Torsdagstimmar

Efter närmare tolv timmar timmer med lektion, utvärdering, möte och kvällsföreläsning somnade jag nästan på tåget hem. När jag kom innanför dörren kokade vattnet på spisen och lite pasta med grönt o mozzarella sveptes ihop. Sen landade jag bredvid pappsen framför lite dansk krim på svt. Efter dåligt slut på en av seriens femtioelva delar, körde vi popcorn och en maffiarulle. Det var mysigt, just like in the good old days när fredagskvällarna bestod i att krypa upp bredvid pappa och bror framför the one and only Bond, James Bond.

Vecka nio tar tolvåringarna över

Igår blev en höjdare!
Först vuxet duktigt styrelsemöten med vår kära kår, som jag nu blev invald i, som eventansvarig (med hjärtlig inriktning på affischmakari), känns bra, nu blir det röj! Sen hade vi en trevli kick-off med förvirrad promenad till rätt ställe, sen mat och dryck a la italiano. Efter det bar det av till söder; ersta och så småningom en mellanlandning på Carmen. Anna skulle firas på Snaps men efter vissa komplikationer i kön och massa MASSA tolvåringar blev vi en rätt liten skala där inne. Men vi hade hejdundrans trevligt i vårt lilla hörn, med drinkar, skratt, gos och en dalahäst. Gänget droppade av och sedan styrde jag ett tremannaband till en otagen Ace-kö för att sedan drälla in på kära gamla debban och klubb killers där vi körde all in på dansgolvet tills sista nattbussen gick. Däremot undrar jag, försvinner åldersgränser på sportloven? För att citera min goda vän Åsa Jag har aldrig sett så många OTT i indie-outfit i hela mitt liv! Och jag säger det samma, stockholms ställen kryllade av dem, de där små otäcka knappt fyllda 18-åringarna! Med det i tanken bävar jag för helgen, ska man nu inte ens kunna få slippa småttringarna när man själv kommit över 20-gränsen? Och näe, det är inte ens okej en lovvecka om året!

Sjung för livet eller lev för musiken?

Blickar utbytes kring riddarna runt det rektangulära bordet. Nyfikna men försiktiga händer och armar sträcker sig mot de rektangulära plastfodralen. Ögon drillar upp och ner längs listorna, munnar snips, skrattgropar gropas och det tänks så det knakar. Alla vill, men inte alla vågar. Vissa står upp och river av en efter en, andra intar led två och håller upp fotarbete och stämmor medan vissa bildar publik medan skålar och glas töms och fylls igen. När jag står där framme, skrålandes och vrålandes till schlager som rock, med armar och kärlek omkring mig spelar det ingen roll hur det låter eller om det låter. Det spelar ingen roll hur många poäng jag tar eller toner jag träffar, men faan va gott det är att vinna. När vi, tjejligan håller om varandra, posar, dansar och skrålar måste tillslut tillochmed grabbsen lägga ner sitt bilsnack för att avnjuta av våra underbara stämmor och gester. Men när vi bland annat drar av Can´t find the moonlight finns det inget igår eller imorgon, det finns bara nu - och vi. Och det är underbart.

Jag har nu upplevt Singstar.

Orishas är ju med i soundtracket till Dirty Dancing 2! Daaaamn!
Grym musik. Grym film. Grymt gung!!! Haha

>> Represent Cuba

Måndag. Kvar i Fiskis.

Sitter och slipar mitt cv, när världens sötaste syrra kommer in och ropar "buubbar!" och ställer fram en liten skål med tre jordgubbar på mitt skrivbord för att sedan susa ut igen. Världens sötaste syster är verkligen sötast och egentligen är hela min familj alldeles alldeles underbar. Två söta exempel som gör den lilla till världens bästa minsta lillalilla syster är när hon i lördags kväll stormade in i mitt rum med tidningen i högsta hugg. Jag höll på att göra mig i ordning för en sen utekväll, men hon insisterade på att jag ska med ner till vardagsrummet och kolla snabbreprisen i melodifestivalen och sätta poäng på alla låtar! Det bästa är att när jag försöker ge Patrik Isaksson en trea blänger hon på mig tills jag ändrar till en femma, högsta poäng, vilket hon nöjt antecknar. Sötexempel nummer två är att hon syr en liten kreativ duk åt mig på söndagen. Klipper och syr. Sötast i stan!

För övrigt får jordgubben mig att drömma mig tillbaka till solen och Spanien. Speciellt sista natten när vi körde förfest, karneval och sedan skumpa och jordgubbar. I skrivande stund laddar jag också in en av plattorna jag köpte där nere, som har legat till sig i hyllan ett tag. Grymt härligt att höra lite spanska igen! Det är någonslags samlingsskiva av Orishas med en extra skiva innehållandes en låt, Hip Hop Conga, som var årets officiella låt till karnevalen! Och om jag inte miss fel, körde den om nätterna på torget, och katten, det svänger...

NEJ

Tack men nejtack. Efter mycket velande, diskussioner, plus&minuslistor, tänkande och framförallt påhälsande idag blev det trots allt Nej.
Det måste kännas bra, och som min gode far sa man behöver inte ta första bästa. Redan när jag fick erbjudandet sa jag att jag måste dit och titta på rummet, och när jag står där, kommer jag att känna om det är där jag ska bo eller inte. Nu bestämde jag mig för att gå efter den teorin. Man ska följa sitt hjärta och det var inte jag, det skulle inte bli mitt, hur gärna jag än ville.

Söderterapi

Efter lite mexikanskt i magen skildes jag och Åsa åt vid Björns trädgård. Åsa skulle hem till soffan och jag behövde gå en sväng. Jag behövde lite Paolo Nutini i öronen och låta de vita tygskorna promenera på längs söders gator, utan mening och utan mål. Jag behövde rensa tankarna, som för stunden var och är lite för många och jobbiga.

