don´t go away mad

livet är för tungt för att orka lyfta med raka armar. ibland sviktar styrkan och musklerna är nära explosition när det känns som om de brister. vissa gånger går senorna och allt som håller himlen uppe av, och livet trillar ner. andra gånger lyckas styrkan hitta sin väg tillbaka och armarna blir raka och stolta igen. det kan hända att andra armar och muskler hjälper livet upp, samtidigt som om de ibland istället pucklar på och gör fallet fortfare eller hårdare ner. om man ändå visste när livet var uppe med säkerhet eller sviktade neråt. dag för dag, skratt för skratt och tår för tår. i ett mörker mitt i ljuset eller i det ljusnande mörkret finns ibland inget kvar. det är svårt att se och än tyngre att försöka hålla armarna raka. den dagen då tiden är här och stunden inte varit kommer det som kan bli tillbaka. för att inte förstöra det som får lungorna att hävas måste man lära sig att blunda och glömma. det räcker inte att ärligt försöka eller att heller naket erkänna sina armars svaghet. det mindre glittrande i livet kommer alltid att gnaga ända in. vända och vrida allt till fel kant. en tom stjärnhimmel och med hål i fickan slutar armarna för en stund att bära. stunden brister och himlen trillar brådskande ner. det kommer en dag efter en annan och armarna kämpar sig sakta och smärtsamt upp.