Måndagen den sista mars, promenadernas dag.

Det började med en morgonpromenad med mina kära gamla vänner kaffe och podden, från ett nyvaket odenplan till soliga karlavägen med smak av djurgården. Rätt mäktig men grymt skön promenad. Även om den både var i sol och storm. Efter dagens föreläsning som var grymt bra, blev det uppslutning med Felicia, Emma och fyrfotingen primus på kajen vid gröna lund. Vi åt glass i solen och fikade sedan på blå portens uteservering, för att sedan ta färgan över till knivsöder och slussen. På ett kärleksfyllt, soligt och vårigt södermalm och götgatan mötte jag upp Åsa med sin gula fara och vi lät skosulorna slitas några timmar i stans bästa kvarter. När tygskorna tillslut var på väg upp i backen hem, var himlen fortfarande ljus och vädret fint. Tänk vad lite vår kan göra va?

Trots en härlig dag, är glaset något halvtomt ikväll. Känns som om det är lite väl mycket nu, på alla plan. Skulle vilja släppa allt för ett tag, bara några dagar. Det skulle vara guld. Men det går inte. Absolut inte nu. Så det är väl bara att kämpa på och bita tag i livets små guldkorn.

WORLD FREEZE 1 APRIL 2008

Det är lätt hänt att låta tiden rinna i väg.
Man låter dagarna, månaderna och till slut åren gå.
Världen, livet och tiden ändras. Hela tiden.

Det absolut viktigaste man kan göra, både för sig själv och omvärlden är att stanna upp och tänka till. Tänk om man gjorde det lite mer, och om vår historia och samtid skulle präglas av samma tänk... Vi måste lära oss att stanna upp och tänka till, tänka efter.
Lever jag mitt liv på mitt sätt, och till fullo?
Är jag lycklig? Gör jag någon annan lycklig?
Vad är meningen med livet? Kan jag göra något mer med mitt liv?
Vart är världen och tiden egentligen på väg?

Imorgon stannar världen för fem minuter.
Vi ses på centralstationen.
Klockan 6 fryser vi, tänker till och visar världen.
Jag har min pose, har du din?

Svart helg slutar i sol

Efter en misslyckad tenta blir det sedan länge planerat konsertdax! Isa har kirrat plåtar till Vive La Fête på Nalen. Förbandet AS IN REBEKKA MARIA startar med en grym visuell show och skön musik. Men när belgarna tar över scenen blir det svettigt på dansgolvet och electron går igenom hela kroppen. Vi dansar som aldrig förr och klappar in gänget två gånger. Sedan tänds lamporna, folk börjar droppa av och baren hotar med stängning - dax att gå vidare! Utanför skrapan möter jag upp en härlig kvartett på Åsa, Johannes, Malin och Carina. Eftersom klockan är mycket och köerna långa, slutar vi i en soffa på gamle skepparn. Snart joinar också partyfreddan med friends och när dansgolvet intas är natten i blomm! Som vanligt blir det röj, smuts och galenskaper på vårt älskade sunkhak (som nu har införskaffat garderob!!) men natten är ung och vår! Väl hemma igen, somnar jag på kökssoffan med mjölkglaset i handen, men förflyttar mig vid sju-snåret upp till ikeasängen.

Klockan är fem över åtta och de svarta tygskorna styr stegen utåt i lördagsmörkret. Backen ner till maria där det laddas med tjejsnack och rötjut, blå tåget in till söder där tygskorna och de bruna stövlarna möter upp 2 x högklackade brudar med humöret på topp. Åtta ben som längtar till ett svettigt dansgolv styr stegen mot stekarsnaps. Efter ett tag intar vi det näst intill tomma dansgolvet och visar vart skåpet ska stå. Upp och ut på terassen för att få upp lite syre under de fixade frillorna för att sedan ta trappan neråt igen och inta ett nu knökat dansgolv. Vi gör det på vårt sätt och har som vanligt galet kul! Men snart är det annat som lockar och fyra något mer tilltuffsade flickor försvinner ut i natten. Först fyller vi på energin med lite bra nattamat, möter upp på götgatan och splittrar på tunnelbanan. Jag, maria och nya styrkan på Åsa och två boys tar tuben mot centralen och the one and only - fasching och stockholms bästa lördagsclub! Väl inne möter vi upp freddan och några härliga göteborgare och drar av nattens sista timmar med härlig soul. Trots att klockan ställs fram en timme kör killarna bakom DJ-bordet fram till "nya klockan fyra". Med torsksällskap hittar vi ingen nattbuss, utan jag och Åsa tar en bulle hem till henne. Strax före klockan 6 kryper jag ner i hennes soffa och Åsa i sin säng. Mina blå öppnas inte förän vid halv två och snart seglar vi oss ut i solen för sen frukost på LouieLouie. Eftermiddagen avslutas med en promenad i solen, jag och Åsa skiljs på mitten av folkungagatan men jag fortsätter ett ärevarv på söder med Hoffmaeastro och gammal soul i podden.

Move on up, towards your destination

Hästarna flydde, nu blir det svart

Gjort. Men den gubben gick inte. Inte idag.
Tänk, idag kan jag äntligen stryka "lämnat in en halvblank tenta" på min to-do-before-you-die-list. Det var ju skönt. (inte)
Vid halv fyrasnåret var det jag som skrev in omtentan i almanackan. Bra plan. Idag var bara inte alla hästar i stallet, de flydde spiltan när mina fötter hamnade innanför tentasalens väggar. Synd. Himla synd. Nu blir det svart vecka. Stensvart.

Tentapepp!

Realist möter positivist:

nej
ne
nä
neä
naeä
naeääh
(n)ääääääh

jo!!

