manhunt 2.0

jag har växt upp med en tro på prinsen och med ögonen fästa på gamla svartvita hollywoodkarlar och james bonds alla tilldrag. men i de unga tonåren blev pojkarna de nya männen. karlarna skulle vara söta och gulliga. de skulle hålla handen och vilja titta på pretty woman med en på fredagskvällarna. så småningom kom dessa pojkarna ut ur garderoben, medan andra försökte ta reda på sin manlighet. för ett tag sedan insåg jag att män är som fina viner, de blir oftast bättre med åren. tyvärr får man oftast lägga på en hink med år för att man ska kunna närma sig ordet man. ibland hjälper dock inte ens jordsnurren på den fronten. ofta infinner sig en besvikelse av den manliga. finns det ens? vad hände med james bond och humphrey bogart? vad hände med gentlemännen? ni vet, männen. de som kanske lyssnar på rock, tittar på fotboll, gillar köttbullar men som som håller upp dörren, röker cigarr, köper chokladaskar, skriver sånger, spelar cittra (eller gitarr kanske snarare), läser poesi, har randiga slipsar och stryker sina fina skjortor själva? vad hände med den där sensuella artigheten? dog den på 60-talets barikader?

de senaste dagarna har det dock infunnit sig en gnutta hopp. kanske är det ett tecken. är gentlemännen på väg tillbaka? exempelvis "räddade" en okänd man mig över gatan (när jag gick i mina egna tankar och det blev röd gubbe). och imorse stanande en slyngel upp och lät mig gå före på bussen samtidigt som han brände av ett stiligt leende. om man öppnar ögonen så finns de där, de små karlarna. frågan är väl om de håller mer än fem minuter. upp till bevis.