if i used to love you

det som finns kvar
gamla ord om kärlek
sedan flera hundra år

samma ord
samma tankar
samma kärlek

ont och liv
lätt och svårt
hårt och fint

sluta aldrig
för alltid så
i aldrig

lika barn leka bra

det kanske inte är så enkelt det kanske inte är så svårt men det blir aldrig riktigt rätt. jag blundar när jag tittar och drömmer att jag ser när nya gator och nya spår snurrar min värld. allt är upp och allt är ner, högst på toppen trillar snabbt, värst är fast på mitten. jag vill vara med men vara utan, utanför och för mig själv, aldrig aldrig ensam alltid ensam här. det sjunger rakt i hjärtat och jag trycker på repeat, men jag vet inte för vem jag sjunger, jag inte vad jag skriver för. allt är mitt men inget eget jag är här men inte där. jag är hel men faller sönder och efter limmets ljuva seger drar det fortfarande kallt. om inte mycket så än så lite och det kryper alltid på och gör mig tvivlande igen. allt är bra men inget tillräckligt. varför gör vi alltid så?

jag vet att jag kan få och att jag kan hålla kvar. jag vet att jag kan må bra och jag vet att det blir bra igen. men det krävs mera än så när man är fast av sång i konstruerande moll.

allt gör mindre ont sen

sommartid som blir mörkertid.ljusnande framtid som blir iskall vinter. blommande flädersaft blir rivande hostmedicin. lätta fruktiga hopp blir tunga släpande slag. färgglada klänningar och bara ben blir extrastrumpor och ännu mera mörkt.

tiden tar tag i svedan och hittar den även om den inte finns. ljusa hjärtan längtar bort när de mörknar fast de har det bra men bara för att slippa låsas le och se hur allt försvinner. vi skapar och slår ner. lägger oss längs rälsen och slutar höra.

alla är i samma båt och alla gör det värre. allt blir så förbannat svårt och hårt när vi tvingar oss in i ett iskallt moln. en period som vi kreerar för att slippa leva som vi lär. en tid som kanske bara är. utan ondska och misär. måste hösten dela oss isär?

As

inse se titta.
veta vara bli.
här nu och allt.
skapa spilla spara.
minns mer många.
bugar och bockar.
vi två när allas alla.
det blir bara bra.
bättre i äntligen.
förvirra förälska förädla.

sluta spela roll,
jag
är
ju
här
nu

la longue route

steget före det innan lockar livet på sin fot medan löven sakta faller ner. mörkret letar sig inåt och kylan snokar sig sniket in medan värmen försöker mota den tillbaka. en lång kväll och en hand, en arm en kropp som leder värmen in i själens värmeskåp. jag behåller och jag vårdar för att låta muskeln fortsätta att slå trots att mörkret inte visar vad det gömmer. jag vet att där inne finns det fint och mindre vackert. där inne finns sådant som jag vill varma samt det som jag aldrig åter vill se. jag tar risken för chansen men behåller möjligheten vid liv. det värker ibland när jag tänker men mest så känns det bra. jag tar båten över havet i stormens svarta natt och tror på att det fortsätter.

dancing in the dark

en början på något nytt men en del av något gammalt. något prövat, förvirrat och förstört. något nytt, oväntat och inte säkert. en känsla av allt och ingenting, en stund som är för evigt men ser sitt slut i minsta lilla andetag. när nätter är långa och dagarna flyter ihop. från timme till timme förändras ingenting och allt, det blir sig likt och väldigt oerhört olikt. något nytt som pirrar men skrämmer. ensamhet eller frihet blir motpoler som inte vet sin framtid men känner av sitt mörka ursprung. en dans i rörelse eller något som står till, för evigt eller bara för en stund. ljuset sjunker men annat stiger. jag stiger, vi stiger upp. i en mörk park med flykt i blicken och farlig förväntan i blick eller på ett planerat dimmigt dansgolv från uppväxtens drömmar med fina drömmar och trivialiserade mardrömmar. drömmar, vi drömmer oss bort. det är det vi gör och det spelar kanske ingen roll vad kartan med de obehagliga möjligheterna betyder. bilden med berättelser jag inte vill veta. jag kanske inte vill vara en del av. jag kanske bara vill veta att mitt liv är på riktigt. att jag är på riktigt. att det vi gör är på riktigt. men riktighetens riktmärken suddas stilla bort när upp blir ner, ljust blir mörkt och farligt blir bra. blir jag.

human touch

en annan ålder och en försmak av den bra framtiden. det kanske inte är så läskigt att bli vuxen. men när jag ser dig i ögonen och märker hur de grånas och glansas. när jag ser hur saker du bygger upp förstörs gör det mig ont. när jag ser och hör vad jag missat, vad jag missar och vad jag försummat gör det mig ont. när jag ser hur min hjälte sakta slits i tu men inte tar emot min hjälp gör det ondare än ont. jag vill att vi ska vara nära jag vill vara en del av dig. när jag tänker på honom, han den där, eller den andra, tänker jag på allt som kunde bli, som kunde varit, och så gör det mig lite ont igen. efter en lång vacker natt med slut i en annan värld bemästrar vi dagen efter kvällen innan i ett livsstilla glitter. ändå sitter jag här nu med torkade tårar och det gör mig lite ont. trots solen på en grönskande balkong med sockrande te med det stora landet i västs boss musikaliska blaskiga verk, vars stämma tar över dagen och förvaltar den där känslan av liv en tidig eftermiddag i september, gör det efterhand lite ont. varför gör det så? varför kan det inte bara få vara så fint som det är. för alla, alla vi, alla oss, samtidigt.