Nedräkning, sömnbrist och starwars

Allt handlar om hur man uttrycker sig och tänker. Även om mitt glas kanske ofta är halvtomt, tvingar jag mig själv att övertala och låta mig övertalas att glaset faktiskt är halvfullt. Om man verkligen tror på något så hårt att man nästan måste ha ögonen igenknipna så hårt att man blir röd i ansiktet och får ont i huvudet, så övertalas man. Eller iallafall jag. Det handlar om hopp. Att ha det, att ta det eller att få det. Jag tror på ödet, magi och lite god vilja. Men frågan är hur det räddar mig nu. Jag hinner inte, jag kan inte och det går nog bara inte.
Inte Femton timmar,
inte heller niohundra minuter,
eller ens femtiofyra tusen sekunder
kan få det att låta som om jag har vidare stor chans att hinna plugga in allt jag hittills inte har lärt mig till morgondagens tenta. Mitt hopp har haft stundtals tillfälliga avbrott under gårdagen och dagen. Men jag vet att det finns där inne. Precis som en del av det som jag faktiskt lyckats få in i skallen under den senaste delkursen.

Efter gårdagens helkväll hos emma och på club killers, fyra timmars sömn, sju timmars plugg med favoritbitarna och sedan en kvällsföreläsning i form av en sjukt intressant och rolig analys av filmmusiken i star wars, ger jag Bryman och grabbarna en timme. Sen behöver jag sömn. Imorgon får de kanske två, tre timmar och sedan gäller det. Och imorgon eftermiddag mina vänner, är jag fri, vare sig om jag är knäckt eller nöjd, är jag fri. Iallafall över helgen. Och då blir det nattsvart och alldels alldels underbart!

kvällens låt: Det Är Så Jag Säger Det med Håkan Hellström sinnesmixad med I Will Survive med Gloria Gaynor

I jymden kan ingen höra dig gråta!

Vänta lite här nu...

SEXTIOTVÅ TIMMAR TILL TENTAN!
PANIIIK!!

Från snö till snö

Tillbaka. Först och främst efter en heldag i skolan, i redigeringens tecken. Var i skolan vid halvtiotiden imorse för att redigera tre härliga artiklar till skoltidningen. Och jag hann precis, 14.53, sju minuter före deadline tryckte jag på F9, tog ett steg tillbaka och log nöjt åt tre klara och snygga artiklar! Kändes bra! Efter ytterligare några timmar, efter ett möte och lite slappt häng var jag äntligen på väg därifrån. På hemvägen lyxade jag till det med två paket vindruvor och lite mörk choklad, för att orka med kvällen. För en stund sedan blev jag klar med klubbaffischen som skulle göras och nu har jag även packat upp och städat lite. Dock har pluggandet helt uteblivit idag, vilket medför en enorm ångest. Detta eftersom jag har tenta om 62 timmar! Den kommer gå käpprätt. Men jag ska väl ge den en chans.

Annars kom jag hem efter en extremt bökig och lökig tågresa igår kväll, dock efter en härlig helg på baksidan. I Göteborg, med nära och kära. Självklart trillade jag (bokstavligen) genast ner i feber när jag kom dit i torsdags, och förkylningen hänger med än. Men jag hann ta det lungt med och utan de kära. Det är så otroligt lugnt och skönt där ute i stugorna på landet. Skogspromenader och havsluften gjorde sitt de också. Ska jag vara helt ärligt tror jag tillochmed att jag behövde lite släktmiddagar, det var ett tag sedan nu. Men det mest magiska under hela helgen var nog när gänget drog ut i mörkret och snöstormen en sen kväll. Vi pulsade i snön, höll i varandra hårt och blundade. Snöflingorna var stora och täckte både oss, gatorna och vår syn. Men vi kämpade oss ner till en av bryggorna och stranden på andra sidan viken. Jag sprang ut på stranden och med snöstormen rakt emot mig stod jag precis nere vid vattenbrynet och såg ut över det mörka havet och den suddiga vyn med småöarna vid horisonten. Det var magiskt mina vänner. Det var något speciellt i luften, eller stormen den kvällen. Man kände verkligen av fullmånen som lurade bakom de tjocka, mörka molnen och jag hörde vinden både viska och spela...

På väg i potatislandet

(Skulle skickats från mobilen, men funkade inte...)

Nu sitter jag i bilen på väg neråt i potatisens heligs land, landet lagom. Har kurat ihop mig med benen tätt intill kroppen, under filten och de rosa hörlureplopparna är inpluggade i vardera öra. Min högra arm är kall, då den får en dos kyla utifrån. Kyla som har fastnat på fönstret och som drar sig till min arm. Mörkt och kallt är det där ute, men sol i sinnet mina vänner. Glad Påsk.

En trött fisk som viskar om vin och Göteborg

Ännu en alldeles för lång dag lider mot sitt slut. Var i skolan innan nio imorse och kom inte där ifrån för än efter fem. Jobbade förutom ett lunchbrejk och kårmöte konstant med grupparbetet, vilket går framåt, om än långsamt. Imorgon river vi av det sista i SPSS, analyserna, rapporten och vår djupdykning i klubbannonser tio år tillbaka. Trots allt är det faktiskt bitvis både roligt och intressant. Och även om det är för mycket att göra på alldeles för kort tid utan ork så har vi stundtals rätt roligt och mysigt. Tillochmed när vi sitter hela halva klassen i den lilla datasalen som helt saknar syre. Det blir mycket skratt. Det är härligt. Nu har jag snabbpackat för morgondagens resa ner till mitt älskade Göteborg. Har ju inte varit där sedan januari. Ska bli så ofantligt härligt att komma neråt, till världens bästa baksida, trots att jag tar en del plugg och jobb med mig ner. Nu ska jag kila över till Felicia för lite myskväll med musik, vin och roligt folk. Men ska ta det lungt. Är redan så trött att det värker i hela kroppen. Tidig hemgång utlovas!

