dagar i arkadien

i en röd metallisk klaustrofobisk låda med tillhörande lysen i räfflad plast och ett noga uträknat antal gummidäck rullas vi sakta fram över ett av stadens huvudnästen. över torget som är stadens alternativt konstnärliga jag-tror-att-jag-är-någon-näste bland rostiga rör, slussande vatten och vardagsfyllor förpestar vi tillsammans staden och världens luft när vi långsamt svänger i kurvan och låter avgaserna blomma. i lådan fylld av vardag, ångest och svenssonslentrian uppfyller vi tillsammans alla kraven för en usel verklighet och en början på en ny dag i gammalt skick. jag står. runt om mig sitter prov på den mänskliga frihetens instängdhet i sin egen inskränkthet och ingen ägnar en tanke åt att närma sig en medresenärs köttbulleanonyma aura. för det är inte så vi gör. i det här landet, och på den där bussen gör vi som vi alltid har gjort, vi håller oss för oss själva.

när vi sakta men precist saktar in för hållplatsen vid vattnet ser jag ut genom fönstret. den här gången låter jag inte heller bara mina blå stirra ut på något utan att se, jag låter de istället både registrera och reflektera. jag ser då genom mina glasaktiga kulor i huvudets övre mitt en annan verklighet.

på kajen utspelar sig något som för mig kan vara en ledsam saga. huvudrollen i sagan innehar en man. han är åt det äldre hållet och påminner kanske mer om en bortglömd skugga än de mänskliga tvåbeningar av vemodigt och vardagligt kött och ben som sitter runt mig på den rullande farkosten. mannen har stora och slitna mellangrå kläder och en mössa nerdragen dit halsduken är uppdragen. han sitter bland sina urblekta kassar och det hugger till i mitt medelmåttiga äckelmedelklasshjärta av någonslags vidrig klasskillnadsbarmhärtighet. jag tänker på hur vidrigt orättvis världen kan vara och förpestar svenssonlivets trygghet och gränsdragning. trots den fullproppade bussen, känner jag mig nu helt ensam. jag känner mig förvirrad och priviligerad. men till vad? jag önskar sakta men ärligt att jag kunde måla hela världen lilla farbron men inser snart att mannen är inte som vi. eller jag. han är inte själv. han må vara en skugga i samhällets vidriga glömska. men jag vet ingenting om hans liv, minnen eller drömmar. vad jag ser är ett annat dunkande hjärta, om än i en skuggig variant. men det dunkar och slår. för runtom mannen har en stor samling fåglar samlats. han matar dem med bröd ur sina blekta påsar och jag tycker mig se en vänskap pågå. ett spirande liv i en utkant, kanske i en misär, men som är mer levande äkta än den som sitter runt omkring mig i stadens länstrafik. jag undrar för en stund vad livet verkligen är eller bör vara. varför man andas, och hur. när jag tittar tillbaka är mannen utom synhåll, kvar är jag, ensam med mina livlösa medresenärer i det som vissa av oss kallar livet.

instant repeater 99

att vandra i samma skor, på gamla vägar, i gångna spår. jag kom tillbaka dit allt började, där jag började och fann det jag fann för länge sedan. jag. som mig. men så vände jag mig om och gick till gårdagens trappa och kände hemmets ljuva dofter och mitt hjärtas fina vänner mellan glasens rutiga sidor. tankarna trillar lätt tillbaka till det som man en gång ägnat för mycket av sitt dunkande liv till. till något som är för upprepat och urblekt för att ens tillåta en ordentlig tanke ta tag. ändå sitter det kvar, och skaver, precis i det som nu är så otroligt himla bra. men jag är redo att komma igen. jag kanske till och med redan är där. men inte tillbaka, utan som ny, men i gamla fårakläder. för jag tror man kan komma längre än man ser. frågan är om tanken kan fortsätta när hjärtat sitter kvar. eller inte ens hjärtat, det är det som är det värsta. det är som någon liten envis del av något som inte finns. som bara är där. fel. men helt ärligt gör det inte så mycket. det kan få vara där, felet. för just nu är det så mycket annat som är rätt. jag ska odla hav och gröna skogar för de som aldrig sjungit livets tårta.

