Fyll i pappret och få en banan

Vaknar upp av min klocka vid tio-snåret, kravlar mig upp runt elva. Det blev sent igår, eller tidigt idag kanske man ska säga?

Stekos fyller hela huset, eftersom mamma stekt pannkakor till minstingen. Jag kastar mig in till syrran som vresigt öppnar ögonen för att sedan snorigt väsa ur sig “stäng dörren innan hela rummet blir förpestat av stekoset..”
Efter en liten stund har jag övertalat henne att vi ska in till den rättvisa julmarknaden och dra en snabb systra-julklappsveva på stan. På en halvtimme käkar vi, klär oss och dammsuger.

Vi äntrar sveavägen i snålblåst, småregn och smutsigt hår. När vi trullar förbi Grand minns jag stolt (och med ett leende på läpparna) hur jag för några veckor sedan fyllde alla affischsskåpen på utsidan med Filmfestivalens affischer. Tänk när jag stod där, och världen nästan stannade när jag för konstens skull försökte övervinna min extrema höjdskräck, och tog det där extra steget upp (med väldigt skakande knän) på stegen för att nå högst upp. Hur mina händerna blev röda och såriga av kylan, metallramarna och papper papper papper. Och hur jag (minst två gånger) lyckades tappa plastskivan (som sitter som glas framför affischen) på en annan tjej, för att sedan lyckas få ramen i huvudet. Men som sagt, allt för konsten!
Nåväl, vi hittade fram till julmarkanden (som var väldigt mycket mindre än vad jag trott) fick jag en reflashback-känsla av när vi på lågsadiet anordnade den årliga julmarknade i skolans matsal. Då man hade kämpat under två av skolårets bästa dagar (julpysseldagarna!!!) med att göra tomtar, marmelad, pepparkakor eller garnfåglar…

I dörren möttes vi av en rekorderlig ung karl som prackade på oss ett litet svartvitt-uppkopierat “program” för dagens föreläsningar m.m. Vi tog glatt emot dem men traskade förväntansfullt på. Efter en stund märkte vi att han visst fortsatt prata och när vi vände oss om avslutande han leendes med ett “om ni fyller i pappret och berättar vad ni tyckte om julmarknaden, kan ni lämna in det där borta (pekar åt nåt ovisst skrumsle) och få en banan .” Det gjorde min dag!