För övrigt kan jag bara uttrycka min åsikt angående en vit påsk - det är inte helt okej!

Kvällens låt går i nostalgins tecken: Fiskar som viskar med Martin Svensson

Kändisspan

Det är roligt, hur de smyger omkring bland oss dödliga. Kändisarna. Alla påstår vi att vi inte bryr oss, men kan ändå gå förbi ett fönster igen, vrida nacken i 180 eller öka farten för att komma i kapp och få en glutt, eller kanske lite glans? Ännu roligare är det med B-laget. Kändisarna som A) Inte är så kända, B) Vars tid är förbi eller C) Tror att de är kända för att de medverkat i något meningslöst jippo eller D) Helt enkelt inte bryr sig om sitt eventuella kändisskap. De smyger inte, i undantag med version D. A B och C sträcker på sig, hostar extra högt eller ler lite extra flottigt. I värsta fall hostar de också ur sig något plumt om att de faktiskt är någon.

De senaste dagarna har varit kändistäta. Helt tack vare slumpen. Jag lovar! Visst är jag kanske lite töntigt nyfiken eller imponerad. Det är som ett vårtecken. Jag blir lite sådär fånigt glad, det liksom kvittrar till. Därför vill jag faktiskt tacka er som jag sprungit på i dagarna, det har blivit lite roliga tillspetsningar i vardagen utan egentlig anledning. Men tack. Tack Melo som jag sprang förbi på andra sidan fönstret till mitt favorit-italianoställe på söder. Tack Jonas Hassen Khermiri som tassade in i lunchrestaurangen på KB. Tack GitarristGunnar som log på tunnelbaneperrongen. Tack Martina Lowden som svängde med flätorna vid Rådmansgatan. Tack Idol-Danny som spände och vred på sig i väntan på bussen på slussen. Och nog ger jag tillochmed ett litet tack till MorgonsoffeMorgan som slängde med håret när vi möttes i tunnelbanespärren. Vet att jag korsat min väg med ytterligare någon, men minnet sviker. Tack hur som helst till att ni fick mina mungipor att åka upp lite extra.

KB, St Patrick, Emma och pensionärskväll

Just denna vecka. Den fjärde veckan i mars tjugohundraåtta började med en måndag. En måndag som var hård, men bra. Det började med genomgång i skolan i det magiska (men tröttsamma) statistikprogrammet SPSS. Efter det rullade vi ut ur glasdörrarna på Karlavägen 104 och rakt in i 42:an där vi av lathet satt och inväntade avgång i åtta minuter. Jag och min kära grupp studsade av en bit fram på valhallavägen och promenerade, i något som jag minns rätt bra vårväder, genom humleparken ner mot bibliotekernas bibliotek - KB! Efter att ha huggit varsitt skåp och tagit med några välvalda ägodelar och pinaler i de onödigt stora påsarna (så vakterna kan se vad man smusslar omkring med) gled vi in i lunchrestaurangen, och däri också en egen värld. Inte bara KB-världen, utan också världen där forskarna möts i någorlunda verklighet, för att vid enmannabord avnjuta dagens näring. Vi drog genast ner medelåldern i lokalen med ett hugg år, och jag betraktade förtjust alla underbara och underliga filurer. Mättare i magen tog vi de oändligt många trapporna ner i underjorden och humlegårdens skattkammare och tidningsälskarnas förlovade land - mikrofilmsläsesalen! Där spenderade vi timmar åt att läsa gamla klubbannonser till vårt fördjupningsarbete. Tio över fem gav jag upp och tog med trötta steg mig upp till världen utanför, och dess fasansfullt äckliga snöslaskväder. Bakgator och kungsgatan upp spenderas i telefonhysteri för planering av kvällen. Därefter blev det tuben och buss hem till Åsa för tortellini med örtsås - underbart, men kort! Hastade tillbaka ner till Slussen, mötte upp Anna och nästa mål - irländskt i vasastan! Mötte upp Emma och Mange på ett riktigt härligt livat Limerick för att fira St Patricks Day och att Emma fyller 21! Det blev öl, skrålanden, gröna hattar (dock INTE på oss!!) härliga människor och härliga tider. Så småningom hakade Isa på, och Anna trillade hemåt. In på småtimmarna blev kvällen lite mer svajig med drama, diskussioner och annat slask. Efter mycket, lite för mycket en måndagskväll ramlade jag och Felicia in i en taxi till nattbussen. Trötta och hesa. Men ändå rätt glada, trots vissa missöden. Hemma igen insåg jag att min maximala skönhetssömn kunde ta sig friheter på tre timmar då lampan släktes vid fyra och klockan sattes på sju!

Imorse när klockan ringde var det svårt och tungt, men bare o bita i det sura äpplet. Upp, in i duschen, på med kläderna och i med lite frukost för att sedan flänga ut i de dåligt utvalda tygskorna i dagens snöslask och ner till tåget. Förmiddagen spenderades på KB och vi var tillbaka på skolan vid lunch. Efter plugg, statistik, tidningsmöte och ett sista redigerande i mina artiklar kunde jag trött, stirrig och vinglig lämna 104:an någon gång närmare halv sju. Därefter avslutade jag och Åsa dagen med pizza och jazzkväll med ett gäng pensionärer på Louis på Medis.