min andning repeteras och livet dränker mig i ett skimmer som blänker felen i girighetens och mörkrets ögon. man trillar ner, men kommer igen. kanske. jag har tur. men jag är glad. ge inget som de inte skulle kunna ta. håll mig utom det som aldrig var, för jag vill aldrig mer komma dit. nu ska jag låta ögonen blinka och naglarna växa för något som kan ske på riktigt. för det ska fantasins vilda drömmar inte sluta, men de dumma molnens stora skyltar måste bli bättre och tydligare. men dem vill jag inte se för än precis innan pianot trillar ner. sedan vill jag rätta till kavajen och gå vidare, för att sedan i tredje, fjärde steget glömma alltihop och fortsätta mer dillen och solens varma strålar även när de inte finns.

tänk vad äckligt positivt allt kan bli, i en värld av diffust men benhårt mörker. men allt finns kvar, varje skråma på ett äpple. däremot infinner sig vissa dagar i rätt ljus, de flesta inte. jag ska sluta tänka. stänga av. då blir allt bra.

the state the sea left me in

bilderna av ett vemod. toner som bygger på ett vemod. känslor som bildar vemod. vemodet. det svenska vemodet. bilder av ett vemod. för ett vemod. till ett vemod. en smärta men en kärlek. en förvirring. något som alltid funnits där och alltid finns, men som ändå alltid blir något nytt. något svårt. ett vemod för att inte veta vad man redan inte vet eller känner. en rädsla för att inte förstå eller ens vilja. något som alltid ligger kvar, men som får en att vilja rymma. och så den där färgen. som inte ens är en färg, bland alla färger. bara ett mörker. ett ont. ett vackert med smärtsamt sken av något som inte reflekteras. kanske något som inte finns eller syns, bara känns. det svarta. tårarna. något som förgör en, mitt i det vackra. på öppna ängar och mot ett hav. det som alltid ligger och skaver, men är en del av det trygga. det gör ont men man vill ha det kvar. vissa förgörs av färgen som inte är en färg och inte heller reflekterar. de förgörs av det som inte går att bestämma eller känna. det man inte vet, det man är rädd för. de äts upp av det som är rätt men ändå fel. ett vemod. ett hav som aldrig tar slut, eller en längtan som aldrig börjar. det finns inget att tro på, inget att vänta på, bara val att göras. val utan känslor eller tankar. mörkret.

little kid

ett nytt liv startar för flickan med den knubbiga näsan. med mod i andan och i lyckliga hopp tar hon steget mot att bli något bättre. hon babblar på om ordens magi och förvirrar en liten näsvis tant med sina stora dumma poetiska visioner. tanten skriver och kanske förstår hon. farbron mitt i rummet är det som flickan ville bli, men han klappar sig på magen och gör en cirkus av ett cykelhjul. mitt ibland dem finns sitter pojken i brunt med snälla ögon, men hon vågar inte säga hej, bara kika emellan tanterna. på vägen hem tänker flickan på en framtid som är före men trampar snart fram gamla tårar i en slaskig snö. hemma i det trygga ser hon en stor man bli världens mäktigaste men hon önskar sig mindre frireligonism och mer inspirerat av tidernas enda kung. hon börjar sakna sin bror och flickan börjar nästan gråta när ceremonin är på topp och en av deras hjältar sjunger med en gammal röst och i en fantastisk hatt. hon tackar orden. men tillbaka i tankarna lyssnar hon sedan på sånger som vill henne onda minnen. men hon vet att hennes bästa vän vet vilket hennes favoritgodis är och det får räcka för nu. ibland får man leva för drömmen.

