En falukorvsresa

Ge mig en timme, en minut.

Genom den skitiga rutan inramad av de bacillproppade rabiesgardinerna på fem-timmarståget, ser jag hur vi rullar igenom vårt avlånga falukorvsland från allas vår baksida på västkusten till vår plaskiga, segregerade, kalla och malmsdelade - alldeles alldeles underbara hufvudstad. Fläskläggarnas paradis, U.O:s enda svenska belägringsplats, affischrykartanternas territorium, lattepappornas heliga Mekka,staden med världens enda (??) rutiga handlingsplats. Staden där allting egentligen handlar om att vara eller bli någon eller något, alla på en gång - Stockholm mitt Stockholm.

Nu är jag 20!

Stevie sjunger i mitt öra, regnet det bara öser ner, rosa rosenknoppar växer så det knakar utanför mormors köksfönster - mitt i decembermörkret, det färdigutkavlade marsipansöverdraget rullas ut, bordet dukas, telefonen ringer och hurrar, djupdyk i garderoben och paket, choklad och musik ööööööverallt. JAG FYLLER ÅÅÅÅR!

NU är jag gammal som gatan, men inte särskilt mycket längre eller smartare, däremot är jag lika glad som tusen sprattelkossor på grönbete och lika partysugen som hela schtureplaaaan en magisk sommarnatt, så - mot oändligheten och viiiiidareeee!

PUSS i örat!

Christmas cha-cha-cha

Julpyssel, julfika, julmiddag, julstress, julgodis, julkramar, julfikor, jullluncher, jultok, julklappar, julmusik, julklappsinslagning, julshopping, juldofter, julkärlek, julresa, snö och glögg! Älska julen!!

Nu drar jag och Sam Cooke söder ut, så keep up, be good and have a very merry Christmas!!

PS: Everybody loves to cha-cha-cha ! D.S

Ikeavärlden välte, killarna sprang och vi stod still. AGERA MERA!

Trött i benen och huvudet står mamma, jag och systeryster i kassakön på Ikea. Jag med en tung lampa på axeln, mamma med den berömda (skabb-)gula ikeakassen fullproppad med grejer som vi egenligen inte behöver eller skulle ha, men som är väääldigt praktiska och - billiga och syster med fina påslakan i famnen som vi lyckades pracka på oss. Helt plötsligt skakas hela lagerbyggnaden, människor stelnar till och tiden stannar när kassan bredvid “vår kassa” och alla dess mynt faller i golvet och kassörskan ger i från sig ett fruktansvärt hjärtskärande skrik. Alla står vi där, och ser när två mörkklädda killar lägger benen på ryggen och flyr mot utgången. Ett febrilt tryckande på larmknappen av kassörskorna följer, efter det börjar folk komma tillbaka till verkligheten. Alla står och gapar, men gör - ingeting. Den vettskrämda och förmodligen hotade kassörskan är likblek i ansiktet och blir omklappad av en kund. Efter ett tag kommer några andra anställda springades och för undan den utsatta kassörskan som är i totalt chocktillstånd. Sedan börjar “vår” kassörska och några kunder plocka ihop mynten som fallit till golvet, och sätter ihop kassan igen. Folk börjar se sig omkring och tissla och tassla om vad som nyss hänt. Efter mycket virr får vi äntligen betala, plocka ihop våra varor och lämna det möbelvaruhuset som utgör en stor del av vår nationalidentitet,-stolthet och exportvara. På vägen ut hör vi hur vittnen intervjuas, men annars har livet gått tillbaka till det vanliga i 5-kronorsmuggarnas förlovade land. Men det känns konstigt, läskigt. Allt gick så oerhört fort, men ändå kändes det som om tiden stannade och att vi nu rörde oss i nån slags bubbla. Allt jag kunde höra var hennes oerhörda skrik, och det liksom värker inombords av rädsla och lite panik. Men allt jag kan tänka på är de där killarna. Min puls är snabb och jag känner mig lite skakis och uppjagad, men fatta deras tillstånd när de står där och är näst på tur. Där står de mitt i julklappshandeln med tusentals människor omkring, miljontals pengar i omlopp, en söt, totalt oskyldig och hårt arbetande kassörska framför sig och ändå vågar de. Vad ligger deras puls på? Vad och hur tänker de? Hur har de planerat? Och Varför? Varför? Varför?

Hela vägen hem pratar vi om det som hänt, och jag känner mig fortfarande lite chockad, jag blev så oerhört rädd av hennes hemska skrik. Jag tänker på vad som kunde ha hänt, och vad jag kanske borde ha gjort. Världen kan vändas uppochner på en tiondels sekund, men ofta välter den tillbaka lika fort. Och när den gör det, hur stor roll betyder egentligen det som kanske gjorde att den välte, och hur vad kommer det att leda till i framtiden. Men framförallt, vad händer om vi låter vändas och vältas för många gånger? Men viktigast av allt när kommer vi börja göra någonting åt det som händer?