Tillslut - God Natt

Den här söndagen har varit lite jobbigare än andra söndagar på sistone. Det var länge sedan jag kände mig så där totalt uppgivet ångestfull att jag bara kröp ihop i fosterställning på sängen och höjde musiken så mycket det gick. I dag var en dag då för lite sömn och en elak förkylning tog ut sin oförskämda rätt. Jag försökte verkligen plugga. Med och utan musik. Men när inte ens Issak, som annars alltid brukar funka som pepp- och bakgrundsmusik fungerade, gav jag upp. Tur är väl då att jag har så otroligt underbara vänner och en fantastisk familj som hjälper mig tillbaka på rätt spår. Inte för att jag riktigt är på topp igen, eller att jag gjort hälften av det jag borde, så känns det lite bättre. Den senaste timmen har jag dessutom bara tillägnat mig själv. Först vädrade jag sängkläderna (det är ingen fara, grannarna tycker redan att jag är konstig..), bytte lakan, sedan tog jag en lååångdusch med det sista av min glammiga hårinpackning och sedan slösade jag ordentligt på min favoritlyxlotion! Nu ska jag krypa ner i de prasslande färska lakanen och försvinna bort i drömmarnas värld.

Förkylning och ingen Magnus Carlsson. Men kvällen blev riktigt bra ändå!

Idag har jag grova problem att få in alla hästarna i stallet. Jag som skulle gått upp sådär lagom duktigt tidigt, fikat, pluggat, städat, kurerat mig och gjort allt det där andra som bara samlas på hög. Men nejdå, jag vaknar vid nio, för att somna om till tolv, äta fruktost och vips är klockan två. Lite ångest åt alla håll och allmänt oduktig. Försöker läsa och svara på de förbannade instuderingsfrågorna, men för varje ord jag läser desto mindre fattar jag eller registreras i hjärnkontoret. Där uppe verkar de ha semester idag. Det är faan inte klokt, det är ju 2000-talet, kan inte hjärncellerna vara som folk o inse att det inte finns någon rast och ro längre? Hopplöst fall.

Gårdagskvällen blev himla nice iallafall. Jag, Emma och Anton grundade på Carmen för att sedan ta röda linjen bortåt hem till Nina och hennes 25årsfest med filmtattotema. Efter att Anton lyckats virra runt oss kring Ninas hus och kvarter i mörker, kyla och lera hittade vi äntligen fram - när vi testade mitt ursprungliga förslag. Såklart! Hos Nina kände jag bara henne och Sanna, men det var en hel drös annat trevligt folk där. Vissa trevligare, fullare eller diskussionskåtare än andra, hursomhelst trevligt. Och trevliga. Efter lite övertalande samlades vi framför tvn och de sista skälvande minuterna av melodiernas festivals final. Där satt vi, alla rätt spända, men ändå lite förvirrade, men Sanna knäckte nöten: "Det är inte lika spännande när man inte hejar på någon..." Själv satt jag bara och undrade när Magnus Carlsson skulle komma in i limegröna braller och köra gärnet i rutan. Men ingen Magnus kom, så jag fick hålla till godo med Björn Gustavsson, vilket gick rätt bra det också. Det absolut roligaste med killen är att hans tokdans är identisk med en god väns danssteg. DET kallar jag humor. Var härligt att höra lite götebosska också! Hursomhelst, huruvida Perrelli var bäst eller inte, kan tvistas. Själv har jag inte hört många bidrag i år, men tycker att hennes Hero ändå faktiskt har någonting. Visst låter den som hundra andra, och visst är hon lite väl uppkörd och överspänd, men what the häck, tjejen sjunger schlager och det tackar jag faktiskt för. Hero är schlager. Okej, inte riktig schlager, som på Loa Falkmans, Carolas och Herreys guldtid, men så nära man kan komma så här tids. Gillar man inte det så ska man nog inte titta på schlagerfestivalen. Hade Nordman vunnit, hade jag emigrerat.

Sofforna och köket fylldes sedan med drinkar, musik, dans, "sällskapslekar" och lite mer folk, däribland Andreas och sedan Fredrik. Kvällen var mysig och härlig. Perfekt när man är lite förkyldhängig. Tiden gick fort och snart kom vi på att vi nog faktiskt ska med sista tuben, och vi hann. Bredvid oss satt Jack Sparrows svenska lookalike (ja lovar han var väldigt lik!!) och färden urartade i korianderkrig. Eller var det koriander? Turbulens på slussen innan alla hittat rätt och jag trillade ner för trappen själv, men halva trenchen nerkryddkrigad. Efter knasiga men underhållande "möten" vid spärrarna och i busskön somnar jag nästan med en gång jag knallat hem, med busschafförens vänliga "om det är någon som blir lite åksjuk, så finns det påsar här framme" i högtalarna när vi byter fil vid henriksdal, i öronen.

Tigeröga, tigeröga - ge mig styrka

Sliten
Överdrivet omotiverad
Nedrigt förkyld
Dugligt ångestladdad
Allierad längtan till sol
Gastrononmiskt mycket att göra

Genial framtidsdröm!

(Från ett av DN-På stans bästa reportage någonsin, "tankesoffan")

Jag ska …,
säger lilla Nina Ohlson mellan studsarna, … 
bli bagare … 
för det är så roligt att äta kakor!



tänk om livet vore så enkelt..

Energi tack. Det är torsdag!

Sitter hemma hos Åsa och ser ut över de underbara, fantastiska och alldeles alldeles underbara Karlsson-på-taket-taken. Är trött som tusan efter för lite sömn och dåligt väder, dessutom mår jag lite illa efter dagens djävulskap (stavas l-ö-s-g-o-d-i-s). Nu måste jag snart släpa i väg mig själv i dagens poppiga outfit med blåa tajta braller, hängslen och piffig skarf till kvällens föreläsning. Kvällens plan var sedan Fasching, sjukt nice musik och världens goaste krullbröder, men om jag orkar snubbla ner mot bussen är det faan i mig en sjuhelsikes bedrift!

Känns dock sjukt gött att dagens seminarium gick rätt bra, och att det är över. Imorgon är det veckans toppdag, som verkar bli rätt seg men nice. Sen är det helg och förutom guldbrist och tentaångest är livet härligt och helgen skön!!

Nu är jag klar!