future of menkind

det andra könet. det manliga. det andra, det obegripliga, det hopplösa. det alldeles alldeles fantastiska. korta, långa, tjocka, smala, mörka, ljusa, dumma, smarta, vackra, fula, rika, fattiga, rock och schlager. de har mycket som vi inte har, men förstår rätt lite av det vi förstår. de ger oss sånt de aldrig kan ge och lovar vad man inte håller. att försöka förstå vår världs motpart. det tänker inte, de förstår inte men de är där och vad de än gör tar vi dem oftast tillbaka. de får oss att tappa förståndet, men deras sätt tvingar oss att ta det tillbaka. vi faller och de fångar. vi ringer men de svarar inte. vi hoppas och de leker. vi är inte under men när vi är över blir det inget kvar. de är allt och inget. vi ger och de tar, men aldrig förstår. de gör allt rätt för att sedan ta det tillbaka eller vrida om en kniv vi inte visste fanns. som att slå sig själv i huvudet och lägga tilltro till och att våga tro att man kan lita på något av de andra. männen. de som tog försprånget för att sedan använda det emot oss. de som får mitt hjärta att slå. de som vi många tillskrivit ett kärlekens tecken och ett livets medkamrat. men de kommer aldrig att förstå. men vi fortsätter försöka. we´re going on a manhunt men you´re just a boy.

en evighet

en början på något som aldrig bör ha ett slut. att inte behöva bevisa eller bekänna. rent. lätt. rätt. att inte behöva försöka något som inte går eller som man inte är, men samtidigt alltid ha något att falla tillbaka till. någon. ett ögonblicks oändlighet kan vara det största man ger och det första man får. en evighet är något som aldrig tar slut, men något som brinner. en kärlek vinner. kan två bli en, utan att delas i tu? fast men ändå fri. säkrare i någon annan än i sig själv, för att låta någon veta allt och förstå mer. i tid och rum. långt bortom allt men ändå alltid precis där. här. en längtan som stillas men alltid finns där. ett hjärta lever för ett annat. ett livsverkets livomlopp galopperar för ett likadant och något blir en ömhet så fin. en annan som andas får bli det bästa med självet. att ge även det som inte går. att ge upp men att gå i mål och vinna. i evighet. en tro på det som aldrig sviker. jag vill alltid stanna där. sen syns livet och existensens fria form snåras in.

that´s how people grow up, but sister i´m a poet

livet förbryllar och billy går igen. en gammal vän är gift, en annan gammal. vi flyttar och ses snart på hörnet vid det fina bordet. festliga kvällar, gott sällskap och nya vidder. gamla nya tvåbeningar som gör en kväll. glas och skål, allt är förstört och åter tillbaka. samma gata trallas fram men livet tickar i en annan takt. pumpen pumpar på och stegen tar mig fram. jag vet hur man lever. måttet är inställt på det nya svarta för att hitta det vi söker. i nordpolens kyla växer hoppet i guld och blir det sista som gör upp. visionerna florerar och rocken betyder. att träffas igen eller att förkasta det som varit blir inte längre en latent frågeställning utan en liten del av det vi ger upp. jag andas nu, jag lever nu och filosofin kan ta ner en på jorden.

i´m still standing

två och ett halvt år på högre ord. högre stol. hjärta och smärta, i morgon formas stämpeln och staven. i morgon blir jag klar om godkännes görs. examinerad och filérad - då är jag. livet rullar. gud talade och gav mackan, bob och ett tekniskt mirakel. jag tror. låt det pumpa.

We get some rules to follow. No one does. And the winner takes it all.

Livet är bra märkligt. Tvåtusentalets nionde år är redan sjukt bra, trots några tidiga hårda slag. Helt plötsligt har jag bra flyt. Men vågar inte tro på det. För oftast brukar det skita sig om jag blir Too Excited. Jag väntar på att mattan ska ryckas, pianot ska falla eller musiken skall tystna. But I´m Still Standing och Love Is Just A Feeling. LIFE IS GOOD!

