snow (hey o)

jag har funderat på vad som är det värsta med snön. för egentligen gillar jag snö. jag tycker att det är fint och roligt. snö står alltid högt upp på min önskelista till födelsedagen, för jag fyller år på vintern. men eftersom min dag ofta firas på sveriges varmare baksida uppfylls min önskan sällan. när jag var liten var hela min dag förstörd om det inte var vitt utanför fönstret när jag vaknade hos mormor i färgglada sjuttiotalslakan. men efter många års besvikelse och en allmänt negativt (läs: realistiskt) inställd släkt försökte jag lösa problemet på egen hand. min fantasiska idé var att lura mig själv. jag tänkte att min fiffiga morbror (och favorit-bus-kumpan) kunde lägga sig på taket och strössla något vitt framför mitt fönster. idén fick föga genomslag och min morbror trallade aldrig upp på taket, i huvudsak för att jag då skulle genomskåda tricket.

på senare år, med en sämre vintergarderob och ingen färgglad pulka har min vinterkärlek sjunkit. jag kan inte åka skidor, har inga vinterskor och glömmer alltid mina vantar. det känns mest besvärligt. ingenting fungerar och man är förskyld hela tiden. dessutom blir man kall, blöt och ser ut som en elefant i alla lager kläder. men framförallt har jag istället funnit våren på ett annat sätt. detta gör att jag vill inleda den så snabbt som möjligt efter jul. nytt år, nya möjligheter. ny vår, nytt liv. förra året skippade jag vinterjacka och körde årets första tygskodag den 15e februari. sen har jag visserligen också typ varit förskyld sen dess. i år konstaterar jag bittert att snö är för nybörjare, tar på mig gummistövlar, packar ner nässpray och totalstoppar blodet i armarna tack vare sju tröjor. men fortfarande vägrar jag vinterjacka, skidor och mössa. idag är den den 25e februari och jag tänker inhandla årets andra vårjacka. må våren vara med mig.

after laughter

efter skratt kommer gråt. efter sol kommer regn. efter ljus kommer mörker. men jorden är rund och så även tycks livets gång vara. what goes around comes around och det blir inte roligare än man gör sig. efter en långsam och trött helg kom söndagen när stockholms träd och mark återigen kläddes av snö. flickan med det bångstyriga håret skrattade i morgonens gråa glitter, för att sedan gråta i eftermiddagens dystra slask för att därpå ta sig i kragen och i takt med skymningen styra upp sitt liv. med tonerna i öronen och en tro på något mer fanns och finns ett liv att ge. det är så klockorna slår och tiden går. en värdelös dravlande internetdagbok skrivs meningslöst i sten i flickans hjärta då hon sakta viskar att hon aldrig ska ge upp. det finns för mycket att vinna och för mycket att förlora för att sedan försöka vinna tillbaka igen för att livet ska sluta. så länge det finns ett hål i bubblan, något levande grönt, någon som bryr sig och något fint att tänka på andas jag. iallafall tills nästa gång himlen faller ner.

my high

vissa dagar vill jag bara. bara vara jag och allt det där. andra dagar funderar jag på vad det innebär, eller skulle kunna innebära. jag vill vara jag men ändå allt annat. men det kan vara svårt att våga tro på sitt eget, ännu svårare att övertyga världen om att det är just mitt.

man kan hålla sig till fakta, tro på det man ser och vara realist. eller så låter man allt utanför dra en i armen tills bubblan spräcks. allt för konsten, säger vi. säger jag. jag vill inte tro på det som finns, på regler och hinder. jag vill tro på det som kan bli, eller är så flummigt att det inte går att berätta. jag vill skriva mina obetydliga fåniga gamla ord. jag mår bra av dem.

februari är mörkt och knappt. stegen är tunga och andningen stakas. men det finns saker som gör hjärtans slag så mycket lättare. det finns solstrålar som betyder mer än andra. förr var jag rädd för att bli ensam, ibland tänker jag att man nog aldrig kan bli det. idag är ett mellanläge. men jag vet att det finns något att vänta på. och ännu bättre, något att göra i väntrummet.
livet finns.