Trots att timmen är sen, halsen rosslig, kroppen trött och ögonlocken tunga är och har det varit det värt det. Att få sitta i mörkret, tystnaden, med natten utanför fönstret och bara skrivaskrivaskriva är underbart. Jag älskar det jag gör, och är så glad att jag får göra det.

Du, precis som jag

Promenerar hemåt genom ett mörkt och regnigt södermalm. Håret lockar sig åt fel håll, benen känns tunga och kvällen rätt motig. Luvan på tröjan åker på och där inne i mörkret fyller jag öronen, hjärtat och världen med musik från den lilla rosa. Letar efter något hjärtskärande, eller något snyftigt, men bestämmer mig för lite hård poprock och känner sådär härligt tonårssvår igen. När de vita tygskorna plaskar i en vattenpöl i två konvexa gatuplattor vill jag bara upp på kanten och skrika. Det är precis där som det ska klippas tillbaka eller framåt i tiden eller så är det då som kameran ska göra en svängom över Stockholms skyline på andra sidan vattnet, i den musikvideon som för stunden blir mitt liv.

Jag längtar efter din hand i min, och undrar var du är. Du som står någon annanstans och tittar på samma stjärnhimmel som jag. Du som går och dikterar på en kärlekslåt utan att ha någon att skriva den till. Du som i lyckans tid ändå saknar och längtar. Precis som jag.

SvDs ölöppnare, journalistik, film och mina älskade systrar

Dagen var lite annorlunda men bra. Solen sken och jag hade min nya fina gröna jacka på mig. Var JMK-dagen på skolan, med montermässa och föreläsningar! Det var bra, pratade lite med intressanta personer från exempelvis DN, SvD och SR och gång på gång kom vi fram till att sommarjobb/praktik/jobb på en landsortstidning i tha shit. Plockade självklart på mig lite gratisprylar där ölöppnaren från SvD vann loppet i festlighet men nyckelbandet från SR var finast! Sen väntade ett grusigt grupparbete, men som faktiskt gick bättre än väntat, är dock inte helt klart! Hemma hängde jag lite med min kära stora lilla syster som just kommit hem från France, och pysslade lite med some shit tills slöheten slog till och jag hamnade framför en dålig rom-kom på trean. Trots att handlingen var som den är mest, skådespelarna rätt dåliga och meningen obefintlig gick den så klart rakt in i hjärtat med sitt snutteputt och mer än en pinsam tår rullade ner för min kind. Blev lite nere efter filmen, och rummet kändes ruggigare än innan. Pratade lite med min underbara kusin och försökte muntra upp och hjälpa henne i hennes jobbigheter, men när hon helt spontant omnämner mig som sin storasyter (intern grej, då vi är väldigt nära och hon inte har några syskon), smälter jag igen, tårarna rinner och hela hjärtat blir varmt. Av det får jag energi, jag höjer musiken och skriver klart intervjuartikeln. Eller nja, det första riktiga utkastet iallafall. Känns bra. Nu måste jag ägna några timmar till John Blund och drömmarnas land för att sedan i bästa fall studsa upp lite extra tidigt imorgon.


Nattens låtar blir: So Do You med Hoffmaestro & Chraa samt The Message Is Love med Al Green

jag måste lära mig att vända tillbaka på dygnet!

nyss var jag trött som en svettig ostmacka som legat i ett för varmt skyltfönster en hel helg och orkade inte ens tänka på att skriva, skapa eller läsa. men när jag stod med tandborsten i munnen trillade orden ner i skallen och nu har jag skrivit ett halvt första utkast på intervjun. mycket behöver filas på, med grovt sandpapper, men nu är jag på gång!

Flinck, koftan och vegetariskt södermys

Dagen har varit händelserik och bra. Började med lite för mycket snooze och ett försenat tåg, fortsatte på andra sidan av den lilla gröna porten på gamla brogatan med lite festivalarbete, så småningom styrdes stegen mot studio 3 och inspelning. Det var roligt. Jag gjorde inte så mycket, fotade lite bakom kulisserna bara, hälsade på Nils-Petter Sundgren, Börje Ahlstedt med flera. Dessutom såg jag Micke Persbrandt gå och "spänna sig" i korridoren, haha. Sen väntade vi alla på Thorsten Flinck, och när han kom var han försenad och stressad. Många roliga citat från timmarna där, men de håller jag på ett tag själv. Eller jag kan ge er ett, men säger inte vem som sa det:

Är det någon som har lössnus? Har Du lössnus? ÄR DET INGEN SOM HAR LÖSSNUS HÄR?

Sen var det tillbaka till kontoret, där jag åt en god lunch från hemköp, falafelwrap i pitabröd. Mums! Äntligen blev jag typ klar med den andra pressbokens pyssel och tog mig runt halv-fem-snåret ut på stan igen. Det borde jag inte ha gjort. Hittade koftan med stort K. Efter mycket grubblande var jag tvungen att bjuda med den hem, det gillade inte mitt konto. Sen hittade jag en jacka också, men den gick bara på en femtiolapp för jag hade ett litet presentkort. Den var också precis en sådan som jag letat efter! Helt underbar! Efter det bar det i väg till söder där jag mötte upp Felicia för att gå och kolla in Hermans buffé till studentpris! Shit, man äter alltid för mycket där, men det är sååå gott! Älskar för övrigt de små lapparna som sitter överallt, exempelvis "Du är en vinnare" som man möts av i trappan ner. I det lilla mysiga rummet med tyg i taket (som typ alltid är fullt annars) hittade vi ett bord för två, och en portugis, dvs lilla Pedro, haha. Vi avslutade med lite söderhöjd på en liten prommis i mörkret. Sen blev det blå tåget hem. I sista sekunden bestämmer vi oss att gå av vid Östervik, och kastar oss ut genom dörren tillsammans med några andra. När vi når tågets förarvagn tittar föraren ut och säger "Man måste faktiskt anmäla om man ska gå av här. Annars stannar vi ju inte! Jag stannade av misstag!!" Hur orkar man? Haha