Jag gick och gick, gata upp och gata ner, på mitt älskade älskade söder. Jag lät blicken landa i tända och släckta fönster, såg ett nykaklat och högdesignat kök utan mästerkock, en karibisk balkong med skinnpajer uthängda för vädring och fönsterfönsterfönster. Jag njöt av neonskyltar, gatubelysning, konstiga affärer, tomma och fulla restauranger längs min väg. Till en början lät jag bara tankarna fara åt alla håll, att tänka på allt men inget samtidigt, att rensa tankarna. Jag fortsatte uppåt, mot en av söders alla kyrkor på höjd. Där fastnade jag en stund och såg ut över staden, och fick den där lite mystiska och småläskiga magkänslan som jag brukar få vid kyrkors närvaro. Snart fortsatte jag neråt i ett parkliknande joggingspår och i en snirklig trätrappa. Mellan hus, bilar och övergångsställen övergick snart tankeprocessen till steg 2, att skallen började bli tom. Jag traskade på alltmer apatiskt och mörkret blev mörkare och vinden kallare. Men när jag rundade Galleri sorgenfri, slog det mig, livet ska vara gött att leva och tillåt mig inte längre att hänga läpp. Jag fortsatte bondegatan ner och stannade till utanför Lisa Larsson och försvann i en värld av fläng och flärd. Snart fortsatte jag, men lite långsammare för att kunna njuta av lite fönstershopping efter stängningsdax. När tankarna började hopas igen, blev jag så upp i´t så jag drog ett ärevarv runt kvarteret då jag på skånegatan hann avnjuta marocs karibiska inredning och tavernes uteservering (!!). Det var först när jag var förbi den proppfulla restaurangen och vinbaren bredvid Lisa Larsson igen, som jag insåg att jag gått runt. Blicken och stegen styrdes mot skrapan som jag kunde skåda längre ner. Eller var det skrapan? Fortfarande lite labil. Hursomhelst fortsatte jag, gick förbi en farbror som såg ut som weepingwillows magnus carlsson som pensionär, han muttrade, stapplade och höll hårt i sin Lassiehund. Fötterna förde mig vidare och medvetandet blev alltmer suddigt. Snart möttes jag av ett ställe som såg så mysigt ut att jag övervägde att gå in och sätta mig och låta kvällen gå förbi, men snart vaknade jag till, insåg att det ju var den gamla goingen café string, och gick i stället vidare. Snart gick jag förbi en stängd bonde och mindes med ett leende på läpparna fredagskvällens kväll på samma ställe. Jag rundade hörnet och ut på götgatan, men i av trötthet till allt folk, svängde jag in mot Stalands och traskade till slussen längs bakgator och mörker. Jag gick förbi ett ganska tomt Carmen och återigen var jag tvungen att le, när jag kom på hur onyttigt många kvällar jag tillbringat där på sistone. Med skylten till stockholms skönaste Ica som ledstjärna fortsatte jag upp mot Mosebacke. Vid trappan ner till slussen var jag tvungen att stanna till och njuta av utsikten och mindes med värme i hjärtat när jag häromdagen, en tidigt förmiddag efter en söderrunda natten innan, ramlade ner till en gatumusikants toner av Gudfaderns melodin. Väl nere i gatustänket utanför mc donalds insåg jag att jag missat tåget med två minuter, Jag blickade upp mot katarinahissens elektriska vägledning som visade på 9+grader och jag bestämde mig för att ta en extra sväng ner mot stadens äldre delar. Jag fastnade en stund på kajen, njutandes av vattnets mörker och platsens alla minnen. Jag fortsatte en liten sväng i gamla stan och styrde sedan stegen upp mot Hilton och södermalmstorg. I backen i kurvan upp guidades jag fram längs Ahlgrens temorära stängsel och med Hilton i sikte vände jag upp blicken. De två blå möttes av en kille jag kände igen, från kvällen innan. Markus Fagerwall. Idol-Markus som från och med igår blev Carmen-Markus. Tänk vad världen är liten. Lite mer tillbaka i mitt vanliga sinne hann mina kinder smaka på friska stormvindar vid hornsgatans början. När jag sedan kom ner till Slussen och perrongen igen, står mitt blåa tåg inne. Jag går förbi en tjej, lite längre än mig. I ena handen har hon en förmodlig pijkvän och i den andra en prasslig och genomskinlig påse innehållandes en trekantig ost. Blicken landar också på två tjejer i tidiga tonåren som står och huttrar i för lite kläder och för tunna leggings. Den ena har på sig ett par groteskt fula och skrattretande för stora spetsiga silverskor med öppen häl. Mammas utlånade månne? Jag intar en ledig fyra på tåget och låter tonerna ur hörlurarna höjas något. Nu känner jag mig alldeles vimmelkantig men nöjd. Vimmelkantig för att jag inte vet vad jag ska göra eller hur. Nöjd för att jag tillägnat de senaste två timmarna till att bara njuta av en av världens vackraste städer.

Söndagsutflykt

Jag och Åsa tog idag saken i egna händer efter att tålamodet började brista och tiden bli knapp. Möttes upp vid slussen och tog sedan röda linjen till Ropsten och sedan buss över bron, för att känna in atmosfären och förhoppningsvis få pilla på väggarna i mitt eventuella nya hem. Huset var lite a la sliten öststat, korridoren luktade lite mumbojumbo och för att få igång hissen fick Åsa bonka på knappen typ tolv gånger. Till slut hittade vi rätt rum och insåg att dörren var öppen och nuvarande hyresgästens mamma stod och städade. Jag tog ett djupt andetag och gick in. Köket var litet, hallen obefintlig, rummet grymt litet och badrummet lite konstigt. Jag stod där inne, mitt i rummet, drömde mig bort till en karibisk inflyttningsfest, lyktor, tyger, ikeaikeaikea och sena sommarkvällar på balkongen, men väntade på en bra feeling. En feeling som skulle säga - "TAGET!" Men den kom aldrig. I besvikelse och lite chock lumpade jag ut i korridoren igen, medan Åsa ställde några väl valda och bra frågor, något min hjärnkapacitet inte alls räckte till i det ögonblicket. Vi gick ut igen och Åsa tittade på mig och klappade mig på axlen, "men kompis, känns det inge bra?" Vi gick runt huset ett varv, Åsa pekade ut var Malin bor, vi rekade "centrumet" som för övrigt har nästan allt; fredagskaraoke, frisör, ica och pizzeria. Men jag kände mig bara töntigt förvirrad.

Plus står mot minus och minsus står mot plus.

Lyric of my life

Is it love tonight
When everyone's dreaming
Of a better life
In this world
Divided by fear
We've gotta believe that
There's a reason we're here
Yeah, there's a reason we're here

Cause these are the days worth living
These are the years we're given
And these are the moments
These are the times
Let's make the best out of our lives

See the truth all around
Our faith can be broken
And our hands can be bound
But open our hearts and fill up the emptiness
With nothing to stop us
Is it not worth the risk?
Yeah, is it not worth the risk?

Cause these are the days worth living
These are the years we're given
And these are the moments
These are the times
Let's make the best out of our lives
Even if hope was shattered
I know it wouldn't matter
Cause these are the moments
These are the times
Let's make the best out of our lives

We can't go on
Thinking it's wrong
To speak our minds
I've gotta let out what's inside

Is it love tonight
When everyone's dreaming
Can we get it right?
Yeah, well can we get it right?

