Dans med mening

Jag tog en vals med mister mening. Han sa åt mig att livet är värt att leva. Att livet är mitt att leva och mitt att få. Det handlar om att ge och ta, men mest om att ge. Vi tog några steg runt och runt. Jag tittade djupt in i karlns ögon, sa ärligt och uppgivet att jag tycker att jag bara ger och ger men inte mycket får. Han skrattade hånfullt men med kärlek. Sedan gjorde han en snabb manöver och välte min rygg över hans ena ben så att mitt hårsvall nuddade marken och mitt ansikte blev rosigt rött. När huvudet blev tjockt av blod drog han upp mig igen, så nära att våra näsor möttes och sa - definiera få, baby! Förstummad av vishet kom det inga ljud ur min mun och jag höll min tystnad. Hans grepp om min rygg och hans hand i min blev fastare och hårdare varpå jag svarade med vildare och mer dramatiska steg. Det blev en tyst kamp av steg, svängar, hopp, utmaningar, klackar och tricks, men inte en sekund vek våra blickar från varandras brinnande ögon. Mitt tillfälle kom då jag i en twist fick ner honom på golvet där jag låste hans rörelser med en markerande fot på hans bringa. Jag såg om möjligt ännu djupare i hans mörka men luriga ögon när jag bad honom definiera ge. Han skrattade igen, den här gången med ännu mer kärlek och sa det är vad du tror att det är, men förvänta dig aldrig att någon annan ser det på samma sätt som du.

Det är inte hur man har det, utan hur man tar det