Och kvällens platta är utan tvekan "And The Message Is Love; The Best Of Al Green"

Halvdant duktig och längtan tillbaka

Jag är hopplös! Eller inte helt kanske, men en hopplös estet och drömmare iallafall, som inte kan hålla fingrarna i styr. Jag har visserligen städat hela rummet, äntligen fått in mig själv på femtestatsmaktens och studentinfos mejlinglista, börjat skriva på mina artiklar och dessutom anmält mitt intresse som volontär till wayoutwest. Tanken var att jag skulle skriva klart iallafall en artikel och sedan läsa minst ett kapitel. Men då började det klia i fingrarna, så jag gjorde äntligen en skiva till Isa med alla bilder och filmer från teneriffa och sedan ett litet omslag på det. Saknar jag solen, avokadon, karnevalen och vår underbara vecka - igen!

Nu måste jag styra upp min sömnbrist!

Självmordsguide. Allt finns på nätet.

Anna ringde just, hon var bara tvungen att dela med sig... Hennes kära bror hade brutit ihop över att hans hårddisk hade pajat, och för att "muntra" upp honom (med deras internhumor) googlade hon på självmord och fick upp en självmordsguide. Helt jäkla sjukt. Här kan du hitta allt från metoder (ex Populär teknik med helium & plastpåse), förberedelselista, förslag på platser (ex En varm sommarkväll eller natt omgiven av en äng full med blommor och kvittrande gräshoppor), lagar, du kan också läsa om vad som händer med kroppen efteråt eller vilka svenska kändisar som tagit sitt liv. Om du exempelvis funderar på att ta ditt liv genom att hoppa från en hög plats, finner du här även en lång lista höga platser, exempelvis broar, över hela Sverige. För dem som inte orkar läsa allt finns även en top5-lista på de "bästa" metoderna. Dessutom finns det en massa läskiga ritningar och skisser, bland annat hur du ska skära upp handlederna...

Nu mår jag dåligt. Tog väldigt illa vid mig, helt sjukt att något sånt här finns, och ännu värre att folk kanske letar efter sådan information. Jag hoppas att många inser det sjuka i den här typen av informationsförmedling. Vi bor i ett rikt land, och i en visserligen orättvis men bra värld med resurser. Sånt här borde inte finnas. Nu vill jag bara rädda världen igen, och omfamna alla de som går i mörka tankar. Inte för att jag är någon liten lycklig snurre sprätt alla dagar om året, men när ens liv blir så mörkt att man är på väg att självmant ta bort det, är inte världen någon underbar plats längre. Alla har rätt till livet, vi vet bara att vi får det här, det vi lever nu. Vi måste lära oss att ta hand om det, och andras.

Segsöndag med Anna & Andy

Idag är jag trött och seg. Men haft en härlig söndag! Jag och Anna åkte till moderna för att hälsa på en av de viktigaste männen i mitt liv, Andy Warhol. Med höga förväntningar traskade vi in i ett virrvarr av pop, bilder, konst, andy, vansinne och brillo. Tyvärr var det lite för många som vigde denna dag åt samme man, och det blev lite för många tvåbeningar i samma lokal. Utställningen var bra, men lite rörig. Det var en sådan utställning där man blev lite stressad när man kom, för att det fanns så mycket att se, kanske för mycket. Som en hängiven Warholälskare som jag är, ville jag se och uppleva allt. Men det gick liksom inte, jag fick ingen ro. Hela utställningen kändes som en enda installation och det var svårt att greppa den. Intrycken, känslorna och tankarna blev lika röriga som hängningen. Men jag tror jag ska gå tillbaka en annan dag, en tidigt vardagsförmiddag, och ge utställningen en värdig chans, till. Efter det promenerade vi under en regnhotande himmel till ett lugnt espressohouse där vi tog en härlig långfika och jag äntligen fick min scones med marmelad och creamcheese och en gudomlig latte. Nu ska jag ta tag i kvällen och få lite saker gjorda. Men först, en alvedon för att dämpa bakis-/regn-/sömnbristhuvudvärken.

vernissage, lunch och betraktelser på stan

Var först på vernissage för mammas smyckesprojekt, sen blev det italiensk lunch på odenplan med bror & co, en underbar start på en seg lördag! Efter det tog jag och systemkameran tuben in emot city för att plåta lite för mitt reportage, mötte upp Åsa på en av söders höjder. Vi promenerade och fotade klart, sen blev det fika på fotöljen. Därefter var jag så grymt trött att jag var tvungen att åka hemåt. Men nu laddar jag, ska träffa upp Åsa lite senare, så får vi se vart kvällen bär.

-saturdaymorningreminder-

Nääaeehh!

Jag fångade fredagen.

Trippade ut i den soliga fredagsmorgonen i ny klänning, sjal och halsband (som jag fick ryck och pysslade ihop i natt) , glajorna var på och lurarna i. Under de sista stegen till skolan från bussen, hittade jag lite Eagle-Eye på podden och brassade på med Save tonight, nostalgi och lät mungiporna glida upp ännu en bit. Dagen rullade på med skratt, kaffe, gott sällskap och en bra och intressant föreläsning med Håkan (med stort H), som jag faktiskt hängde med på och fattade. Sen blev det lunchbuffé på söder, kaffe på tantfik och sedan - mitt livs första "riktiga" journalistuppdrag, med killen som är killen hela dan! Vi möttes upp i vasastan, gick och satte oss i en solig liten park och hade ett riktigt trevligt samtal! Kände mig riktigt proffsig med Åsa som backade upp med diktafon och Mattias som kom förbi och fotade. Det här är så jäkla rätt! Det kommer bli riktigt bra. Nöjd och high on life sög jag ut det sista av dagens solsken på en liten prommis på söder. Nu är jag hemma för lite käk, men ska snart ut och göra staden osäker igen. En sådan här fantastisk fredag måste firas! Ska nog svänga förbi en pubkväll på skolan och sedan bär det väl utåt i natten.


