En morgon med tyst kärlek och wakeup-poison

jag är rätt dålig på morgonstund med guld i mun. men har ändå en förkärlek för dess magiska stämning. den här morgonen väcks av en mysig väckarklockesignal på en bäddad soffa efter en fantastisk kväll bland underbara vänner under svåra men fina tider. det absolut bästa denna morgon är att dela den med någon. även om det just då inte är mycket kärlek i luften på grund av livets eviga trassel så är det två hjärtan i vänskap som slår i samma sömndruckna sengryning. tillsammans. inte många ord byts i den trötta timmen och kroppen rör sig av sig själv. snart är kläderna på och dörren går igen. två hjärtan blir ett, vid avsked på bussen. min kropps största muskel och jag följer den långa morgontrafikerade gatan fram, i ett grått och dimmigt Stockholm. medan benen rör mig framåt och lungorna håller mig levande går hjärnan på högvarv i en trasslig soppa. de strumpbyxebeklädda benen och den vita mössan når snart det stora odjurets trädgård. på torget mitt emot virrar stadsfolket omkring i ett medvetet snyggt sorl. över folket och gatan ekar en gammal rockklassiker från en stereo i en ruffig farbrors hand. samma farbror som några timmar tidigare värmde sig på samma nattöppna multinationella snabbmatsrestaurang som jag. vid cykelstället en bit ifrån honom ser jag hans trasiga medresenärer som även dem mött min blick natten innan. i mitt eget trassel har jag lust att ge mig själv en rak höger då jag gnäller över mina patetiska problem och ynka tre timmar i en varm säng. då de runt omkring mig förmodligen inte fått en tiodel av samma värme som jag i natt. mannen med stereon korsar gatan och jag fortsätter upp för backen medan Alice Cooper fyller Stockholm med Poison. med apatiska steg och skuldmedvetet hjärta upplever jag fantastisk livskvalitet med en ensam frukost på ett lungt café med scones och kaffe. ingen mår bra men jag förstår vad jag har, lovar mig själv att förvalta det och bestämmer mig sedan för att orka ta mig igenom dagen.