Jag skulle andas men inte leva om inte valet var mitt

Jag skulle kunna strunta i att göra flera saker på en gång, ta en sak i taget och låta tiden ha sin gång. Jag skulle kunna vara den där personen som undrade om du fortfarande tittade men inte vände mig om en extra gång. Jag skulle kunna planera allt och följa mitt schema utan snedsteg, dubbelbok och annat tjafs. Jag skulle kunna andas men inte leva om det gyllene i livet inte fick plats.

Jag skulle kunna strunta i att träffa en vän när jag egentligen inte har tid. Jag skulle kunna strunta i att pressa mobilen och dess räkning när längtan av en röst tar vid. Jag skulle kunna sluta att prata med en främling på bussen, ge faan i att säga hej till chaffören och låta tanten på ICA själv ta ner jäkla saft. Jag skulle andas men inte leva om det gyllene i livet till slut blev en last.

Jag skulle kunna planera allt, ha med en matlåda och träna varje dag. Jag skulle kunna plugga var minut, spara pengar men inte vara jag. Jag skulle kunna lyssna till någon annan som sagt vad jag kan klara av och inte lyssna på de råd som mitt hjärta gav. Jag skulle kunna göra allting rätt, men inte lära mig något nytt eller ändra mitt sätt. Jag skulle kunna se på när livet flyr förbi, hur alla kör om och får en ny bil. Jag skulle andas men inte leva om det gyllene i livet bestämde sig att fly.

Jag skulle andas men inte leva om inte valet var mitt.

efter det vi haft

kom ihåg mig när du letar efter din bortglömda del
kom ihåg oss när du jagar det som inte går att finna
kom ihåg det vi gjorde när du kämpar men inte känner
kom ihåg den tiden vi hade när du hör men inte lyssnar
kom ihåg det vi drömde när du finns men inte är
kom ihåg den du var när du andas men inte lever

du möter blickar, springer gator fram, fyller dina kassar och skåp, skrattar och gråter, glömmer och upplever, jobbar och lever, finner och tappar, men nånstans kommer det alltid att finnas ett spår, ett spår av ett hål av det som vi lämnade efter det vi haft

1/2 poäng, mat och flams

Allt som behövdes var en halv poäng, en HALV!

Men det är klart, jag fick en dubbelt så spännande dag, mer spännande än gamle mr habermas iallafall (som jag tydligen inte alls har så toppkoll på, så sorry mattias, du måste nog plugga på dina föreläsarkunskaper..)! Men under dagen hann jag pluggfreaka, mysskvallra, käka fruktlunch, bullfika och halloumimiddag på pensionärsvis. Tjugo kronor blev till tio, magont blev till tröttflams och jag blev en gul mafiosodotter som käkar märkesyoghurt men inte torsdagspannkakor och köttfärs.

I´ve got my moments…

Fyll i pappret och få en banan

Vaknar upp av min klocka vid tio-snåret, kravlar mig upp runt elva. Det blev sent igår, eller tidigt idag kanske man ska säga?

Stekos fyller hela huset, eftersom mamma stekt pannkakor till minstingen. Jag kastar mig in till syrran som vresigt öppnar ögonen för att sedan snorigt väsa ur sig “stäng dörren innan hela rummet blir förpestat av stekoset..”
Efter en liten stund har jag övertalat henne att vi ska in till den rättvisa julmarknaden och dra en snabb systra-julklappsveva på stan. På en halvtimme käkar vi, klär oss och dammsuger.

Vi äntrar sveavägen i snålblåst, småregn och smutsigt hår. När vi trullar förbi Grand minns jag stolt (och med ett leende på läpparna) hur jag för några veckor sedan fyllde alla affischsskåpen på utsidan med Filmfestivalens affischer. Tänk när jag stod där, och världen nästan stannade när jag för konstens skull försökte övervinna min extrema höjdskräck, och tog det där extra steget upp (med väldigt skakande knän) på stegen för att nå högst upp. Hur mina händerna blev röda och såriga av kylan, metallramarna och papper papper papper. Och hur jag (minst två gånger) lyckades tappa plastskivan (som sitter som glas framför affischen) på en annan tjej, för att sedan lyckas få ramen i huvudet. Men som sagt, allt för konsten!
Nåväl, vi hittade fram till julmarkanden (som var väldigt mycket mindre än vad jag trott) fick jag en reflashback-känsla av när vi på lågsadiet anordnade den årliga julmarknade i skolans matsal. Då man hade kämpat under två av skolårets bästa dagar (julpysseldagarna!!!) med att göra tomtar, marmelad, pepparkakor eller garnfåglar…

I dörren möttes vi av en rekorderlig ung karl som prackade på oss ett litet svartvitt-uppkopierat “program” för dagens föreläsningar m.m. Vi tog glatt emot dem men traskade förväntansfullt på. Efter en stund märkte vi att han visst fortsatt prata och när vi vände oss om avslutande han leendes med ett “om ni fyller i pappret och berättar vad ni tyckte om julmarknaden, kan ni lämna in det där borta (pekar åt nåt ovisst skrumsle) och få en banan .” Det gjorde min dag!