Cause these are the days worth living
These are the years we're given
And these are the moments
These are the times
Let's make the best out of our lives
Even if hope was shattered
I know it wouldn't matter
Because these are the moments
These are the times
Let's make the best out of our lives

Fredag på söder

Flängde till skolan extra tidigt och höll ett flertal gånger på att trilla omkull av vårstormen. Körde heldunk i podden och panikplugg innan tentan. När jag öppnade tentahäftet föll hakan ner mot det uppfällda bordets kant, jag hörde ett uppgivet skratt och ett antal frustanden bakom mig i salen och funderade på att bli av med min lämna-in-blankt-oskuld, men stod hårt emot frestelsen. Tack vare några vindruvor från Åsa lyckades jag få ner ett och annat innan huvudet tömdes och stiftet i pennan tog slut. Klämde in ett o annat fräsigt citat och fick till några höjdare, sen om de överhuvudtaget hade något med frågorna att göra återstår att se. Sen blev det lite gött häng i skolan och sedan drog vi en folkets vid zinken, Åsa, Freddan, Mackan och jag. Det var trevligt. Jag och Åsa drog en sväng på söder och jag köpte en fin mössa, efter det var vi helt slut och åkte hem. Nu har jag laddat lite med en pinfärsk glamour, lite bob hansson, sam cooke och lite godis. Ska slänga ihop lite käk nu, kanske tvätta håret och sedan styra stegen mot en svart fredagsnatt!

Nu är jag grymt trött, och även om jag kunde klämma någon timme till, så pallar jag inte. Tror dessutom hjärnkontoret där oppe gått för dagen, eller håller på att bli för fullt, underbemanning? Ska se om jag orkar läsa lite lite till kanske, annars får det vara.

Vill bara slå ett slag för en grym platta, City High. Underbar! Kolla in den!

gonatt

Kommentera mera

Trött på o plugga, med telefonen mot örat med först Anna sen Åsa i andra änden, damp jag ner framför burken. Slöade vid facebook och försvann sedan i ett egotrippat sus när jag satt och läste gamla inlägg i min egen blogg. Läste mitt inlägg om The Storm och njöt av beskrivningen av musiken som gör mina dagar nu för tiden. Jag rullar ner på sidan lite, och vad möts jag av då? två kommentarer! Båda från två okända personer (?), roligt! Tack ni två, ni gjorde min kväll. Härligt med folk som uppskattar musik när den är som bäst, och roligt att någon faktiskt har trillat in på min blogg och läst ett av mina klokare och bättre inlägg.. haha.

Nu ska jag återgå till lite hetspluggandet. Jag ger böckerna max två timmar till nu. Sen måste de blå få vila en stund!

Tentaplugg när det är som bäst

Grundar med Hoffe på tåget in. Styr stegen mor söder och stockholms bästa häng. Schudson, ångest och skratt delas med söderbröder och glada färgpennor. Dagens energi tankas på med god lunch, jordens bästa kladdkaka, kaffe och sedan en boogieprommis runt erstaviken. Trots tenta, tomt konto, ångest och kalla vindar är livet härligt. Studentlivet.

Ångest! Tenta+flytt= inte sant!

Velepella. Jag har alltid varit en velepella. Eller alltså, jag har lite svårt att bestämma mig. När jag var liten var jag helt odräglig när det kom till att ta ett beslut, men jag har blivit mycket bättre på det nu. Men när det kommer till stora beslut blir jag helt stisslig. Idag, mitt i tentaplugget, fick jag ett utomjordiskt stort erbjudande att bita i. Möttes av en stor gul ruta när jag loggade in på sssb (stiftelsen stockholms studentbostäder), jag är erbjuden ett studentrum! Ett rum på 24 kvadrat, inkl. badrum, litet kök och balkong!! Rummet ligger på Lidingö (som är ett stort steg från fiskis!!) och kostar halva studielånet. Har jag råd? Vill jag bo där? Vågar jag ta klivet på riktigt? Nu sitter jag här, efter ett antal telefonkonferenser, diskussioner och plus/minus-listor med ett huvud som håller på att explodera. Ena stunden vill jag bara kasta mig på ja-tack-knappen, börja planera inflyttningsfesten och det största dilemmat ligger kring vilken färg jag ska välja på IKEA-setet som jag fingrat på sen jag var typ tolv. Andra sekunden hittar jag bara fel, räknar alldeles för många bussbyten en sen torsdagsnatt på sl.se och tankarna börjar gå i toner av älskade fiskis och innebär det här att jag måste leva på nudlar från euroshopper och inte får åka till London? Lite ångestfabrik blir det, trots att jag får ett fint erbjudande serverat på fat, ett erbjudande jag väntat på i månader och nästan år. Kanske borde jag skämmas, men samtidigt kan man inte alltid bara ta det man får, vara nöjd och hålla käften.

Ska försöka att få komma och titta på den lilla pärlan, så fort som möjligt, har bara tills på måndag på mig. För jag tror att när jag kommer in i rummet så känner jag om det är meant to be, eller inte. Nu måste jag ta tag i pluggandet, då det bara är ett dygn kvar av pluggtid. För övrigt har jag haft en rätt produktiv dag. Satt på biblioteket med Åsa från elva-halv sju, sen käkade vi soppa och nachos på gula villan, det var mys. tack.

Hemkommen.

Var i skolan en tio timmar idag. Lektion, lunch, redigering av skoltidningen, möte och sedan redigering och åter redigering. Kände inte att jag kom riktigt dit jag ville med mina grafiska inslag, men är inte helt fel ute, behöver bara den där extra slickheten eller stingen, antingen kommer det eller inte.

