Tanke- och ordvräk

En halvhes stämma, ett stånkande pianokomp och ett himlans tinglande fyller mitt mörka men rätt nystädade rum. Utanför är det kolsvart i hooden, förutom några småljus som lyser som stjärnor i fönstren i husen på kullen mittöver. I mitt fönster avger stjärnan i vit papp om än ett elektriskt men mjukt och magiskt ljus som får min lilla djungel på fönsterhyllan att se ännu mer mystisk men frodigt ut. Utåt mot fönstret har orkidén, som för övrigt visst blommar igen, vänt nästan alla sina blommor. Om de hade haft små snoriga barnnäsor hade det nu varit många söta kladdiga andningsmärken efter de fem blommor som trycker sig mot den kalla rutans äventyr.

Det kliar på ryggen, smakar mint i munnen och gör lite ont i knät. Nu är musiken mer upptempo, och egentligen rätt dålig, fortfarande samma american-onehitwonderskit, men what the fuck, inger en bra och tisdagsrätt beige stämning. Usch nu blev det kallt.

Host. Host igen. Åå tänk om min förkylning hade kunnat gå över någon gång, äh jag får väl egentligen skylla mig själv, har ju inte direkt legat nerbäddad, pimplat te och gått i raggsockor. Nää sovplats har varierat, pimplingen har inte varit ur någon varm kopp och raggSOCKOR har det inte varit tal om. Gu va äckligt klämmcheckt det där lät då, åå jag måste börja jobba på min image, haha. Äh, skit samma, men kanske har jag lyckats hosta lite för vilt och smittat en och annan, haha, vore lite härligt med skadeglädje, eftersom jag själv hävdar starkt att jag blev extremt oskyldigt smittad eftersom jag egentligen ju är hälsan själv.

Kurt Cobain. Han var för fin den grabben, en riktig guldprick. Mitt i allt tentaplugg fick jag nämligen ett extremt oväntat Kurt-sug så jag var tvungen att spendera en timme eller nåt med att dunka Nirvana, kolla lite gamla intervjuer och skit på youtube och drömma mig bort i hans sunkiga koftor, feta hårtestar och flackande blick. Började dessutom längta enormt tillbaka till det tunga 90-talet, drömde mig bort till guldår som -93 och -94, musiken, smutsen, kläderna och jaa hela 90-grejen. Ända fram tills jag kom på att jag var 6,7 år på den tiden (alltså -93, -94) och då kändes det inte så party längre. Jag har alltid varit sur för att jag inte fick uppleva eller leva på 70-talet, och när jag kom på att jag knappt upplevt 80-talet (eftersom jag föddes grymt sent -87) blev jag deprimerad, nu har jag kommit på att jag knappt upplevde (eller nja som typ 6åring..) 90-talet och - finner inga ord. Varför ska jag vara så liiiiiiten?

Okej, nu har jag bara suttit och drällt ur mig ren bull ett tag, känns rätt bra, haha. Den här dagen har varit hårt mossig. Nu slänger jag ut den här skiten från en uttråkad, trött, vilsen, hoodberusad galning. Sen ska jag skriva en mening till på tentan därefter fylla på min sömntank! Cheers!