söndag 9 augusti 2009
hela livet var ett disco
åker vägar fram och sedan tillbaka. letar rätt på mitt gamla hjärta som ger mig liv och dans. en plats och ingen karl. en trädgård som blivit betong, fin betong och jag tänker på berlin. han svarar ändå inte. jag har slutat höra av mig. jag bestämmer mig för att lägga ner för gott, lägga ner allt, men hinner ändra mig tillbaka igen när livet glittrar mig i ögat. för någon annan, något annat, i musikens sprudlande land, om så bara för en kort kort stund. en natt i ljus och varma skratt leder till mardröm och krypande på golvet. jag förs till landstingets vittrande landsgud med piller och filtar. i ett bås med gröna skynken får jag hjälp och en varm hand i min. i korridoren sjunger någon medan andra ber henne att hålla mun. en annan äldre dam vrålar efter hjälp från en kvidande 93-årig kropp som varken vill eller kanske orkar. i båset bredvid muttrar smärtsamt en äldre man aj aj aj och en farbror någon hittat på gatan smiter från sköterskorna för att få sig en cigg. han säger att han inte brukar sätta nålen som de och rymmer ut i den mörka kvällen. jag har också hål i armen, nål i armen, men tror att den sitter som den ska, även om den värker. jag gillar inte nålar och det är något som klämmer om fingret men jag kommer långsamt tillbaka till lite mer jag. det kramar runt armen och mitt liv mäts på en dataskärm. en farbror rullar fram och tillbaka i korridoren och väntar på en bil som ska ta honom till nästa sjukhus. han har inte ätit något idag, så när som en macka och han oroar sig för att de inte sparat honom något varmt på nästa ställe. jag väntar på att få gå hem, vänder mig och somnar om. jag vaknar till tanter som lämnar kissprov i disken, någon som haltar sig framåt och inspekterar varför jag har rätt till ett eget bås med brits. den unga killen i korridoren får gå hem och en annan man skyndas in i ett rum när sköterskan verkligen förstår vad som hänt med hans ben. jag ligger kvar och nattpasset går på. de äldre omkring mig blir oroliga och undrar vad som händer. tanten en bit bort, hon som får sitta på en stol frågar för femtioelfte timmen hur länge hon ska få vänta. en annan tant kommer inte in med rullstolen i en taxi. min doktor jobbar över, jag undrar om hon har barn, och när jag får komma hem. hon tar sig tid och jag tackar för en gångs skull för det här jävla landet. men jag blir ledsen av alla ledsna kroppar omkring mig och inser för mycket. jävla sjukhus som tar tankarna tillbaka dit man inte vill. men jag får piller i en påse och leds sakta ut mot bussen. på den blåa över bron sitter de som jag, som jag annars gör var dag, eller helg, med hopp i blicken och burk i handen. de ska ut i natten och dess liv, de hoppas på något annat och något mer. jag har hål i armen och piller i fickan, det är dags att ta tag i livet. jag tänker på de andra, de gamla som fick stanna kvar bland gröna filtar, hårda sängar och nattens jämmer, det är tid att förstå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
usch vad otäckt! förstår inte att du klarade av både nål och sjukhus. på samma gång också fy! och alldeles ensammen :(.(åtminstone efter att magnus åkt)
hursomhelst skriver du som en sann.... poet/livsfilosof/profet/heltenkeltjävligtbra. kram
Skicka en kommentar