När klockan slagit åtta, jag och my fluffbrother är på väg från karlavägen 104 är det kallt och tentaångesten hopar sig. Väl vid slussen har jag nyss missat mitt tåg och vi blir sugna på taccos. Taccobar har stängt så vi raskar upp till pizzerian bredvid multikulti, där vi inte får sitta ner o äta eftersom de stänger om en - halvtimme!!! Vi släpar vidare och trillar in på gamla fina pizzahut där vi möts av en ytterst trevlig ung man vid namn Robin, som gör vår kväll. Efter en ytterst god pizza och lite Hoffe-öl får vi dagens crazyness upp i ansiktet när vi möts av ett lent men rätt galet stirrande pojkansikte upptryckt mot fönstret med en tillhörande gangsterkompis ett steg bakom. Efter att tokern har tittat lite för länge och vi gestikulerat att vi verkligen inte vet vem han är eller vad han vill, traskar de ogenerat in till oss, vårt bord och vår sista klunk öl. Här fortsätter stirrandet och efter en aning pinsam tystnad klämmer Åsa ur sig att de nog gått i samma skola, varav killen nickar nöjt. Vi pratar lite och delar (kanske lite dumt) med oss att vi just bestämt att vi ska ta en öl på Carmen sen. (När planerna smiddes hette det att vi skulle plugga Rooswall till en liten trevlig öl...) Hejhopp, har vi bestämt möte där och efter hej till robin är vi på väg till stället med stort S, utan att egentligen vara helt på riktigt. Vi träffar på grabsen, men urartar i ett rätt ostimulerat samtal och vi fortsätter så småningom för oss själva. Runt tolvsnåret när jag inser att jag kommer missa mitt näst sista tåg ställer vi oss frågorna: kommer vi plugga när vi kommer hem? kommer vi må sämre imorgon om vi tar en öl till? ska vi ta en öl till? Varav svaren blir: Nej! Nej! Jaaa! Vi pratar lite Rooswall men framförallt kommer vi fram till att livet faktiskt ska vara gott att leva!

Nu får det vara färdigpluggat för idag! Har inte hunnit öppna kompedierna idag, men nu har jag ju iallafall tagit mig igenom båda böckerna och sedan gått igenom och antecknat allt jag hade markerat i texterna! Jag får ändå inte in mer i skallen ikväll, och ryggen värker. Nu blir det belöning med ett kärt youtube-klipp och färg på naglarna, sen hopp i säng! God natt!

<Och nattens låt blir Cupid med Sam Cooke>

Duktig dag med orange ångest

Dagen började rätt jobbigt, ja imorse var det lite jobbigt att vara jag. Mest var det de röda linserna till matlådan som bråkade, de trillade åt alla håll och gjorde fula fläckar på min fina nya tröja som jag verkligen ville ha på mig idag. Åkte med pappsen till SU, och mötte upp Åsa där vid tio, himla bra, hon hade paxat fotöljerna i den tysta läsesalen. Med lite kaffe, russin, godis och en mysig matlådelunchpaus och sedan besök av Anna kirrade jag hela Schudson-boken, dvs närmare 90 sidor engelskt trassel om The Sociology of News. Åsa trallade i väg till boxpasset, (som jag egentligen verkligen ville köra, men har ju inte haft råd att köpa kort än, och kan nog inte provträna hur många gånger som helst.. haha, next week baby!) men Anna väntade snällt tills jag var klar med det sista kapitlet och sedan gjorde vi sällskap. Jag skulle lämna tillbaka en klänning i city och sedan tog vi en promenad genom gamla stan med varsin latte i handen, genom det härliga vädret. Jaa dagens väder gjorde mig faktiskt på gott humör. Ljumna vindar och en ljus himmel, allt som jag saknar är lite grönt, men så här kan jag lätt tänka mig resterande vinter. Men vissa ångestmoln infinner sig i hjärtat och huvudet när man tänker på anledningen till att det är vår redan, eller att mormors ljusrosa rosor utanför köksfönstret blommade på julafton...

Med humöret på topp efter en bra dag, och en härlig promenad hem från tåget, under ljus himmel och karibiskt i öronen öppnade jag muntert den vita ytterdörren och möttes av myspappa som stod och lagade sin speciale de la casa - grönsakssoppa vid spisen. Vi småpratade lite och jag kände mig fortfarande nöjd och duktig. Började leta runt efter någon eventuell post, men utan att finna, så jag frågade pappa som med busig blick och lite hånfullt flin pekar på bordet. Jag tittar en gång, och sedan en gång till - då jag får en emotionell smocka i ansiktet. På bordet ligger det oranga kuvertet och orden DEN ALLMÄNNA PENSIONEN retar i ögonen. Det här är faan inte okej. Jag orkar inte. Jag sliter upp skiten och pappa läser nyfiket över axeln och säger "50 spänn eller?? hahaha", men jag ser två summor, en stor fet nolla och sedan någonting på tretusen, vi läser tillsammans, men fattar ingenting. Jag har ju knappt haft ett redigt jobb i mitt liv, dessutom har jag precis rullat över från ettan till tvåan (tonåring till tjugo) och jag kan inte låta bli att tycka att det är liite onödigt att skicka ut ett äckligt ångestladdat kuvert med värdelös infomation. Men men, någon gång ska man väl börja oroa sig för sånt också, men inte än, hejdå dumma kuvert!

Nu ska jag glömma kuvertet och brassa på med karibiskt och sedan pluggapluggaplugga tills jag storknar! Adios!

En vecka har gått sen vi kom hem till vintern och falukorven igen. Jag saknar och längtar fortfarande, mucho. Men sol i sinnet mina vänner, och lite karneval kan man visst få här också, så häng på! Trots kylan, bristen på spanska, en kallare balkong, brunare avokado, dyrare vin, tristare inställning med massa regler och normer är mitt Stockholm ändå himla fint, härligt och älskvärt.

Ellegalan, dirtydancing & lite Forser

Efter att jag faktiskt lyckats klämma en trettio-fyrtio sidor idag, bestämde jag mig för lite belöning: Elle-galan. Jag laddade upp med min lyxpåse AfterEight (i småbitar) från Espania. Efter första delen av programmet, var jag tvungen att ta fram mina nya pumps i pausen. Med dem och mina små praliner blev det lite härligt och efterlängtat lyx i modets tecken. Saknar lite av den modevärld jag var med inne i för något år sedan, men passionen finns ju kvar. Sörjer fortfarande att jag missade sthlm fashion week i år, och saknar fortfarande modemåndagarna med brudarna. Men samtidigt har jag tagit modet eller snarare the fashion till mitt hjärta och lever i det, i min stil, eller kanske ska jag säga mina stilar, haha. Hursomhelst var det härligt att göra stan i klackar (om än små) igår kväll/natt och sedan sitta och njuta av en timmes modemodemode! Jag riktigt längtar till att ge mig ut i våren i dess blommor, transperanta tyger, färger och former. Egentligen finns det inget bättre än vårmodet, iallafall för mig. Det är något visst med det, jag har en speciell känsla, som går i pastell. Svårt att förklara, men har med min stora kärlek till våren och dess färger att göra. För övrigt äälskar jag Dries van Noten, dessutom delar vi samma inställning till mode; att man inte ska gömma sig bakom modet/kläderna, utan istället låta det/dem framhäva och spegla ens personlighet. Trenderna är inte så viktiga, för utan att hjärtat dunkar i kroppen som bär kläderna är de ingenting.

