motgång och uppgång - rock ikväll!

förmiddag på jobbet med många fjärilar i magen inför kvällens spektakel. telefonen ringer och Å berättar att saken är biff. hon skriver och jag fotar kvällens händelse. för NT! dreamteam! attans bananer och jag kommer på att jag som vanligt inte tänkt klart utan lämnat kamerasladden där hemma. med andan i halsen tar jag mig ut i vimlet på lunchen med en tidsplan dömd att spräckas. första käftsmällen tilldelas underskriven påväg ner i tuben, då den är avspärrad och avstängd. någon har dött. läskigt, men hinner inte. trillar ner mot kungsan och bussen. buss ett kör förbi då den är proppfull. buss två, jag stiger på, den åker åt fel håll. med det längsta benet före blir det språngmarch längs skeppsbron. till mitt sällskap har jag min nya bästis, tokhostan, som gör min färd ännu lite eländigare. slussen - tåg hem. på tjugo minuter hinner jag upp för backen, hitta sladden, ta en uppvärmd men kall minipizza i handen, ner för backen och in i det vändande tåget. tuben är igång och jag är snart tillbaka igen.

nu sitter jag på jobbet och mitt tåg går om en knapp timme. det betyder att jag snart är på väg till norrköping och kvällens efterlängtade spelning med markus "samtidsfilosofen" krunegård.

det nya svarta

jag har spått framtiden. eller iallafall den senaste trenden.
okej, spått och spått, men jag har anammat det som är.
svår - är det nya svarta.

jag tror mig alltså hittat svaren, eller min nisch; inte bara spela svår, utan vara svår. allt går väl ändå åt helvete en dag, då kan det lika gärna få göra det med mig rakryggad hela vägen. eller så gör det inte det, då har jag och mitt visa sinne vunnit - en gång för alla. vilket är mindre troligt. men för ett tag nu, så är det svår som gäller. i alla kategorier.

om jag ställer mig i solen för dig kan du vakna upp och se hur det glittrar om dig eller nätter, dagar och tankar om rock, livets substitut

ganska ofta, här och där, utan förklaring eller motivering hasplar jag ur mig hyllningar till rocken. men kanske inte främst rocken som i långhåriga gubbar, ändlösa gitarriff, mörker, nitar och läder. inte som en genre för skivaffärer att sortera efter. jag ser rock som något större. det är en livsstil. ett uttryck. ett mål. en livssyn. ett tix. rock är rock är rock och inget annat. jag orkar inte placera mig som popsnöre, hiphopare eller rocker jag vill bara få ha musiken. och rocken. enligt mig kan mycket vara rock. för rocken är mer än bara toner eller kläder. det är liksom en sinnesstämning. ja just så. det är rock, rock som får mitt hjärta att slå

poesin och jag, dessa dimmiga dagar

det är så mycket jag vill skriva. så mycket. samtidigt som jag vill vill vill så tappar jag lite lusten. ibland skriver jag lite på mina andra ställen, och just nu är det nästan bäst av allt att skriva för hand, det är något visst med det. på senare tid har jag nog dessutom svävat iväg lite i mina drömmar om poesi och försök till att vara svår, men slutar som förvirrad, eller konstig, som vissa verkar föredra att kalla det, mig. men det gör inget, jag är gärna konstig. och svår, för all del. det konstiga och svåra har tydligen och uppenbarligen börjat färga av sig på min stil, vilket iochförsig började redan för länge länge sen. men nu känner jag mig liksom bekväm och fab - samtidigt som det är jag. vilket är bra.

på senare dagar har jag lärt mig mycket, och träffat mycket folk. det känns bra. jag har lärt mig att skriva pressmedelanden, varit på & arrangerat min första presskonferens, lyssnat på electro, rock, soul och hiphop, kommit på att tidningsreleasefester nästan har allt,och att rocken kan vara sanningen. igår var jag exempelvis på rockklubb. en rockklubb som inte var som någon annan rockklubb jag varit på. lite mal placé, men grym. där kunde vi leva. och folk levde. och dansade. dansade och glömde allt annat. det var grymt. nu ska jag dricka te med världens bästa granne och lyssna på dagens fantastiska skivköp. kärlek

mitt hjärta pumpar på utan kontroll. nåt i mig som säger; borde inte, borde inte. nåt i mig som säger; ge mig mer, ge mig mer.