Live your dreams

Mitt i pluggandet, när P3 fräste på med de mörktonade snedbenorna från västkusten för femtioelftegången lyssnade jag faktiskt på texten, och den gick rakt in… Jag säger bara, “jag blir aldrig mera 17 år och kär“

Tired of her friends back home,
waiting for good days to come,
living life after a map..
She took of , she had enough, broken dreams were all there was
Now she’s out there on her own I wonder where she’s gone..

All lights out, the stars will guide us throu our darkest times
Belive in yourself and

Live your dreams life’s waiting for you,
Live your dreams life’s waiting for you,
Live your dreams life’s waiting for you,
Live your dreams life’s wainting to begin

He’s on the edge about to fall
lost his job he lost it all
will it always be this way…
He’s thinking of when he was young
before all problems had begun
if he could somehow turn back time…
I wonder where he’s gone..

Live your dreams life’s waiting for you
live your dreams life’s waiting for you
live your dreams life’s waiting for you
live your dreams life’s waiting to begin

(ah ah ah ah....)
Life’s waiting to begin

Life’s waiting to begin

Tanke- och ordvräk

En halvhes stämma, ett stånkande pianokomp och ett himlans tinglande fyller mitt mörka men rätt nystädade rum. Utanför är det kolsvart i hooden, förutom några småljus som lyser som stjärnor i fönstren i husen på kullen mittöver. I mitt fönster avger stjärnan i vit papp om än ett elektriskt men mjukt och magiskt ljus som får min lilla djungel på fönsterhyllan att se ännu mer mystisk men frodigt ut. Utåt mot fönstret har orkidén, som för övrigt visst blommar igen, vänt nästan alla sina blommor. Om de hade haft små snoriga barnnäsor hade det nu varit många söta kladdiga andningsmärken efter de fem blommor som trycker sig mot den kalla rutans äventyr.

Det kliar på ryggen, smakar mint i munnen och gör lite ont i knät. Nu är musiken mer upptempo, och egentligen rätt dålig, fortfarande samma american-onehitwonderskit, men what the fuck, inger en bra och tisdagsrätt beige stämning. Usch nu blev det kallt.

Host. Host igen. Åå tänk om min förkylning hade kunnat gå över någon gång, äh jag får väl egentligen skylla mig själv, har ju inte direkt legat nerbäddad, pimplat te och gått i raggsockor. Nää sovplats har varierat, pimplingen har inte varit ur någon varm kopp och raggSOCKOR har det inte varit tal om. Gu va äckligt klämmcheckt det där lät då, åå jag måste börja jobba på min image, haha. Äh, skit samma, men kanske har jag lyckats hosta lite för vilt och smittat en och annan, haha, vore lite härligt med skadeglädje, eftersom jag själv hävdar starkt att jag blev extremt oskyldigt smittad eftersom jag egentligen ju är hälsan själv.

Kurt Cobain. Han var för fin den grabben, en riktig guldprick. Mitt i allt tentaplugg fick jag nämligen ett extremt oväntat Kurt-sug så jag var tvungen att spendera en timme eller nåt med att dunka Nirvana, kolla lite gamla intervjuer och skit på youtube och drömma mig bort i hans sunkiga koftor, feta hårtestar och flackande blick. Började dessutom längta enormt tillbaka till det tunga 90-talet, drömde mig bort till guldår som -93 och -94, musiken, smutsen, kläderna och jaa hela 90-grejen. Ända fram tills jag kom på att jag var 6,7 år på den tiden (alltså -93, -94) och då kändes det inte så party längre. Jag har alltid varit sur för att jag inte fick uppleva eller leva på 70-talet, och när jag kom på att jag knappt upplevt 80-talet (eftersom jag föddes grymt sent -87) blev jag deprimerad, nu har jag kommit på att jag knappt upplevde (eller nja som typ 6åring..) 90-talet och - finner inga ord. Varför ska jag vara så liiiiiiten?

Okej, nu har jag bara suttit och drällt ur mig ren bull ett tag, känns rätt bra, haha. Den här dagen har varit hårt mossig. Nu slänger jag ut den här skiten från en uttråkad, trött, vilsen, hoodberusad galning. Sen ska jag skriva en mening till på tentan därefter fylla på min sömntank! Cheers!