Efter Elle-galan rullades en av världens bästa filmer på, Dirty Dancing 2 och i min myskväll kunde jag inte tacka nej till favoritbiten. Så jag njöt i två timmar av härliga toner (bla från Sam Cooke), underbara dansscener, spanskan, kärleken och Kubakubakuba. Var helt underbart härligt att se den nu. Drömde mig tillbaka till min egen spanska drömvecka fylld av samma saker. Nu ska jag viga min resterande kväll åt Forser. All night long!

Jag har sett den förut, men nu skickade Åsa den till mig, jag klickade på play och världen stannade. Plötsligt började det där välbekanta pirret i näsan, och blicken började bli suddig. Här sitter jag nu med tårar som rinner, ett hjärta som bultar rätt snabbt och hårt och bara är - lycklig. Hissa, dissa, mobba eller flobba. Mitt val, mitt liv, mina tårar! Det är vackert kompisar, karibiskt vackert! puss

KARIBISKT TILL 1000

Vi rundar hörnet folkungagatan-götgatan och svirar över till medis. Vinet, kaffedrinken och Åsas underbara taccotårta ligger där de ska. Trappa upp, förbi vakt, hand i hand och in in IN! Hivar in jackor och vintertjafs, kirrar tröja, möter upp och sedan in i mörkret och den karibiska natten.

Runt halv tio börjar det härliga folket närma sig scenen. Så gör ock vi, och tar plats som andra rad framför scenen med träd, en stor kråka och ett smörgårdsbord av instrument med karibisk klass. Snart dundrar högtalarna och fram studsar moskito (100kggodis-mannen) och river snart av världens karnevalsgung i en dryg timmes uppvärmning. En viss besvikelse infinner sig vid den eviga väntan på våra älskade indianer. Men med med dans och i glada vänners lag lyfter vi debban redan innan kvällen egentligen har börjat. Det är svettigt, trångt och läpparna är sedan länge torra och när jag just tror att jag ska glida i väg till baren eller svimma ihop händer DET. Ljuset börjar blinka, moskito triggar, trycket blir tyngre och killarna med stort K glider in på scenen. De drar i gång till jubel och galen dans och fredagsnatten är bättre än någonsin. The one and only Hoffe hoppar in och erövrar micken, karibien och allas våra hjärtan. Vi dansar, sjunger, skriker och lever livet till fullo. Händerna är ständigt i luften då vi hela tiden blir överrösta av grabbarnas glädje, kärlek, toner och gung som de så hjärtligt delar med sig. De klämmer av en rövarkavalkad av deras underbara och oslagbara ihopkok, och jag hinner tänka att det här är inte bara musik, det här är livet. Att kvällen, konserten och festen är mer än fulländat fantastiskt är ett milt uttryckt omdöme, vilket gör att jag knappast har ord kvar att beskriva känslan när Hoffe dyker ut i publikhavet och jag och några andra frontrow hjälper honom upp eller när melo drar av sitt i I´m not leaving now och ger lååånga blickar ut till några av oss drömmare. Detta gör också att jag ganska snart förlåter att de inte kör alla låtar. Jag är bara så jävla lycklig. Den dryga timmen med ett dussin heta indianer på scenen, fjädrar, flätor, självlysande krigsmålningar, bara överkroppar, glitter och moves som tillochmed The King, Elvis skulle hänga en grovt avundsjuk läpp över - en halvmeter över golvet och jag i min självlysande karibiskt blommiga sidenjacka, vita skor (som är gråa nu), mina underbara karibiska vänner och en hord av bara helt fantastiska människor - en meter ner, på golvet. Vi knuffas, dansar, svettas och har det utomjordiskt bra tillsammans, på alla höjder. När Hoffe springer längs scenens kanter följer vi hans steg, trillar och hoppar upp igen. Jag får en kamera i huvudet (system..), armbågar och kliv på foten utdelas friskt från oss alla till oss alla, och trots svett som stänker åt alla håll från alla på alla, blåmärken och trängsel har vi the time of our life, tillsammans. När Hoffe lutar sig ut över publiken, sjunger, dansar MED oss och ständigt tilltalar oss som gänget - finns inget vi och dom. Det finns bara vi, tillsammans.

Efter en härlig evighet bockar gubbarna för sig och den karibiska natten fortsätter och dansgolvet blir förflyttat till Brasilien med dansdansdans och toner från himlen. Även nu är vi tillsammans, men på samma höjd och var man än vänder sig finner man indianpärlor eller härligt söderfolk. Efter lite lungt häng i bar och lounge gör sig kvällen och nattens crazyness sig påmind i ben och fötter, vi drar av en sista karibisk sväng på dansgolvet och traskar sedan utåt i den inte lika kalla vinternatten, hemåt efter en natt som sent ska glömmas. Ofta brukar jag vara ganska bra på att ta i rejält i mina omdömen, men när jag säger att den här var en av de absolut bästa kvällarna/nätterna i mitt liv vet både jag och resterande av nattens indianer att det inte är någon överdrift.

Man blir trött av karibiskt!

Happ, typ nyss kommit upp. Hade världens kväll igår, grymt underbar och sååå karibisk! Mer om den kommer sen! När jag kom hem somnade jag på köksoffan, sov typ sittandes till kvart över sex, sen snubblade jag upp och slängde mig i sängen. Nu har jag precis kollat ut att jag måste härifrån vid fyrasnåret. Ska ju på den där himla modelförendag-grejen som Maria fått in mig i. Något jag tackade ja till i ett väldigt svagt ögonblick. Men nu har jag nog fått med mig Anna som stöd också, då känns det mycket bättre! Aja, nu har jag typ 2,5 timme på mig att plugga, städa rummet, plocka fram outfits till bilderna och försöka fräscha upp mig lite.. haha. Sen blir det nog en middag med Anna, och sen borde jag nog ta en lugn hemmakväll.

Jaha, nu trillar den.
Solbrännan.
Tack och hej, kul så länge det varade, nu ska jag bara gå o kasta mig in i ett bergsvägg så kommer jag strax tillbaka... till vintern, sverige och livet på riktigt.

Längtan och ångest.