jag orkar inte sitta ledig en lördag med för mycket att göra. jag orkar inte sitta apatisk och längta efter ledighet i fria timmar men med tegelsten på axeln. jag orkar inte vara vilsen och stressad. jag orkar inte be om ursäkt för att jag inte hinner. jag orkar inte ta hand om alla andra som faller, när jag själv ligger på marken - men med flaggan i topp. mina lungor har svårt att jobba och min fria själ har stängts in i ett medvetet och välmående stressigt helvete.

den här stan som gör mig så hög, den här stan kan få mig så låg.

det är dags att vända om och ta en annan väg

en cirkusvagn kommer lastad

en fullbultad vecka, hemsläntrande efter skola och jobb till kvart över sju på fredagskvällen. ombyt, snabbdusch och snabbkok av tortellinini. spring och stret med håret på ända och oplanerat färgkodat sällskap. great minds thinks alike. nya vidder på gammal gata i vasastan. vi står och tittar in genom ett fönster till ett rum som varit halva sällskapets hem på heltid och den andra halvans häng på halvtid, det är mycket liv och minnen där inne. hösten 07. författare, daddlar och drömmar.

jazz och vin i teaterstudio. jackan bland scenkostymer. rätt folk och sidenskrud. fantastisk verklighetsflykt i musikers toner. ut i natten runt efter nya mål. gammal rock på gammal gata. hej och tack. tack men hej. skrapsår på knät och den sanna kärlekens kramar. trygghet och stillbild.

Parken och mitt hjärtas drift

Jag sitter och skriver ihop små stycken som låter deppiga. Egentligen är jag inte så deppig, bara lite trasig inuti. Lite ledsen, besviken och vilsen. Önskar jag kunde skriva som musiken låter, eller skriva något som sjungs. Tills den dagen då jag närmar mig det ska jag hålla till godo med andras storverk. Ikväll tar parken mitt hjärta och jag önskar jag hette Lisa. Hon måste vara glad för alla vackra ord. Vackrast är dock den akustiska versionen som finns på myspace. Med den kommer med tårarna.

Helgen ska firas i min hemstad, efter två helger på resande fot. Det firar jag med minst två spelningar då jag kan andas på riktigt.

Igår hörde jag en låt som ännu inte släppts. När den gör det, kommer den förändra världen.

Martin Luther King hade en dröm, det har jag med. Därför tar jag min framtid i mina egna händer men tänker ändå leva för stunden. Om någon helg kanske jag har en biljett i min hand och låter mitt liv levas i dess fulla glädje. I vår kanske jag gör något nytt, då kanske något helt annat börjar. I am not to tell, I am to live, and if I tell, I tell you about the greatest, the life. 

Jag är trött på hjärtan som inte dunkar, folk som inte förstår och en verklighet som inte stämmer. Det är ingen som gör mitt liv att leva åt mig, inte åt dig heller. And you can never try too hard...

Det är rocken i skiten som gör det. (Fashions fade. Style is eternal. And drunk is just a state of mind.)

London calling

För tre dygn sedan satt jag och drack vin hos Malin. För två dygn sedan åt jag middag i London. För ett dygn sedan promenerade jag i London. Nu sitter jag hemma, sträcklyssnar på Oasis nya och längtar tillbaka till det stora britain så det faktiskt gör lite ont. Vi gjorde London på ungefär 36 timmar. I natt kom jag aldrig i säng. Två dygn på väg till, i eller på väg ifrån hela världen i en stad har jag insett att den staden är jag. Det som jag sitter i här hemma inte är jag, som jag bör, just nu. Jag vill se, höra, leva, uppleva och vara någonting annat. Kanske har jag gjort mitt i Stockholm på ett tag, after all. Just nu känns det som om jag lämnade hjärtats slag i en stad som kanske har varit min hela tiden. Det svåra är att jag inte riktigt kan sätta finger på vad det är. Kanske är det bara något annat, något bättre, något nytt. Men jag kan ändå inte släppa tanken på att det är något speciellt. Det är bara en känsla, precis som kärleken. Men i min värld är kärlek allt, och störst.