Bara kärlek!

Nattens grönska

Framför mig, bakom den vita skärmen på något som kan vara södra Stockholms stökigaste skrivbord, breder den mörka och kalla natten ut sig. Men mellan skärmen och den kalla glasrutan lyser ett svagt men varmt sken från lampan i fönstret. Det ljusgula skenet gör att växterna omkring det ser levande, karibiska och underbart vackra ut. Bredvid mig sträcker sig min fina monstera ut sig åt alla kanter. Ett mörkgrönt stort blad skuggar ritpennans vita plastplatta, ett trött och något gulnande blad lutar sig mot bordskivan, men de flesta sträcker sig mot rutan, ljuset och den fantastiska karibiska lyktan på fönsterbrädet. Jag sitter och njuter. Av natten, av ljuset, av de grönskande skapelserna. Jag höjer musiken ett klick, och älskar livet.

En låt till, och kanske lite färg på naglarna. Sen ska jag vila de blå norrut från näsan och vakna upp till en underbar fredag. Fredagen då kanske ett karibiskt möte kommer att ske. Jag längtar redan. Mycket.

Killarna hela dan!

Lååång torsdag

Sitter i skolan. Med brännande kinder. Efter föreläsning, tidningsmöte, och utan lunch! Det blev rätt sent igår, men grymt kul! Det blev en lagom runda faktiskt, eller nja, lagom och lagom, men det blev en runda, med varierande tempo, inslag, intag och röj. Gula villan; soffhäng, nachos och billig carlsberg, Allhuset; piratfest, konstig musik, inträde och lite sur öl, (Skeppsbar; helt tomt och öde, så vi vände i hallen), After; fotboll, tolvåringar och dyr öl och Kolingsborg; club democrazy; röj, sthlmboogielängtan, tinitusvarning, dansadansadansa, mera tolvåringar, håkan och rosa shots.

Nu ska jag ta tag i den här dagen, mina små projekt och mitt liv.
Kanske lite mat först bara, mera kaffe och lite sol!

Rädda världen med alla medel !

Trots allt vill jag fortfarande rädda världen. Och jag tror vi kan göra det - tillsammans. Alla på en gång! Som jag tidigare predikat om, om alla gör något kommer vi komma långt! Det gäller bara att använda huvudet. Som Bob Geldorf till exempel, med sina rädda-världen-galor. Eller H&M med exemlevis Fashion Against Aids-kampanjen. Låt oss använda det vi har, till något bra. Hur naivt det än låter, så tror jag att man kan utnyttja allt till att göra skillnad. Ditt namn, dina pengar, din tid, din styrka, dina kunskaper, dina möjligheter osv.
Viktor & Rolf gav ett bidrag på modeveckan i Paris. Bra där, hett tänk och grymt snyggt!

the stars, again

Ikväll var kvällen då jag skulle styra upp mitt liv. Plugga, söka jobb, bestämma mig för saker, betala sista räkningen och allmänt fixa till tusen. Men så blev det ju inte. Såklart! Men i stället för att knäppa på tvn eller deppa ihop hemma (eftersom jag ändå inte orkade göra något vettigt..) bestämde jag mig för en kvällsprommis med Isa och Doris. Vi möttes upp i den iskalla och mörka kvällen, men jag fastnade vid stjärnorna. Som vanligt. Men tack vare kylan var vi tvungna att öka tempot och vi drog av en rejäl promenad bort mot och i Saltis. Det var härligt. Bara mörkret, kylan och vi. Dessutom pratade vi som vanligt härligt ut om allt och inget, blandat med skratt och minnen. Underbart var det.

På slutsträckan hem, kunde jag såklart inte låta bli att nostalgiskt snegla bort mot ett visst fönster, inte heller kunde jag låta bli att tänka på allt som varit och kunnat ske. Sen blev det lite jobbigt och när jag tog sista trappen upp, själv, tog mörkret nästan över. Jag njöt en stund till av stjärnhimlen, men kunde inte hålla de jobbiga tankarna borta. Ikväll för de jag förlorat. På det som har varit och på dem som funnits men aldrig kommer tillbaka. Visst finns de kvar i mitt hjärta och mina minnen, men det räcker inte. Inte helt. Inte för mig. Inte just nu. Lite jobbigt blev det, men det går snart över.

I förmiddags var livet underbart, och jag studsade söder fram med Peps Persson i lurarna på väg till underbart lunch med underbart sällskap. Eftermiddagen var tvungen att få lite hjälp, i form av pepp från Hoffmaestro. Under kvällen då jag skulle sporra mig själv att sätta igång, ta tag i allt sattes tilltron till Maia Hirasawa. Frågan är nu om jag ska låta allt komma ut, i lite hjärtskärande snyftlåtar eller depplåtar a la tonåren? Eller så kör jag all in med Andrew Strong och Ain´t no mountain high enough!?

Jag vill rädda hela världen lilla mamma

I thought I knew you

I know who I am, but who are you?
Youre not looking like you used to
Youre on the other side of the mirror
So nothings looking quite as clear
Thank you for turning on the lights
Thank you, now youre the parasite
I didnt think you had it in you
And now youre looking like I used to!