Happ, mitt typ tretusende inlägg för dagen.. Det säger lite om min dag.. Nu är klockan närmare halv tolv. Läst en artikel idag, inte ok! Nu har jag suttit o kollat ännu fler bilder från resan, och skrivit in kommande schema för kommande kurser. Så nu fick jag lite ångest faktiskt, kommer bli tungt mycket. B-uppsats o allt. Jag slänger på en bild, och behlver väl knappast igen tjata om att jag saknar min dreamweek fortfarande, och jaa, nästan så det gör ont. Men på fredag blir det aaall in på debban med hoffe&chraa och en massa härliga vänner! Blev alldeles glad över att se dem i Roomservice idag (har inte kollat på tv, eller roomservice på hur jäkla länge som helst, vilken grej! haha) Dessutom är jag fortfarande mäkta stolt över att vi har lite "mejlkontakt"! (Eller är det kanske någon annan som svarar?? Nää de undertecknade fint i början iallafall.. haha) Nää nu måste jag get a grip!

(PS: bilden är utsikten åt ena hållet från vår balkong..)

Tre saker som fått mig att tänka till idag.

Chatta med krigets familjer i Afghanistan Detta erbjudande möts jag av i någon slags annons för aftonbladet.se i SvD till frukosten. Jag hajar till. Först undrar jag vad faen de menar, sedan slås jag av frågorna när? var? hur? och varför? varför? varför? Här återkopplas till det jag senare kommer att läsa i mitt kära kompendium, nämligen en tydlig "vi och dom"-kategorisering. Ja egentligen finns det säkerligen hur många fina termer som helst att sätta på detta påfund. Jag funderar lite mer. Funderar på för- och nackdelar, och framförallt meningen med erbjudandet. Vidare i annonsen föreslås att man kan ställa frågor som "hur barnen påverkas" eller om "de är hungriga"? Egentligen är det här ett oerhört känsligt ämne att beröra. För visst tycker jag att det är fruktansvärt med alla krig och dess offer, och visst är jag väl medveten om alla rådande "vi och dom"-perspektiv. Men här är min ständiga vågskål. Ska man "tänka på de stackars barnen i afrika" när man slänger matrester, ska man köpa kläder från h&m och ge folk jobb, även med grymma arbetsförhållanden och ska man skänka kläder till UFF (eller dyl) och borde alla åka ner till krigsdrabbade områden och dela ut mat och leka hjältar? Var ska man dra moralen? Vad är rätt och fel? Jag avskyr tanken på att komma som fet jävla rik svenne och hjälpa de stackarna som har det svårt, bara för att jag är född på ett annat ställe, med andra förutsättningar. Alla är ju för faan lika värda. För att återgå till roten av min diskussion, annonsen. Så måste man väl ändå någonstans förstå tanken bakom erbjudandet, men jag kan motstå att tycka att det är ett motbjudande påfund i the rich mans world. Det känns på något sätt som att gå på museum och titta på stackarna, nää fy faen. Aftonbladet, det där var inte så snyggt gjort tycker jag, även om tanken från början var god. Och hörni, missförstå mig inte nu, självklart vill jag ju på ett sätt hjälpa, men samtidigt kan man ju inte amputera deras stolthet, vi går ju för faan på samma planet, med samma rättigheter!!

Ikea+sojamjölk=sant När jag bläddrade i en liten IKEA-tidning tidigare idag, möttes jag av en liten förvåning. En glad överraskning. Nja en petitess egentligen, men ändå. I en av de flådiga bilderna på hur fint man kan få det med IKEA, så är det en bild på en kille som sitter o rotar i kökslådor/skåp. I skåplådorna (modern inredning mina vänner, häng med!) finns vattenflaskor, grönsaker och sojamjölk! Är det här ett tecken på tider i förändring? Själv har jag inte gett upp komjölk ännu, men blir ändå glad varje gång jag möts av möjligheten till sojalatte och liknande. Jag håller fast vid min tro på att alla måste göra något för vår planet, men inte nödvändigtvis bli vegetarianer, men desto fler vi blir, desto roligare, lättare och bättre blir det ju! Heja IKEA som hänger med och dricker sojamjölk!

Stackars musikerna. Pratade med käre bror min, som berättade att han håller på att göra en låt med en gammal 90-tals artist. Hon var tydligen stor "på sin tid", men försvann sedan. Idag har hon inget eget tak över huvudet och är beroende av både det ena och det andra. Hon är ledsen, besviken och utnyttjad. Jag och bror blev berörda båda två och det är fördjävligt att det ska gå utför för musiken. Visst har det väl alltid funnits one-hit-wonders och musikbranchen länge varit rätt smutsig, men det han berättade för mig är fan inte ok. Sen börjar man fundera på hur många som hon som det finns, vars liv varit på topp och nu nästintill ingenting värt?! Det får mig också att fundera på om man ska våga satsa till toppen, för om man nu kommer dit, är det ju få som stannar där uppe, de flesta trillar ner, och gå sönder...

seg dag

Jaha, nu är klockan redan sex, och jag sitter här och undrar vart tusan den här dagen tog vägen. Visst sov jag lite för länge, och jodå jag har både letat bostad, tvättat och läst DN & SvD, men va sjutton..! Har läst en artikel, en hel! Men det kommer jag ju inte särskilt långt på. Ska ta mig i kragen o kränga minst två till innan kvällen är slut. Fått lite energi nu, för lil´sis kom hem och stekte hjärtplättar åt mig! :) Bara för att jag har världens sötaste lilla syster (lilla systrar!) För övrigt kom mitt lilla kort fram idag, som jag skickade från triffan. Var roligt att se och läsa, fick mig att tänka på när jag o isa satt en natt på balkongen i täcken och med billigt rosé och skrev kort, och när vi sedan tog hissen ner till receptionen och postade dem. Shit, de där stackars receptionisterna fick utstå en del, hahaa.

Idag skiner solen.
Jag tog ett vimmelkantigt, men lyckligt skutt mot balkongen.
Men tusan, det är ju fortfarande vinter..

Jag vill ha sommar och sol, nu nu nu

Ååå jag saknar, jag saknar, jag saknar, jag saknar, jag saknar karnevalen!

tillbaka.

För lite drygt ett dygn sedan landade NVP-190 på Arlanda, estockholma. På planet fanns cirka 83 pensionärer, 93 barnfamiljemedlemmar, ett och annat pussinusspar, några gansters, "övriga ungdomar" (fri tolkning), jag och isa! Den cirka sju timmars långa resan gick över förväntan bra, inget ont i öronen, ont i magen eller för mycket kli i benen, nä, jag sov bort den mesta tiden. Med mig av från planet hade jag tre bagage: fullproppad "handväska" (liten bag), svintung och på bristningsgränsen överpackad zarakasse och den gula faran som utan tvekan drog strax över 20kigg. Dock var hela min kropp ett bagage den dagen, både i bemärkelsen att den var okontollerad, seg, bråkig, tung, i vägen och all that shit, men också fullprppad - fullproppad och maxxad av minnen, lycka och längtan tillbaka. Att säga att den senaste veckan varit The time of my life är knappt förrätten, näj, det är ett hån, det går inte att beskriva i ord, men beskrivningen The time of my life är så pass mild att vi nästan snackar tandpetaren i oliven i fördrinken, försök fatta då, min vecka var T H E S H I T!

