Att missa och hissa, två av männen ur min musikaliska religion

Det gör ont i hjärtat att jag för andra kvällen i rad missar Coldplay. Jag missar Chris Martin, jag missar ett skyfall av fjärilar, jag missar fix you, the hardest part, viva la vida, clocks, the scientist och alla de andra mästerverken i toner. Det trillar ärliga tårar från syn-sinnets verktyg när jag tänker på att jag kanske missar en upplevelse i samma kaliber som när jag stod på Globen 2005. Lamporna tonas ner, Chris Martin lugnar sig, bandet myser ihop sig på scenen och globen tystnar - för att sedan låta varje artär i min kropp bulta i musikalisk och känslomässig eufori när Coldplay stilla och magiskt vackert framför min favoritlåt - Kingdom come med de överraskande inledande orden nu vill vi avsluta med vår favoritlåt.

Men så stillar jag mitt sinne och funderar på morgondagen. När jag försöker få mig att inse att jag faktiskt om exakt ett dygn befinner mig på samma plats som en av de viktigaste personerna i mitt liv så här långt, minskar smärtan en aning, men tårarna ökar. Jag bläddrar igenom min musiksamling men bestämmer mig för att kittla fler sinnen än hörseln, så jag klickar in på youtube. Till tårar som fortfarande rinner och ett hjärta som bultar lyssnar jag på Stevie Wonder  - You Are The Sunshine Of My Life & That's What Friends Are For men jag kan inte låta bli att le, för det gör han, Stevie, på ett obeskrivligt äkta och rörande vackert sätt. "Knowing you can always count on Stevie, that´s for sure..."