CnP II - this is a story

this is a story

both you and i know
that it ain´t over until it´s over baby
I never told you all of my secrets
I don’t know your thoughts these days
but you got no time for the messenger

oh, cut out the middle man
cause you make me sick and I’m not leavin’, till you’re leavin’
you better watch your step
we might as well be strangers in another town

and when you are away I’m even loving you more

“Pissing everywhere isn´t very Chanel”

Don´t take the love in a box

Egen tolkning & cut n´paste

Jag önskar att du var han, och jag önskar att jag var hon. Jag har fått en liten bit av dig men det får mig att tänka på att falla. Jag var vid din sida, tills jag började tappa min väg. Allt kan vara så bra, men jag vet den här sortens kärlek är fel. Kärlek är bara en känsla, vem behöver kärlek, vem behöver en himmel ovanför? När du älskar mig, älskar jag dig, men jag ska vänta på dig tills stjärnorna slocknar. Berätta vart du kommer ifrån, vi ska åt samma håll.

Tangentterapi

Tankar, minnen, längtan, ord, ansikten, känslor, det som varit, det som sker, det som komma skall - allt snurrar i huvudet. Som små sockervaddsliknande andar, ord ord ord eller bilder.

I munnen och huvudet formuleras meningar, ord, tankar, idéer - storslagna idéer. Det är nästan som om det formulerade viskas i huvudet, och som att munnen formulerar det som galenskapsviskar ut det - ut i den riktiga världen.

Det riktigt spritter i fingrarna och hjärtat flackar till av längtan och glädje när en penna eller ett tangentbord skådas. Hela kroppen värker och längtar att få uttrycka sig, att få ut de dunkande och brännande orden.

Allt bara finns där, både färdigpacketerat, men också som vilda, vilsna, virriga idéer och tankar.

Men å, det här var igår. Då fanns det ingen tid.

Nu sitter jag här med både pennor, papper och tangentbord, visserligen inte mycket energi eller tid, men verktygen. Tankarna, idéerna, känslorna och allt annat finns också kvar, men det kommer liksom inte ut. Allt jag kan få ur mig är ett försök till att vädra min längtan, mitt begär och känslan av skrivlust, fantasi eller kalla det ett steg närmre galenskap. Jaa, för det är väl egentligen vad det här är? Här sitter jag och “pratar” med mig själv, om allt och ingenting. Men det är härligt, härligt att se de små vita tangenterna tryckas ner under mina fingrar. Härligt att se hur de små, fula sanseriff-bokstäverna bildar ord, mening en känsla. Härligt att få vara här, nu.

Ljuset

Tänk om den lilla fladdrande lågan i den lilla rosa näckrosen av pärlskal skulle fladdra i väg och bita tag i något annat än den lilla svarta veken. Snabbt kan lågan ta tag, ta över och ta bort. Ett ögonblick går så fort, en olycka häder så lätt.
Allt och inget kan hända utan avsikt och åsikt.
Ljuset som lyser upp, eller ljuset som bländar. Lågan för hopp och glädje eller lågan för förtvivlan och sorg. Värmen för livet, eller livet för värmen.
En liten låga som kan tändas och släckas

samla livet

En gång samlade jag på saker, samlade på saker som höll mig vid liv.
När jag upptäckte att livet blev ett samlande och mitt liv inte var något någon, inte ens jag själv ville samla på, ändrade jag mig.
Jag började samla på livet.
Samlade på allt som gjorde livet värt att leva, eller som jag trodde gjorde livet värt att leva.
Små saker som fick mig att minnas de stunder då livet var som bäst. Fåniga saker som inte betydde något i sig, men för mig, för minnet.
Livet blev en tävling, en tävling där jag ville vinna första pris i de bästa, mesta och flesta minnena. Då försvann meningen med samlandet, livet och min minnesask blev full.
Jag slutade samla, fyllde istället min tid, mitt hjärta och mitt sinne med nuet, proppade dagarna så fulla att jag knappt hann tänka över vad som hänt eller skulle ske. Jag glömde bort, felprioriterade och gömde mig bakom en fullbokad kalender, så fullbokad att jag inte hann skriva i vad den var fullbokad med.
Men spetsen som allt vilat på välte över, trådarna som höll mig uppe gick av och världen jag gömt mig bakom tynade bort. Det gav mig nya glasögon, som visade mig livet, eller vad livet kan bli.
Nu sitter jag här, och minns.
Jag minns i nuet.
Jag minns när jag samlade, att jag samlade, vad jag samlade. Nu vet jag inte om jag samlar mer, jag lever. Men livet sparas, utan att man behöver samla på det. Även om jag nog fortfarande gör det, i rädsla för att glömma bort, vad som gör livet värt att leva.