jag har stirrat mig blind i en spegel, ingen var där

ibland tror jag att orden kan göra mig galen. de är så många och jag vill använda dem på bästa sätt. på ett sånt där sätt som man kanske först inte tänker sig, eller ens förstår men på ett sånt vis att man sedan bara bågnar av fascination av något man inte tidigare sätt. på ett sånt där bra sätt att orden inte längre är ord utan mer som tankar eller känslor som fastnat i streck och kurvor. jag tappar tron på grammatik och regler när jag tror mig se andra svängar. bör eller borde. ska eller kan. nu eller alltid.

en kväll i goda vänners sällskap fick mig att inse att jag kanske inte kan något av det jag trodde jag kunde. vissa kan allt andra inget. jag tror på jakten, att vilja kunna, låt det bära eller brista.

kill your darling they never going to make it happen

en gammal maffiafarbror sitter och läser tidningen i sitt fula, gula rum. bredvid sig har han en gammal kladdig och smutsig kaffekopp. den är av blågrön ljus keramik med intorkade avlagringar på både ut- och insida av det colombianska svarta guldet. längst ner i koppen finns lite kallt kaffe kvar. det bruna unkna blänker i de små prickarna av det som en gång var gräddig mjölk från en lokalt misskött ko. bredvid muggen vilar en stor och stark men gammal hand. fingrarna är runda och korta med kort lockigt men grovt mörkt hår. det är en hand som döljer många sanningar och bär en hel del liv, och död. en hand som gjort mer än den borde och ofta fått agera munnens uppgifter, ty mannen är en vokabulärt tyst man. den andra handen lutar det tunga och tomma huvudet på, och mellan fingrarna vittrar sakta en cigarr sönder i ett stilla puffande. de stora huvudet har nästan inget hår, men många fåror, ärr och inbitna slag från livets mörka. ovanför den knubbiga näsan har nästan de två mellanbruna detaljorganen försvunnit in bakom en väderbiten och veckad hud. de två trötta med lock och iris vittnar om saker som inte skulle ha setts eller gjorts och de blir mörkare för varje dag som går och hår som faller. de grova ögonbrynen på en oändlig panna bak till en bred nacke, som vänt livet ryggen, tar allt mer över den högsta punkten på en vedervärdig farbrors kropp. munnen är hårt stängd och stripigt smal, ändå droppar det ner en strimma saliv ur mungipan. inte ens slemmet i hans mun vill vila i hans närhet. istället droppar det förtvivlat ner mot den stora magen och dess kletiga spretigas undergång när det så småningom kommer att torka in någonstans och helt försvinna. det landar på den den stora bullriga kålsoppeskattens beklädnad av randigt skjorttyg, ett plagg som är av usel kvalitet och var sista knapp är öppen. mannen är ensam i sin stund men för evigt fångad i sitt livs verk och utförda sveda. han är men har aldrig varit vid liv, han tar liv och gör livet till något som det inte är - ett helvete. han är det onda eller bara den som utför det ingen annan vill, därför är han inte, han kan inte.

you had me at the place of nowhere

med vinst kommer en förlust och tänk att en sångtext kan vara så fantastisk att jag inte vet hur man kan, skriva som han. jag vill skriva som man kan sjunga men ändå kunna läsa det utan musik. om man kunde skriva så att musiken liksom formulerades och komponerade i huvudet samtidigt som de skrivna orden läses skulle skrivandet vara ett nytt sätt, att hitta rätt. vad om världen stannade när allt var som bäst och inget längre spelade någon roll. en svart kaffekopp, en vinst, ett mästerverk, en duo, en dröm och några slag under bältet. livet som att sluta sjunga eller ett förvirrat virrvarr kladd bakom pannan som arbetar med abstraktionen. visionen av det abstrakta är bättre än det givna. som ett turisttips av genren rock n´roll. jag kommer dit.