Nu sitter jag här och fingrar på mina spanska nya plattor, och om inte klockan var så sent sku jag dunka på med lite karibiskt nu, men då får man sånna som tycker att sömn är viktigt på sig. Nu sitter jag här och längtar tillbaka så jag nästan spricker. Jag saknar hotellet med den gräsliga gröna färgen, jag saknar vinet för 0.68 och skumpan för 1.90. Jag saknar mjuka avokader som är gröna, jag saknar dem med örtsalt på, ätandes i täcket på balkongen. Jag saknar apelsinerna, den improviserad vegkebaben, jag saknar smakerna. Jag saknar spanskan, vågorna, KARNEVALEN, balkongen, folket, dansen, mörkret, ljuset, stranden, staden. Ja jag saknar nästan tillochmed pensionärerna. Tillochmed de creepy tavlorna. Nu sitter jag här, high on life, och kliar på mina konstiga myggbett, ruffsar i mitt något solblekta hår, synar den lite flammiga nyansen på armar och ben, letar efter ytterligare lite sand i öronen och vägrar, VÄGRAR packa upp allt ännu. Jag måste suga på resan, känslan och veckan ett litet litet tag till. Och jag lovar er, ni kommer få höra om den här resan, läääänge, för det är faen bland det bästa jag någonsin gjort. (Nu kanske inte det säger så mycket, men tänk på olivtandpetaren igen då..)

På vägen hem från tåget i den ohumant kalla nordiska natten, stannade jag till för att njuta av samma stjärnhimmel som jag dansat till nätterna i ända, eller njutit av från en stenpir vid havet eller drömt mig bort i från täcket på balkongen. Jag letade efter karlavagnen, som jag sett tvärtomifrån de senaste dagarna, sökte utan att finna. Men insåg återigen vilken tid jag haft och hur underbart underbart livet egentligen är. Nu ska jag nog ta en liten mysstund, kolla på lite bilder och kanske lägga över någon av plattorna på podden och somna till lite spanska fraser. När jag sedan vaknar imorgon ska jag köra spanskt på tåget till skolan, kanske ta på mig nåt fynd från espania, kolla bilderna IGEN, beundra brännan och aldrig aldrig glömma mina minnen.

Hola fran triffan och bellavista-receptionen!

Heeeej! Sitter just nu nere i receptionen bredvid den snalle spanske farbrorn pa vart underbara hotell och lyssnar pa spannmusiken fran baren! Vi har en lagenhet med kok, rummet ar avdelat i sovrum, vardagsrum och litet matbord men det basta ar var fenomenala balkong, over havet! Sa fort vi mellanlandat pa hotellet flanger vi upp di gnissliga och grissliga dorrarna och kastar oss ut. Sedan sitter vi dar, med eller utan tacke, men fotterna dinglandes eller uppkrupna mot kroppen - lyssnar pa havet, tittar pa stjarnorna och dricker snuskbilligt vin! Jag har redan lyckats branna mig tva ganger, men kor sa klart pa all in och satsar pa att brannan ska hinna fjalla bort innan jag kommit pa flyget hem. Nej men skamt och sido, ska man gora nagot ska man gora det ordentligt som min goda van Asa sa klokt sager.

Idag startade vi nastan innan vi hunnit ga o lagga oss, sov val nagon timme (men det ar ju sa det ska vara!!) sen drog vi i vag till "Los Gigantes" (hogsta bergen) vid halv sex-tiden (da partydjuren var pa vag hem efter karnevalen som for ovrigt forgyller var tillvaro hele veckan!!!). Hur som helst, val framme i giganterna efter en snirklig bussfard uppe i bergen satte vi och och drog en frukost vid hamnen. Sedan invantade vi var bat som skulle ta oss ut pa val- & delfinsafari! Vi sag vilda delfiner och humpade upp o ner pa vagor stora som appeltrad.. haha. Helt underbart var det iallafall, sedan hoppade vi i de salta vagorna som nu gjort mitt har till Diana Krall! Wunderbar! Bussfarden hem blev dock intressant, var tva miljoner pensionarer som sku pa var buss, sa vi fick sitta pa golvet i tva timmar, pa samma snirkliga bergsvagar.. men det var en .. upplevelse att kastas mellan tyska pensionarsfotter, arga spanjacker och sunkiga saten, haha.

Igar var vi i "storstaden" santa cruz, en dryg timme harifran, Porto de la cruz dar vi bor. helt underbar stad, med bra shopping, folk o liv! Nu tickar min tid pa burken och jag langtar faktiskt upp till balkongen och rosévinet igen! Imorgon blir det beachen, sangria, kanske lite het minigolf och sedan all in, all night!

Saknar stockholm och allt bra dar en liten gnutta, men alskar denna o! Vi har verkligen hittat vara egna sma stallen, och lever helt underbart! Nu vantar vinet uppe pa balkongen, och var forsta hemmakvall! Sen blir det roj imorrn! Hoppas ni fattar grejen utan prickar, puss pa er.


PS: Spanskan tar sig, jag blandar hej vilt, hittar pa, snappar upp meningslosa ord och ser glad ut! Da gar allt galant!!


Puss nu

Nu åker vi!

rise & shine!
Nu är jag uppe o hoppar, tänk att man hann klämma nästan två timmars extremt god sömn!
Ses om en vecka, lev väl. / Peace

Nu har jag precis fått ihop resväskan, den gula faran också kallad. hoho. Nu ska jag krypa ner under täcket och förhoppningsvis få lite sömn, för jag är ganska trött efter allt stök. Om 2 1/2 timme ska jag opp o hoppa, om 7 sitter jag på planet!

puss och hej, leverpastej!