so you do

några nya ord och en annan spänning. andra vanor och tillbaka till det som känns. hemma eller aldrig borta. vänner som finns och ger. musik som spelas och mer än någosin går in i kroppen. gamla rörliga rutor tar mig tillbaka till det som varit. jag minns och ler. men det nya som är det tysta kvittret i den kalla vinden eller det pirrande irrande inuti. det nya som kanske aldrig kommer men som ändå känns. det nya som är rätt och inget konstigt, nära men ändå så långt ifrån och trots allt är utanför ramen och dess konstruerade verklighet. ett spännande sällskap och att ibland våga eller låta andra. en förebild och en annan. hopp i det som tynger ner, en blomma ur min vinter och allt vi blir tillsammans. att spåra ur för att hitta rätt. att vara ur led för att känna sig hemma. att närma sig ett förbjudet för att kunna få leva. tillsammans, för att det är bättre än utan. tillsammans för att ensamn är stark men fortfarande själv.

i can´t help myself

två fötter på en balkong i en stad i ett land. först på en liten matta, sedan på det kalla golvet utav sten. med sakta steg rör sig kroppen framåt mot kanten. ju närmre kanten den kommer, ju mer fläktar nattvinden i ansiktet och desto svagare blir den klagande rocken inomhus. långt bort men också nära lyser lampor och liv när händerna säkert greppar räcket. fötterna tippar på tå och hela världen öppnar sig. det är mörkt och kallt, ensamt och obehagligt men ändå tryggt och hemma. det finns en värld där utanför. så mycket ögonen har sett, öronen har hört och så mycket som finns kvar att få. svåra tider och tunga axlar. vältande skrivbord och dalande tro. svidande känslor och svåra sånger. men mitt i allt ett ljus i en dimma. benen till fötterna går in igen och tror på nästa dag. det finns en gnista som kan bli en eld och inget är förlorat och förbi förrän tiden är slut.

don´t go away mad

livet är för tungt för att orka lyfta med raka armar. ibland sviktar styrkan och musklerna är nära explosition när det känns som om de brister. vissa gånger går senorna och allt som håller himlen uppe av, och livet trillar ner. andra gånger lyckas styrkan hitta sin väg tillbaka och armarna blir raka och stolta igen. det kan hända att andra armar och muskler hjälper livet upp, samtidigt som om de ibland istället pucklar på och gör fallet fortfare eller hårdare ner. om man ändå visste när livet var uppe med säkerhet eller sviktade neråt. dag för dag, skratt för skratt och tår för tår. i ett mörker mitt i ljuset eller i det ljusnande mörkret finns ibland inget kvar. det är svårt att se och än tyngre att försöka hålla armarna raka. den dagen då tiden är här och stunden inte varit kommer det som kan bli tillbaka. för att inte förstöra det som får lungorna att hävas måste man lära sig att blunda och glömma. det räcker inte att ärligt försöka eller att heller naket erkänna sina armars svaghet. det mindre glittrande i livet kommer alltid att gnaga ända in. vända och vrida allt till fel kant. en tom stjärnhimmel och med hål i fickan slutar armarna för en stund att bära. stunden brister och himlen trillar brådskande ner. det kommer en dag efter en annan och armarna kämpar sig sakta och smärtsamt upp.

sand in my hands

jag tror inte på att ge upp. jag tror inte på att något eller någon ska få bestämma min framtid. jag tror inte heller på att något egentligen spelar någon roll längre. jag tror på dagen som kommer och försöker glömma den som varit. strävan blir för stor, längtan för omfattande och viljan helt enkelt för hård. kanske är det dags att lägga ner innan man ens ha börjat. en era är nu slut. det var på gränsen att flaggan var kvar i topp. men det är svårt att inse att något är över. något fantastiskt och stort kommer aldrig igen. men det svåraste är att gå tillbaka och inse att inget finns kvar. inte ens hoppet om att kunna skapa något nytt av det gamla. det värsta är när man överlevt sig själv och inte inser det.