Det är något speciellt med den där staden. Något som jag vill ha i mitt liv. Nu börjar jag trilla över gränsen till ett känslomässigt konstnärsvrak, så jag byter datorn till sängen och längtan till sömn.

En fredag med huvudet i London, hjärtat i Stockholm men ångest i böckerna och hostan

Just hemkommen efter en hård dag. Halvtid på jobbet sedan hårdplugg i skolan till oförskämt sent. Middag & vin på det med brudarna, hemma hos fantastiska Malin i hennes grymt fina och inspirerande lägenhet. Om tretton timmar är jag på väg till London för ett par intensiva och oslagbara dagar. Men innan dess ska jag skriva klart mitt paper, skissa upp ett artwork med musikalisk approach och sedan ta fram den lilla rullväskan att fylla med handbagage. Det vill säga typ fyra plagg, mango bodybutter, kamera, ipod och pass.

Fick precis ett sms från en vän ute i natten: "usch för dalarna! Puss på dig". Vännen är inte i Dalarna, utan ute på vårt ställe på söder. Jag önskar jag var där, men skall fokusera på teorier, illustrator och sedan London London London!

ekonomiras

Stockholmsbörsen faller. Kraschen innebär att Stockholmsbörsen är nere på de nivåer som rådde i slutet av 1990-talet. Hela uppgången från och med årsskiftet 20032004 till och med sommaren 2007 är utraderad.

Raset börjar göra mig lite orolig. Men jag försöker förstå. Alla börjar skylla allt på ekonomin. Island is down, snart kanske det är vi som drabbas hårt. Skit också

Herr Habermas

För typ tio minuter sedan ändrade jag min facebookstatus till något i stil med "Carolina is sömnbrist, ångest och facebookmissbruk". Nu erkänner jag även ett bloggmissbruk.

MEN i mina teoretiska helvetes teorier höjdes plötsligt mungiporna när jag trillade över en fantastisk bild på den oslagbare Herr Habermas. Nu tror jag faktiskt att jag fick en gnutta motivation att gräva vidare i några tanters utveckling av hans genidrag. Jag gillade gubbtjuven innan, men en bild säger mer än tusen ord (då även inräknat om orden är på tyska, för som vi alla vet så blir allt roligare på tyska).

Hjälten, barndomsminnen, uppväxt, livsnjutarlängtan, lycka och ren kärlek. I en bild.

Sean Connery 

för Louis Vuitton

Det här kan ha gjort min kväll .

B E A U T I F U L

Det är inget roligt

Jag börjar fundera över att det skulle kunna vara en smula oroväckande att följande rad ord har ekat i huvudet hela veckan,

"det går åt helvete med allt"

Det är liksom inget roligt när inget känns riktigt riktigt bra. När man inte hinner sova eller alls känna hur hjärtat slår. När tiden inte räcker till och man glömmer allt. Det är inget roligt när man tappar eller glömmer bort de oändliga listor med sådant man ska göra.

En liten resa långt bort.

Just så. En liten resa långt bort. Någon timme på en buss, tre över havet - sedan nära till allt. Välkomst till ett liv utan vardag med bubbel vid ett kluckande hav i kalla vindar. Promenader i höstträdens vacker, längst bullriga kullerstenar, utanför och innanför medeltida murar och ruiner. I regn och i rusk, i mörker och i sol. Ett Gotland, ett Visby - en helg, precis så som jag behövde den.

 

Drinkar mötte garn och svensktoppen. 

Skogshuggarskjorta mötte höga klackar och utsvängda jeans. 

Gotländska mötte Norrlänska mötte Stockholmska och Göteborg. 

Forbollslag mötte ishockey. 

Höst mötte sommar. 

Hjärtan mötte minnen. 

Natt mötte dag. 

Dag mötte natt.

Pensionärer, Thomas Di Leva, nattbio under bar himmel, sommarens uteservering iklädd höstens kyla, livespelningar, folkets bio, snabbkaffe och marknadslördag. En fantastisk falukorvsskiva av landet blommig korv.