Festen som tog mig tillbaka

Arm i arm, båda iklädda stövlar, med vinet i högsta hugg fäller vi upp paraplyet och styr stegen mot ännu en kväll i festens tecken. Fest i förorten. Vår förort. När vi passerar under tunneln, är det som om vi kommer in i en annan värld. Det är som om vi färdas tillbaka, till en tid som passerat, tiden i våra liv där nästan hela världen fick plats i vår lilla förort, då det bortanför Saltsjöbanan, Nackas bäska skolmatssalladsbord, klasstoppen, delfinen och kvällshäng vid gungorna, - knappt existerade.

Vi fortsatte backen ner, förbi skogsdungen, skolan, genom allén och sedan typ andra tvärgatan till vänster ner. Sedan följde vi ljudet. In i porten, ut i loftgången och ner med handtaget. Vi stannade till lite i hallen - och vips var man fjorton igen. Iallafall alla andra. Eller okej, egentligen var nog ingen fjorton, (några var väl 17-18, men de flesta bra över 20) men det kändes så. Trots ett härligt och hjärtligt välkomnande och mycket hälsande kände vi oss inte helt hemma. Lite malplacerade, men vi tittade på varandra, skrattade, tog fram vinet och gick inåt. In i dimman, kvällen och festen. Vi satte oss mitt i smeten, men höll oss för oss själva, hade en del catching-up to do, men vi kunde inte heller låta bli att åskåda balunset. Under åskådningen blev det bitvis lite för mycket av det goda för många, och även the other way around. Men det var ärligt all in, och det är ju så det ska vara. Sen kan det ju bli lite väl mycket all in, exempelvis TPT (torsk på träsprit) eller TiT (tuttar i trynet) och ibland blir man lite för väl medveten om att det som en gång tas in, måste på ett eller annat sätt (eller golv..) ut igen... Nu låter det som om vi satt där i Herméssjalar, kristallglas och med benen tätt intill varandra grinade illa. Men så var det inte alls, vi satt mitt i härligheten, i den obäddade sängen, drickandes ur flaskan med ett stort leende på läpparna. Vi mindes och återupplevde, och ibland blev vi återigen nästan fjorton. Stundtals blev vi tillochmed ännu yngre, det vill säga typ tolv, när gamla barndomskompisar och klasskompisar la armen om en och började prata minnen. Jag tog dock ledningen, oss emellan, för Felicia var det få som kände igen. Vilket är konstigt, då hon hänger mer i Fiskis än vad jag gör. Vet inte heller om jag ska ta det som en komplimang eller om jag ska ta det som om jag knappt förändrats på närmare tio år. Just då struntade jag i det, tog en klunk till, återupplevde minnen och hade kul.

Efter ett tag blev det väktarbesök, lägenheten tömdes och vi hamnade ute i regnet. Där ute blev det catfight mellan fjortisarna, tjafs om vart vi skulle ta vägen och tillslut rätt trångt under Felicias paraply. Många tappade vi på vägen, men jag, felicia, födelsedags(fiskis-)fredrik, ölkassarna och några gangsters höll ihop tillsammans under paraplyet och styrde stegen mot mera fest i ett litet hus på en av höjderna. Där var festen i full gång, och rocken hördes långt ut i natten. I denna hall stannade vi inte, utan gick rakt in och slog oss ned bredvid högtalarna på golvet. Och här rullade timmarna i väg. Folk kom och gick, samtal började och slutade, skräddarben på golvet blev ett knä i soffan och sedan de lurviga på dansgolvet. Det var kärlek, gangsters, rock, hiphop och skratt. Och öl. Men när playknappen tryckes ned med Hoffmaestro på displayen blev kvällen till magi. Alla tillsammans, alla på en gång. Så småningom lyckades vi manipulera låtvalet lite, och när Felicia kirrade Mr. Cool var faan kvällen i hamn. Där stod vi, och varken jag eller de äldre gangstergrabbarna sparade på rösten och hiphopmovesen. Det var all in. All in i förorten. Faan va fint.

Hemma igen, imorse, vid 05.37 var jag efter en något annorlunda men jäkligt kul helkväll trött, men nöjd och glad.

Fredagskväll i förorten

Fredagen var en riktigt bra i sitt slag, även om ingenting blev som jag hade tänkt mig. Började med en rätt seg föreläsning då jag också hann genomlida ett smärre inre sammanbrott då procentsatser, statistikmetoder och liknande slängdes upp på tavlan. Detta läktes dock rätt bra (för stunden) med en extremt god kopp kaffe i rasten. Efter skolan körde vi fredagslunchen i kungshallen. Efter det mötte jag upp min käre bror som jag inte träffat på en dryg månad. Vi fikade, pratade, skrattade och drog sedan en ytterst underbar och efterlängtad dreva i söders småbutiker. Därefter bar det i väg till Solna för middag hos bror och hans fantastiska donna. Middagslistan utökades med säkerligen stockholms sötaste treåring och annat trevligt folk. Kvällen blev mycket trevlig med god middag, vin, gott sällskap och härligt treåringsröj. Sen var det tänkt att jag skulle på inflyttningsfest, men klockan blev mycket och jag rätt seg. Ville verkligen egentligen, men var inte så upplagd för fet fest kände jag. Istället blev det röda linjen åt söders yttermarker och ett för kvällen rätt lungt grabbkollektiv med Åsa, för min och det ekologiska vinets del. Där hade Freddan laddat upp med ost, kex, oliver och annat civiliserat tilltugg. Det blev soffhäng, tv-spel och lite sliriga konversationer med fin utsikt. Timmarna flög och jag missade bussen, så det blev Åsas soffa på söder fram på morgonkvisten. Till frukost bjöds nybakat och en Sthlm boogie i täcket, med regnet smattrande mot rutan.


För övrigt kan jag bara meddela att man kan få träningsvärk i ryggen om man röjer, leker flygplan, dansar och hoppar högt med en treåring i armarna lite för länge. Men det är det fan i mig värt. Inga konstigheter, bara skratt. Och bus.