forever doesn't live here anymore

det finns inget slut. det finns ingen början. det finns inget mörker och inte något ljus. allt är desamma när verkligheten tar vid. men när vi flyr, eller lever, som vissa av oss kallar det, finns något som blommar. vi kan glömma allt och bara vara tills allt kommer ifatt igen. men det handlar om att vara ett steg före eller att verka på en annan nivå, först då kan man hinna andas och bara vara. ibland går verkligheten för fort och andningen blir kärv. mörkret och det stilla illa lägger sig som en tjock hinna och vi hittar inte ut. det finns en lösning till allt men inget är för evigt. målet är oskarpt och dunkandet taktlöst när himlen är låg.

use somebody

en arm om två hävande lungor. ett lugn och en tro på en värme bortanför det kalla. kanske något minne av något fint och en obetalbar men aldrig evig trygghet. något som hålls kvar samtidigt som allt rycks iväg i ett kärleksfullt skratt och några tindrande ögon. det är disigt och det är sent men för klart och tidigt för att se. verkligen se. kanske handlar det om att försöka förstå det som betyder något och se skillnaden på det som inte finns. en arm blir två och ett grepp av värme. tiden stannar och fötterna lyfts från marken för att sedan mjukt slå i golvet igen. känslor som skapas latent. själar och kroppar som möts. nära eller för nära. nära eller för långt ifrån. tillsammans eller ifrån i ögonblickets evighet.

manhunt 2.0

jag har växt upp med en tro på prinsen och med ögonen fästa på gamla svartvita hollywoodkarlar och james bonds alla tilldrag. men i de unga tonåren blev pojkarna de nya männen. karlarna skulle vara söta och gulliga. de skulle hålla handen och vilja titta på pretty woman med en på fredagskvällarna. så småningom kom dessa pojkarna ut ur garderoben, medan andra försökte ta reda på sin manlighet. för ett tag sedan insåg jag att män är som fina viner, de blir oftast bättre med åren. tyvärr får man oftast lägga på en hink med år för att man ska kunna närma sig ordet man. ibland hjälper dock inte ens jordsnurren på den fronten. ofta infinner sig en besvikelse av den manliga. finns det ens? vad hände med james bond och humphrey bogart? vad hände med gentlemännen? ni vet, männen. de som kanske lyssnar på rock, tittar på fotboll, gillar köttbullar men som som håller upp dörren, röker cigarr, köper chokladaskar, skriver sånger, spelar cittra (eller gitarr kanske snarare), läser poesi, har randiga slipsar och stryker sina fina skjortor själva? vad hände med den där sensuella artigheten? dog den på 60-talets barikader?

de senaste dagarna har det dock infunnit sig en gnutta hopp. kanske är det ett tecken. är gentlemännen på väg tillbaka? exempelvis "räddade" en okänd man mig över gatan (när jag gick i mina egna tankar och det blev röd gubbe). och imorse stanande en slyngel upp och lät mig gå före på bussen samtidigt som han brände av ett stiligt leende. om man öppnar ögonen så finns de där, de små karlarna. frågan är väl om de håller mer än fem minuter. upp till bevis.

knock on wood

du kan bada i en kärlek eller förblindas av en tro. du kan kliva över hinder och hoppa över en bro. du kan vräka dig i att välja eller välja bort. söka och leta, för att tro dig hitta din sort. spring igenom livet tills inget är kvar. det är först när du mister som du börjar räkna livets dar. sluta tro på det som skall komma eller det som aldrig blev. släpp det som har varit och börja lev. jag hatar att rimma på fåniga sätt. men en kväll som denna, känns det i den bistra ironin ganska rätt.

ett brev skickat tusen gånger

att titta ut på en ny vy. att bli något annat från en gammal sort men att ändå komma tillbaka. gamla tårar blir som nya men möjligheterna frodas i parken utanför. jag ser ut i ett mörker som skrämmer och vräker. men i mörkret finns sällskap, framtid och ljus. forna svek och misslyckanden tynar stilla bort i en smärtsam vrålvals på svenska och minnen från andra dagar. i ett dimmigt mörker fann jag, förlorade jag och kom jag tillbaka. nu har jag det jag behövde runt mig och det är dags att ta nya steg. de första stegen i det allra nya. den första natten och det sakta stillande förgångna. jag ger det nya steg och nya chanser. smärtan är densamma när gädjen lagt sig, men rocken spelar roll och kyrktornsklockan lyser än.