Jordens undergång - magiskt charmig eller ryck i kragen?

Igår skulle jorden visst gått under.

Tänk om den hade gjort det, då hade jag inte behövt sitta här och tycka synd om mig själv. Då hade jag inte behövt någonting, inte behövt försöka få någonting och inte haft någon anledning till något, eftersom jorden gått under. Inget hade spelat någon roll längre och allt man kämpat för eller drömt om hade varit förgäves.

Antingen kan jag sitta här och drömma mig bort i undergångens magiska och destruktiva charm, eller så kan jag försöka skaka och vända på lakanet som mörkar min himmel. Kanske ska man ännu mer leva varje dag som det vore den sista. Men hur ska man då kunna ta hänsyn till sin nästa och se till att alla mår bra?

Men jag ska sluta tänka på en gyllene undergång som fantastisk flyktväg från det bästa vi får, livet. Det kan vi inte förutspå eller garantera. Allt jag vet är att jag sitter här nu. Vad jag är eller vad jag blir vet jag inte, men det spelar ingen roll, iallafall inte den dagen som jorden går under. Om den gör det.