´cause everybody knows, that nobody really knows

tänk vad en sång kan göra. några ord med melodi. någonting som väsnas i takt och någon eller några som pratar utdraget och med känsla. att något kan vara så känsligt, viktigt, fantastiskt, jobbigt eller ovärderligt. att ett litet stamp, några ord tillsammans eller en speciell ton kan få en att tänka och fundera, minnas eller längta, hata eller älska, vilja höra mer och/eller stänga av. jag hyllar musiken samtidigt som jag just nu bara vill stänga av de melodiska och kompade rader av en kreation av det manliga könet vars verk får mig att tänka på det som inte värt. på det som varit och kanske tillochmed gör lite ont. samtidigt älskar jag stycket, eller sången som man säger. jag kan tillochmed älska hur tonerna förgör mig under deras fåtaliga minuters levnadstid. när sången är slut, trycker jag på repeat, höjer volymen och vältrar mig. musiken finns. jag är.

the bucket

något gammalt, något nytt, något lånat, två blå. ett nytt år. nya möjligheter. nya motgångar. ny frihet och ett nytt liv. att födas om men att ändå vara densamma. skriva abstrakta nyårslöften men egentligen bara hoppas på de vanligt sagda. den enes bröd är den andres död och ett slag i magen gav ett annat ljus i mörkret.

snö som faller och ett hjärta som bankar hos en flicka med smutsigt hår och svarta kläder. man kan hoppas och man kan tro men när man gjort något av det slutar det med att inget gror. tänk att våga lita på något för att sedan stilla höra hur det trillar i tu eller bara rinner ur.

en gnällig röst som sjunger om det vi gör och gjort. en inbjudan till en okänd fest och en drömmars dörr som öppnats när en liten duva har flugit sin kos. eller likt en dans med slutna ögon på olika sätt och att lova att aldrig falla ner igen.

2008

Årets Låt: Det Snurrar I Min Skalle
Årets Skiva: Markusevangeliet
Årets Spelning: Foo Fighters på WTAI
Årets Hjälteträff: Stevie Wonder på the globe
Årets Dryck: ÖL
Årets Indian: Jerry Hoffmaestro
Årets Film: Stockholm Boogie
Årets Park: Tanto
Årets Färmedel: Tandem
Årets Hood: Fisksätra
Årets Ö: Gotland
Årets Uppfinning: Champangetorsdagar
Årets Miss: Al Greens spelning på Berns (jag var inte där)
Årets Sinne: Svår hippi
Årets Jobb: Pressfotograf
Årets Framgång: Mitt Liv
Årets Café: LouieLouie
Årets Plagg: Leggings
Årets Man: Markus Krunegård
Årets Kvinna: Mormor
Årets Chef: Sara
Årets Diss: TV (jag gav bort min tv-sladd)
Årets Diss 2: Sömn
Årets Resa: Chartrad Karneval
Årets Sjukdom: Facebook
Årets Bok: Jag Behöver Dig Mer Än Jag Älskar Dig Och Jag Älskar Dig Så Himla Mycket
Årets Skydd: Skyddsglasögon
Årets Neon: Adam Tensta
Årets Snyggaste: Salem Al Fakir
Årets Män: Spanjacker
Årets Förfall: Re: publiks dödsförklaring
Årets Ångest: Studielån
Årets Fest: Efterfest!
Årets Festival: Arvikafestivalen
Årets Kultur: Filmfestivalen
Årets Lägenhet: Åsas
Årets Sport: Kärlek
Årets Göteborgare: Håkan Hellström
Årets Projekt: Swingkids webb
Årets Dans: Ian Curtis
Årets Konst: Skriva
Årets Ost: Halloumi
Årets Citat: Rocken spelar ingen roll längre
Årets Familj: Min!
Årets Amerikan: Obama
Årets Plugg: JMK
Årets 90åring: Nelson Mandela
Årets Affär: Monki
Årets Kaffe: Svart
Årets Pryl: Ritplatta
Årets Sommarställe: Trädgårn´
Årets Ställe: Debaser
Årets Tidning: DN PÅSTAN
Årets Lagliga: Spotify
Årets Vuxenpoäng: VISA-kort
Årets Italien: Roberto Saviano
Årets Viktigaste: Min Skivsamling
Årets Mat: Avokado
Årets Sanning: Poesi