Grädde till rosé eller back in the days?

Fredagen startade med en försovning och sedan ett par timmars läsande i skolan. Runt tre mötte jag upp Anna och tillsammans satte vi guldkant på fredagen. Vi gjorde det vi precis behövde, och det var alldeles för länge sedan sist vi körde en dag a lá de good old days. Det blev en härlig shoppingeftermiddag med latte och ett rejält tillskott i vårgarderoben. Planerna var egentligen lite indiskt och sedan releasefest men blev istället en tripp hemåt med alla kassar. Med lite middag i magen, ombytt outfit och med högre klackar var vi sedan redo för aprilnatten. Vi grundade med lyx och provsmakade det kommande sommarlivet med rosé och chokladkaka på götgatsmuggen där även ett av kvällens många guldcitat formulerades "vill ni ha grädde till roséet"? När muggen började tänka på refrängen trippade vi vidare till ett hak vidare på götgatan där jag möttes av ett flinandes "Var inte du här förra helgen?" av dörrvakten, vet inte om jag ska ta det som något positivt eller negativt. Men ursäktade mig dock snabbt med ett "hmm, ja det var jag kanske, men det var ju bara jätte kort!" och snubblade inåt mot baren och ett glas rött. Några dåliga låtar, konstiga människor och roddande telefonsamtal senare var vi på väg till Berns där en fantastisk fredags sista timmar avnjöts väl i skenet av stockholms finaste kristallkronor.

Jag vaknade hyfsat i tid till en stressigt men roligt planerad lördag. Började med att plugga lite för att sedan åka till filmhuset och jobba för filmfestivalens räkning på "Drömfabriken". Det var rätt lugnt och roligt, trots att tentaångesten låg och lurade bakom öronen. På väg därifrån fick jag nöjet att beskåda kön till Idolauditionen (som pågick samtidigt någon trappa ner) och alla stackare som stod i regnet som blev hagel och frös. Men en felberäkning i tid och idiotiköer på strandvägen gjorde att jag kom hem senare än beräknat och stresskontot blev överbelastat. Pluggade en stund men insåg snart att jag skulle till mitt stora förtret vara tvungen att behöva ställa in kvällens trevligheter med förmingel och sedan 80-tals fest, jag som till och med hade köpt en ny klänning kvällen till ära... Så jag deppade ihop, försökte plugga lite till, men åkte sedan till Åsa för att ta en pizza på söder, hyra en dansk rulle och plugga lite ihop. Det blev en bra och lugn kväll, och vi vaknade upp rätt tidigt och piggt för en heldag med plugg signerat guldtrion.

Med herr Å(ngest) i hand fick jag lite gjort här hemma, ett överhängande "grafiskt uppdrag" och lite mejl som behövde skickas i väg och kände mig till slut rätt duktig. Började plugga lite, men tog ett brejk och tog en härlig långpromenad med Isa och Doris. Kom just hem och ångesten kom tillbaka. Men med hjälp av härlig nostalgi med underbara Afasi & Filthy Feat. Snook - 1990 Nånting har jag fått lite ork och ska se om jag orkar plöja några sidor eller anteckningar innan john blund kommer förbi.

Sol i parken och markerad puls

En bra torsdag börjar med sol och fina kläder. Dagens lilla prick över i:et är självklart min nya ögonsten - blomringen! Tidiga timmar i skolan med frågestund inför tentan med skolans dreamteam av lärare. En gullig, fnissig, lite slingrande men sjukt engagerad och bra. Mittenspelaren är mannen av formuleringar och skäggmys - riktigt imponerad av honom, jag tror han kan allt som är värt att veta! Sist men inte minst är årets förebild: klok, rolig, beige och toppenbra - "han är som en far för oss". Efter detta var det dags för presentation av uppsatsämnen, och trots att vi tyckte att vi hade fått ihop en bra idé (eller kanske snarare valt ett bra ämne) var ingen av våra frågeställningar egentligen bra och ämnet för stort för en C-uppsats. Men jag tror vi har en plan nu, det är bara att gå hem, göra om och göra rätt! Sen blev det picknicklunch i bågen och plugg i vitabergsparken. Helt underbart med sol, grönt gräs och vår - lite tristare dock att vi satt med varsin torr bok i handen istället för något gott och kallt i burk... Trött efter solen och ont i ändan och ryggen av dåliga pluggposer i parkerna ragglade jag i väg mot min näst sista lektion i filmmusik. Ikväll hade vi en gästföreläsare som på ämnet filmmusikens teknik och metoder. Det blev lite väl ingående rent tekniskt och musikmässigt, men himla intressant.

