Every song that you sing is too lame

tio timmar två trappor upp i en framtidens kritiska fabrik. herr stilig, fröken preppy och plutten harmonic sitter mellan glasrum under en trasig lampa. vi dricker kaffe och undrar över livet. men mest av allt funderar vi över vetenskapliga metoder och varför de finns, varför de finns i våra liv. på ena sidan, på andra sidan av ena sidans glasrum är de viktiga. viktiga, duktiga och framgångsrika, på ett helt annat sätt. jag vet inte vad jag vill, när, hur eller varför. men jag ska komma dit. det värsta är att jag alldeles för starkt börjar undra om mina steg går åt rätt håll. för om det är rätt, ska man då behöva fråga sig hela tiden varför man gör det man gör, eller inte gör det man inte gör? jag funderar också över hur allt det fina i livet har baksidor. att allt det bästa kan förstöra och göra ont.

på väg hem i mörkret stannar mitt hjärta till och andningen gör ont av plötslig rädsla. jag ser mig runt om och försöker få svar till de konstiga frustningar som plötsligt utgjort en del av min promenad. några steg in, mellan kontorsbyggnaderna står det en farbror. jag tittar. han frustar. snart svävar han, med armarna. han ser ut som göran persson. mitt i mörkret står gubbtoken och övar krystning och chi gong. i kylan, mörkret och ensamheten. jag fattar ingenting, går vidare men vänder mig om ett tolvtal gånger.

livet är inte på riktigt och världen inte klok

just nu känner jag att jag inte hinner med mig själv längre