Slutet på en slitig vecka och sedan en paus från mitt sthlm. Eller nästa vecka ska jag sova mer och i helgen ska jag bli en bättre människa

"Hemtentan" eller som det så fint kallas; "Loggboken" har nu fått sin sista punkt. Tio stadiga blev det. Mycket vetenskap, lite storhetsvansinne och en massa gubbar - som vanligt. Soffan och sängen är uppröjd från skit. Tvätten är tvättad. Några mejl är skickade, men framförallt - en resa är bokad. På lördag tar jag en paus från mitt Stockholm, och allt vad det innebär (eller iallafall nästan, ska plugga lite på resan), åter måndag.

Men först väntar sömn. Sedan en fantastisk och fullbokad fredag. Jobb, möte, inlämning, tidningsredigering, packning och sedan ett kärt återseende och en fantastisk klubb med en av de bästa på att gnida vax (snurra platter).

Jag säger god natt med:

För lite och för mycket

Efter för lite sömn, energiintag, tid för familj&vänner och motivationshöjare - för mycket stress, ågren, jobb, plugg och stök har jag nästan ingen ork kvar. Jag är så trött att det värker i benen och jag ungefär var tionde minut (omedvetet) vänder mig om och kommer på mig själv, stirrandes längtande åt en stökig säng med fluffigt täcke. Det som skall göras är inte oändligt mycket kvar på, men jag får liksom bara inte tummen ur handen. Jag ger det en kvart till. Har jag inte kommit igång då, lägger jag ner. Problemet är då bara att morgondagen inte kommer att gå ihop, överhuvudtaget. Tusan, nu har jag blivit ett sådant där gnällmonster igen. Imorgon ska jag verkligen styra upp mitt liv och lösa problemen. Ty jag har en liten liten plan för hur de närmsta dagarna skall gå ihop och överlevas, utan besök på västerbron och tårar i vinden.

Jag längtar och tänker för mycket.

Dimmiga dar, det där var fina dar - men jag såg aldrig riktigt var du var...

Fantastiska femåringar kan det där med mode

Det här kan vara bland det mest fantastiska jag någonsin har läst. Tre grabbar på fem stadiga baljor pratar trender och kommenterar dagens mansmode i King (http://www.kingmagazine.se/Manniskorna/Intervjuer/?article=82405).

Albin: Jag brukar fixa håret med en vaxburk. Man kan även vända på kepsen.
Axel: Min farfar har keps på vintern.
Alexander: Jag har sett flera ungdomar ha keps på sig på vintern. Det ser kallt ut.

Vi snackar alltså kommentarer som "Han jobbar nog med kungen och drottningen. Eller så skriver han väldigt mycket.", "Han som har ritat den där har nog långt mörkt hår och glasögon. Jag tror även att han har skägg. " och "Danni har snygg slips. Han är nog även den som tjänar mest."

Blondinbella, Fahrman, Moss, Sydow & gänget - släng er i väggen, jag tror på grabbarna!

Till han som svek poesin

Jag är en listlisa. Jag gör älskar att göra små fina listor med stuff-to-do. Gärna i massa fina färger, på stilrena remsor eller post-it:s. Det bästa av allt är att sedan få stryka, kryssa och bocka av. Njutning när den är som Ulla-Bella-sekreterare-bäst. Däremot är jag dålig på blogglistor, men det handlar nog snarare om mitt försök till att vara en missförstådd IT-poet.

Helt plötsligt, har från ingenstans min favoritblogglistare, goda vän och fantastiske förebild, herr Edmarc, helt utan ursäkt eller förvarning slutat blogga. Mitt liv är i gungning och meningen är oviss. Därför tillägnar jag en lista i nattens mörker till han som svek poesin.

dagens minus:
- att jag måste skicka tillbaka halva min fantastiska internetshopping, eftersom den inte alls såg ut som den borde. Min syster tyckte uttryckte det ärligt och slående: "du ser ut som en teletubby", och det gjorde jag, b o k s t a v l i g e n
- att tiden inte räcker till
- att halva min garderob ligger på sängen och i soffan
- att jag inte kan bli klar med min "hemtenta"
- att det var vitt på marken när jag åkte hemifrån imorse

dagens plus
+ ett mycket fint hopp inom drömyrket uppdagades
+ ett fantastiskt (och snabbt) mejlsvar från rocken själv
+ pappas lasagne som idag VERKLIGEN smakade som den gör i italy
+ att mitt paket med internetshopping kom
+ att halva internetshoppingen var konstig men arty