dagar i arkadien

i en röd metallisk klaustrofobisk låda med tillhörande lysen i räfflad plast och ett noga uträknat antal gummidäck rullas vi sakta fram över ett av stadens huvudnästen. över torget som är stadens alternativt konstnärliga jag-tror-att-jag-är-någon-näste bland rostiga rör, slussande vatten och vardagsfyllor förpestar vi tillsammans staden och världens luft när vi långsamt svänger i kurvan och låter avgaserna blomma. i lådan fylld av vardag, ångest och svenssonslentrian uppfyller vi tillsammans alla kraven för en usel verklighet och en början på en ny dag i gammalt skick. jag står. runt om mig sitter prov på den mänskliga frihetens instängdhet i sin egen inskränkthet och ingen ägnar en tanke åt att närma sig en medresenärs köttbulleanonyma aura. för det är inte så vi gör. i det här landet, och på den där bussen gör vi som vi alltid har gjort, vi håller oss för oss själva.

när vi sakta men precist saktar in för hållplatsen vid vattnet ser jag ut genom fönstret. den här gången låter jag inte heller bara mina blå stirra ut på något utan att se, jag låter de istället både registrera och reflektera. jag ser då genom mina glasaktiga kulor i huvudets övre mitt en annan verklighet.

på kajen utspelar sig något som för mig kan vara en ledsam saga. huvudrollen i sagan innehar en man. han är åt det äldre hållet och påminner kanske mer om en bortglömd skugga än de mänskliga tvåbeningar av vemodigt och vardagligt kött och ben som sitter runt mig på den rullande farkosten. mannen har stora och slitna mellangrå kläder och en mössa nerdragen dit halsduken är uppdragen. han sitter bland sina urblekta kassar och det hugger till i mitt medelmåttiga äckelmedelklasshjärta av någonslags vidrig klasskillnadsbarmhärtighet. jag tänker på hur vidrigt orättvis världen kan vara och förpestar svenssonlivets trygghet och gränsdragning. trots den fullproppade bussen, känner jag mig nu helt ensam. jag känner mig förvirrad och priviligerad. men till vad? jag önskar sakta men ärligt att jag kunde måla hela världen lilla farbron men inser snart att mannen är inte som vi. eller jag. han är inte själv. han må vara en skugga i samhällets vidriga glömska. men jag vet ingenting om hans liv, minnen eller drömmar. vad jag ser är ett annat dunkande hjärta, om än i en skuggig variant. men det dunkar och slår. för runtom mannen har en stor samling fåglar samlats. han matar dem med bröd ur sina blekta påsar och jag tycker mig se en vänskap pågå. ett spirande liv i en utkant, kanske i en misär, men som är mer levande äkta än den som sitter runt omkring mig i stadens länstrafik. jag undrar för en stund vad livet verkligen är eller bör vara. varför man andas, och hur. när jag tittar tillbaka är mannen utom synhåll, kvar är jag, ensam med mina livlösa medresenärer i det som vissa av oss kallar livet.