Jag kan inte låta bli att gilla läget när man beblandar sig med människor som älskar det som de håller på med och som kan sin grej. Vad det än handlar om för ämne, kan en ivrig och brinnande blick eller en engagerad publik rädda allt. Trots att jag inte räckte upp handen på frågan "hur många är det här inne som håller på med musik, sjunger eller spelar?" (dock var jag nästan halvvägs på väg upp med min lilla hand när jag kom på att jag faktiskt inte sjungit eller spelat "på riktigt" på typ fem år.. Men det är en annan story.) kände jag mig inte exluderad på något vis. Inte ens med hänsyn till att jag råkade sitta omringad av musiker i alla dess former som hade händerna högt uppe i vädret. Jag kände mig som en i gänget - om än med lite mystisk outsideraura. Men grejen var den att jag hängde med och var grymt intresserad av ämnet, vinklarna, teknikerna och frågeställningarna. Och vilken föreläsare! Ett exempel är när vi skulle analysera musiken i en scen i Star Trek och föreläsaren engagerat hasplar ur sig: "markera pulsen!" Varpå han gestikulerar vilt i takt till tonerna. Och genast börjar fingrar, ben och huvuden runt omkring mig att trumma, skaka(/"stampa") eller nicka i takt. Det blir helt magiskt. Melodiskt magiskt! Föreläsaren fortsätter sedan med något i stil med: "Pulsslag kan delas in i olika delar! Hur många pulsslag skulle ni impulsivt vilja dela in den här scenens musik i?" Ett uttalande som säger allt om vilken nivå det här ligger på.

När lektionen börjar lida mot sitt slut, skiner föreläsaren upp lite extra och delar ut ett papper. Men det är inte vilket papper som helst utan självaste Jerry Goldsmiths "Bar Layout" för musiken i en sekvens till Star Trek. Ett papper som Goldsmith själv delat ut till kvällens stjärna, vilket han mycket stolt påpekar men dammar av med ett: "Jag säger inte det här för att skryta, att jag har fått det av Goldsmith själv. Men nu kan ju ni säga att ni har fått det av någon som har fått det av Goldsmith!!" - Helt rätt tänkt, fem toasters till herrn där! Haha! När kvällen sedan avslutas med att vi tillsammans - allihopa, räknar takter och "ettor" genom att följa "Bar Layouten" samtidigt som vi tittar och lyssnar på scenen har jag nog faktiskt lite av ett halleluja-moment. Det är en så konstig men ofattbart underbar grej bara. Där sitter vi, 30-40 pers och är helt tysta medan vi nickar, stampar eller trummar i takt med musikens puls-/taktslag. I bakgrunden hörs musiken till scenen och föreläsaren som då och då ropar ut vilken takt vi är på. Efter knappt tre minuter, när vår lilla session är slut är jag så nöjd och stolt över att jag hängde med att jag näst intill överväger att byta bransch.

Världen är stor och liten

Även om jag tycker att det kan vara både skönt och roligt med planering och att veta vad som komma skall, så älskar jag spontanitet, äventyr och ovisshetens pirr. Förr var jag sådan som lätt blev nervös och väldigt otrygg så fort jag inte hade full koll på läget. Nu uppskattar jag istället de tillfällen då det händer helt oväntade saker eller när jag kan göra precis vad som faller mig in just "at the time". I samma veva är jag ständigt nyfiken och vill upptäcka min och alla andras värld. Men ibland spelar tiden och världen mig spratt - och det är nästan bäst av allt, att bli överraskad eller få några förutfattade meningar krossade. Nu på senare tid har någon eller något försökt få mig att förstå att välden faktiskt inte är så stor som man tror. En flyktig bekantskap kan visa sig vara en kompis kompis eller dyka upp när man minst anar det. Eller så springer man på samma person flera gånger under en kort tid, eller någon visar sig plötsligt hänga på samma ställen som en själv. Eller drar jag bara till mig stalkers kanske?