Lägesrapport, 8 timmar innan avresa från tha hood

Väskan börjar fyllas, och snön faller faktiskt utanför fönstret när jag sular ner solkrämen mitt bland badkläder, klänningar och gyllene ballerinaskor. Vid middagsbordet försöker min gode far ge med mig några visdomsord på vägen. Vi sitter och diskuterar att jag inte kan ett enda ord ord på spanska, mamma och syrran hejar på engelska och pappa försöker slänga åt mig några lätta små ord att ha på vägen ("man säger alltid porfavor, alltid! då blir de så glada".) Han lägger till att många ord faktiskt är ganska lika italienskan, då min kära syster sniper in med "men pappa, ninni kan faktiskt inte italienska" varpå jag bli djupt sårad. Sen kommer vi in på att det säkerligen är mycket svenska pensionärer på ön, men jag lägger in en tveklös kommentar att lite tyskar ska man nog kunna springa på. (Här kommer det bästa) Då skiner pappa upp och knäpper till med fingrarna och utbrister "Ja men juuste, du har ju läst tyska! Du kan ju prata tyska då! Då kan du kanske hitta några trevliga tyska pojkar från Hamburg.." och mamma tillägger ".. eller Tyrooooolen!!!!" (och vevar med armarna i någonslags kycklingpolka). Sen säger pappa (för typ femtioelfte gången) att "var nu försiktig om du hittar några spanjorer! Du får gärna åka med i deras fina bil och de ska visa er bergen, men håll i plånboken och var försiktig!!!" Härligt med lite goda råd tycker jag. De riktigt regnar över mig just nu. Bror min sa med en mycket allvarlig ton att jag skulle ta det liiite lungt med party och drinkar, medans hans underbara flickvän skriker i bakgrunden att hon vill ha en töntig kylskåpsmagnet till deras kylskåp! Men jag tänker nog mest hålla mig till mormor, som bara tycker att det är jätte roligt att jag ska åka och se mig om i världen!

Åter till packningen nu, blir nog lite Hoffe nu tror jag, med lite fart i! Börjar bli lite stressad, fast jag kanske borde skippa att gå o lägga mig alls...

Lägesrapport, inför resan

Nu har jag varit en sväng på stan. Inhandlat solkräm, leggings, ipod-högtalare och lite annat smått och gott. Och mamma hade köpt tandkräm, vilken tur, för det orkade inte jag Nu ska jag plocka fram resväskan och börja packa på riktigt. Ska gå igenom musiken på podden också, kanske fixa nån liten playlist för stranden.. hihi.

Lägesrapport

Nu har jag provat igenom lite sommaroutfits och radat upp på sängen. Sen fastande jag lite framför msn, i väldigt olika samtal, haha. Men nu ska jag nog ta o förbereda en tvättmaskin för morgondagen och sedan ska jag nog krypa till kojs, för i morgon blir det nog väldigt väldigt dåligt med sömn. Måste ju hinna sova bort lite förkylning innan Triffan! Nu är det bara typ ett dygn + typ 4 timmar (räknade kanske lite fel förut) tills jag sitter på arlanda med Isa i ena handen och min fina gula resväska i den andra, redo för nya äventyr!

gonatt.

(tänker på åsa som kanske är ute och slirar i stockholmsnatten, och längtar nästan lite tills jag kommer hem och ska göra stockholm igen.. haha)

NU ÄR DEN BOKAD!!

Nu är vår efterlängtade resa bokad! Jag och Flisan åker till solen om cirka 30 timmar!!!! (om jag har räknat rätt?!)
Aptidigt söndag morgon sitter vi på planet till triffan. Teneriffa.

Nu ska jag ta fram resväskan, plocka fram sommarkläderna och imorgon ska jag nog åka in och köpa lite solkräm och högtalare till podden (så vi kan köra all night long på rummet!)

nu är det klippt!

lite kortare,
lite tunnare och
lite lockigare. det senare gratis, av regnet...

Fredag!

Sitter hemme hos Åsa och dricker te. blickar ut över underbara söder och tänker på Karlsson på taket när jag ser alla hoppiga hustak, jag vill bo som honom! Snart ska jag väl ta mig ut i regnet igen, kallt och mörkt är det också. Ska ringa Isa och se om vi ska boka resa idag eller fylla på isen i magen och vänta tills imorrn. Sen måste jag hem och städa så mamma blir glad. Resväskan ska väl dammas av från vinden också! Tusan, måste klippa mig och köpa leggings innan jag åker, hmm får nog ta det imorrn, är lite för trött nu. Nä, ut, ring, hem och städa och i bästa fall är jag pigg och kry som en nötskrika ikväll så jag kan göra söder med åsa. Först lite otrivin så blir allting bra!

björns läppstift

SOUL FOLKS

Sam Cooke.
Ingen eller inget kan slå Sam Cooke.
Inget eller ingen kan någonsin bli som honom.
Inget eller ingen kan ta det han har gett, till musiken, världen, kärleken och livet.
Men en hyllning, ja det kan jag gå med på. Ikväll, södra teatern - ja tack!

Tänk er en fullsatt krusidull teater på söder. Med en lite dazzie clubfeeling, dämpad publik och den där speciella luften, känslan och hjärtklappningen i samton med live, livemusik. Lägg på schysst ljus, oslagbart husband, sköna b-musiker, lite halvkrassligt ljud, lite stel publik - men världens VÄRLDENS sound. INGEN kan göra musik som Sam. Ingen. Visst var jag rädd att Sams hjärtelåtar skulle krossas av svenska min-tid-är-över(-om-den-någonsin-funnits)-oldies med för stora eller för nymodiga kavajer. Och visst var iallafall Zetterbergs kavaj lite stor, Diamond Dogsjebbens hår lite väl a la Roddan och Nicke Anderssons hår lite för välkammat. Men som sagt ingen kan göra det som Sam. Men frågan vi ställde oss ikväll, kan man göra dessa gudabitar dåliga? När jag tänker efter, och även om jag inkluderar mitt egna skrålande, måste svaret bli, Nej. För hans låtar är above all.

Ingen kan vara Sam. Men när ett hyllningsbildspel rullar i bakgrunden, musikerna jammar med både kropp och sinne, falukorvspubliken står upp och gungar med till en av världens absolut bästa låtar - twistin´the night away, har jag tamigtusan ett moment. Och när PapaDee svänger sina vältränade i ett grått slickt fodral, med hatten på sne och drar en soft men tung och het version av Wounderful World är vi nästan i hamn.

Även om jag inte blåste av stolen så var det ett jäklarns drag, på sista bänk. Och visst har ni gamla goingar mycket att ta av, mer sånt och framförallt MERA SAM! Summan av kardemumman är jag riktigt nöjd med denna hyllning till mannen av män, dock hade jag nog varit i ett lyckorus om det hade varit ståplats. Den dag som man får svänga de lurviga till Sams toner, på ett dazzie dansgolv på någon liten klubb kommer jag vara i hamn. I hamn.