitt liv har jag längtat. Längtat till något bättre, något större, något mer. Under tiden har jag förstått att man måste hinna njuta av stunden, vilket jag också lärt mig göra. Mer och mer har jag kunnat ta vara på tiden och hinna med mig själv. Men så kommer de där dagarna, då den där barnsliga och nästan smärtande längtan tar vid. De kommer dagar då känslorna är så starka att de är svåra att bedöma som positiva eller negativa, lyckliga eller olyckliga, bra eller dåliga. De där känslorna som man exempelvis får när man tänker på något fint eller jobbigt minne, träffar någon speciell eller lyssnar på en sådan där obeskrivligt viktig låt i rätt ögonblick - då slår liksom känslorna över och jag vet inte vart jag ska göra av mig själv.

Den här helgen har varit helt fantastisk! Men i små steg har jag försökt övertala mig själv att förstå att sommaren tagit slut. Igår stängde min sommars club54, jag kan inte gå barfota i tygskorna längre och kvällarna börjar på riktigt bli mörka och kalla. Men det är som att jag vägrar förstå. Jag är livrädd att sommarens frihet ska försvinna samma dag som jag faktiskt tar på mig en varm jacka eller ett par vädertåliga skor. Den friheten som har fått mig att förstå att livet inte går att skydda sig mot. Livet är en hinderbana som man aldrig kan förutspå, och ibland är det bara så att det ska göra ont.

Att det ska göra ont, säger jag inte med en bitter och livlös ton, nej, jag har bara förstått att det är så. Livet är fantastiskt men man måste kämpa. Och det ska jag göra. Jag ska kämpa för att syret ska vara lätt att andas, stegen ska vara lätta, mungiporna uppe och sinnet stråla som en sol. Men nu vet jag, att det kommer göra ont och inget är så lätt som det verkar. Istället för att bara ifrågasätta de saker som inte känns bra i mitt liv, ska jag försöka att börja röra om i grytan och göra något åt det. Men det kommer ju som sagt att göra ont, för det ska det göra. Och man skulle kunna kalla det för the comeback, the comeback of rock n´roll.

Dans med mening

Jag tog en vals med mister mening. Han sa åt mig att livet är värt att leva. Att livet är mitt att leva och mitt att få. Det handlar om att ge och ta, men mest om att ge. Vi tog några steg runt och runt. Jag tittade djupt in i karlns ögon, sa ärligt och uppgivet att jag tycker att jag bara ger och ger men inte mycket får. Han skrattade hånfullt men med kärlek. Sedan gjorde han en snabb manöver och välte min rygg över hans ena ben så att mitt hårsvall nuddade marken och mitt ansikte blev rosigt rött. När huvudet blev tjockt av blod drog han upp mig igen, så nära att våra näsor möttes och sa - definiera få, baby! Förstummad av vishet kom det inga ljud ur min mun och jag höll min tystnad. Hans grepp om min rygg och hans hand i min blev fastare och hårdare varpå jag svarade med vildare och mer dramatiska steg. Det blev en tyst kamp av steg, svängar, hopp, utmaningar, klackar och tricks, men inte en sekund vek våra blickar från varandras brinnande ögon. Mitt tillfälle kom då jag i en twist fick ner honom på golvet där jag låste hans rörelser med en markerande fot på hans bringa. Jag såg om möjligt ännu djupare i hans mörka men luriga ögon när jag bad honom definiera ge. Han skrattade igen, den här gången med ännu mer kärlek och sa det är vad du tror att det är, men förvänta dig aldrig att någon annan ser det på samma sätt som du.

Det är inte hur man har det, utan hur man tar det

We're only in it for the drugs

Livet kan vara tårar i en spegel i ett förortsbadrum, ett wellpappaket på posten uthämtat från en trevlig ung man med stämplad framtid, en sliten bänk på en tunnelbanestation som någon sovit på, falukorvsskivor omsorgsfullt upplagda på en massproducerad tallrik, hårda men sanna ord i en svart hiphoplåt från 81, en liten flicka och hennes suktande lycka med en tårtbit, en babylonsjuka på en glittrig plastbit som tar över värld och sinne eller en ensam person i en duosoffa intrasslad i återvunna petflaskor.

Spring skrik försök
Andra kommer hinna före, skrika högre och göra bättre.

Livet är en drog och du är beroende. 




(For a better world? Ebba meets Roots)

I´ll bye me love

Pengar är inte allt, men mycket. Beatles don't care too much for money, money can't buy me love, men jag vet bättre. Därför har jag använt mig av guldet i dessa mörka tider, och allt känns genast lite ljusare. För 600 spänn får jag snart hem ett paket på posten med fem skivor, fem filmer och en bok. I min lilla tygkasse ligger ikväll också en liten svart sak, till min lilla svarta-samling. Några slantar har också lagts på ett fantastiskt modemagasin och inte att förglömma - dagen höjdpunkt: Marabou har återlanserat fyrtiotregrammarens rätta form (barndomens favorit, mjökchokladen i perfektum!)