Hur som helst, Stockholm är en relativt stor stad, så det är lite konstigt (men tydligen långt ifrån omöjligt) att springa på eller stöta ihop med folk lite hursomhelst. Synd bara att man aldrig hamnar i samma konsumkö, tar samma buss eller rent utav snubblar på de man faktiskt vill slumpträffa! Det är väl något alla hoppats på, att slumpträffa rätt person, eller att plantera en slumpträff. Man tar en viss buss, väg eller trappa, kanske handlar man i en viss affär eller går till en viss klubb bara för att hoppas springa på just honom eller henne!? Kanske ska jag försöka låta de gyllene slumpklumparna komma till mig istället. Jag måste sluta jaga överraskningarna!

En annan sak som indikerar på att världen är liten eller kanske framförallt är inriktad på att storebror (eller någon annan gosig person) alltid ser mig och att allt jag gör på något sätt kan registeras är att det för min del under den senaste tiden har uppdagats att den här lilla pruttbloggen faktiskt har några läsare. Detta tycker jag iochförsig är fantastiskt roligt, verkligen. Men visst kan det bli lite skakigt när man tänker efter på vad jag faktiskt skriver om, eller vem jag skriver om eller till, när jag inte vet vem som läser det. Fast det är lite det som är tjusningen med bloggandet också, det där hemliga ovissa. Min blogg är faktiskt mest till för mig själv, och mina vänner. Det är som en dagbok, öppen för alla. Men ibland tänker man inte riktigt på det sista "för alla", utan jag utgår från att ingen är intresserad - så då kan jag skriva om vad jag vill, bara jag själv gillar att skriva om det. (Men till er läsare vill jag först säga: HEJ! och sedan: Tack! för att avsluta min lilla envägskommunikation med en förhoppning om feedback och gensvar - dvs kommentera mera, jag vill veta vilka ni är!) För att wrappa upp det jag försöker säga; världen är stor och oviss men också liten och knökfull - men det är just den kombon som jag älskar. Man vet aldrig när man står stadigt eller har rätt för plötsligt slår slumpen, eller verkligheten till!

Nu tackar jag för idag. En bra dag. Har pluggat, tvättat, ätit glass i solen på nytoget, jobbat, mingelfestat med indiskt öl och haft det allmänt bra. Nu avslutar jag med nattens låt - underbara Naive med fantastiska och heta The Kooks

Livskvalitet..

... är en sen brakfrukost med syrran på en solig balkong, en helt vanlig onsdag i april. Nu ska jag ut till de knarriga korgstolarna för att låta mig slukas av herr Fiske, eller någon annan väl vald teoretiker.

Kärlek till träden!

Nu har jag pluggat och städat rummet. Tänk att jag hann allt idag! Jobba, luncha med Anna, träffa Elaf, plugga och städa. Ändå känns det inte riktigt okej. Men jag antar att det är för den överliggande stresspaniken för allt som ska göras och är på G. Men det blir bra, lite sömn nu och lite läkande toner så blir allt bra. Kanske att jag tar en tur till kungsan imorgon igen, man blir ju iallafall helt lycklig av sol och de fantastiskt magiskt vackra träden. Det är nu det är som bäst egentligen. Aldrig är världen, Stockholm eller iallafall kungsträdgården så vacker som nu.

Ikväll är det Nina Simone som gäller

Update: plugga hela natten

Kom nyss hem. Har hunnit äta, diska och hänga upp tvätten. Nu lägger jag in soundtracket till Control i datorn och öppnar fönstret på glänt för lite friska kvällsvindar, sen är det bare o kör. Nu ska jag spurta instuderingsfrågor. Nu nu nu !

Sol i ansiktet, kaffe i handen och herr å på axeln

Med mycket lågt batteri i benen och allmänt ont överallt kravlade jag mig upp ur sängen och tog några djupa andetag för att orka med kraftansträngningen med att duscha. Vilade en stund på kökssoffan, för att sedan dyka in i garderoben för dagens våroutfit och orkade sedan till och med fylla en tvättmaskin. Hade kramp i magen och mådde illa, men pressade i mig lite frukost, sedan var det på med solglajorna, vårjackan (som är alldels för tunn!!) och morgonens toner i podden kom från Laakso. Ångesten hoppade upp och satte sig på axeln för att stressa och pressa, men jag köpte en god latte på väg till jobbet som höjde dagen och morgonen! Utformade en vykortsflyer på jobbet, vilket var grymt kul men dagens höjdpunkt blev falafaelwraps i en blommande och lunchsolig kungsträdgård med Anna vid min sida. Har roddat lite jobb framöver, känns väldigt bra. Tänk att få jobba med något man älskar!

Nu glider jag snart från kontoret och ut i solen igen. Ska träffa Elaf en stund och sedan hem till de förbaskade instuderingsfrågorna som bara måste klämmas ikväll! (Läs: i natt!)

Hoppet är det sista som överger människan, om inte musiken försvinner innan dess

Är sjuuukt osugen på tentaplugg och exakt en vecka kvar till tentan. Ingen bra kombo. Grymt omotiverad till att bara trycka in grejer i hjärnkontoret bara för att låta dem rinna ut ur öronen innan de knappt checkat in. Man hinner liksom inte andas mellan tentor, deadlines, uppgifter, pm, analyser och föreläsningar. Det är jobbigt, och jag orkar liksom inte riktigt. Måste byta ut depp-markus i podden till något mer sporrande. Nä nu brassar jag på med Curtis Mayfield och försöker wrappa upp en instuderingsfråga

Man blir trött av fik och plastgräs gör ont

Efter alldeles alldeles jätte många timmar på Louie-Louie hade vi så gott som spikat PM:et till B-Uppsatsen, men "man blir trött av fik" så guldtrion skildes åt på knivsöder för att ladda för sista röjkvällen innan tentan! Åk hem - gör om - gör rätt, löd kodorden när det var dags att åka hem o hoppa i min nya blåsa kvällen till ära. Tanken var tubtopklänning och berns, men det blev t-shirtklänning, bonden, högbergs och skepparn. Bonden var rätt segt och drygt, men vi hade det bra där borta i vårt hörn, men eftersom det inte var där det hände studsade vi vidare. Det blev lite lösgodis på seven och när vi 00.33 glider in på högbergs för att heja på anna o jonas räddar två snälla ögon och en knasig bok kvällen - dreamteam är på topp igen. Vi sväljer stoltheten och seglar vidare mot den gamle slitne men gode. Okärt återseende, taskig öl, svängiga "tolvåringar", stekare, nya bekantskaper och det gamla vanliga. Ut i natten.

Söndagen startas tidigt och fortsätter med lunchprommis med jacob på söder i solen och längs vattnet i årsta mot tanto. Tuben tar mig tillbaka till medis och så småningom hammarby höjden och säsongens första match för grabbarna grus i söderkamraterna div. 7. Jag och åsa picknickar i solen och hejar på. Freddan och boysen tar hem matchen trots gula kort, för många frisparkar och skrapsår. Häng i solen bredvid plan blir tub mot hornstull och vivo. Sedan blir det grillning med bra uppslutning av fotbollsgrabbarna i tanto. Trots soyakorvarnas trista färg, trötta ben och något kalla vindar blir årets första grillning och parkhäng riktigt sweet. Full pott till en särdeles underbar söndag i vårsolens sken.

Fredag i sol och dans

Fredagssolens morgonstrålar mottogs på soffan hos åsa. Gänget som var kvar myste och skrockade lite, men jag lät dem somna om och efter att jag lite tvångsmässigt piggnat till, skrev jag en lapp till de söta sömntutorna och tassade ut i morgonen. Klockan tio trallade jag, om något trött och ostadig, glatt och efterlängtat ner på slussen för att möta upp underbara Therese. Vi tog en prommis i solen längs vattnet, runt i stan för att sedan slå oss ner i ett blommande och vårsprudlande kungsträdgården för att invänta Fridays öppning. Allt det här en vanlig fredag - snacka om lyx och livskvalitet! Sedan avslutade vi vår underbara förmiddag med varsin Ceasarsallad och ännu mera härligt prat blandat med bubblade skratt. Det är så fantastiskt, tror ingen kan vara hängig i Tessans sällskap, tack hun! Jag fortsatte mot söder där jag mötte upp två trötta men glada kumpaner. Långe farbron tog förnuftet till fånga och föreslog en expedition till förorten. Med hjälp av lite hoodluft, markus krunegårds deppmusik, bryggkaffe och en vaniljlängd lyckades vi klämma lite ideér till den stundande uppsatsen. Sedan blev det stora steg tillbaka till tuben och efter det hemåt för mig. En dusch, ombyte och varm mat på tallrik, sedan hopp in i bilen för att tillbringa kvällen med familjen och lite kultur. A hade fixat biljetter till Cullbergbalettens senaste uppsättning på Dansens hus. Med trötta men förväntansfulla ögon mottog jag världens grej. Det var helt fantastiskt. Väldigt abstrakt, estetiskt, kulturellt elitistiskt och svårt men alldeles alldeles underbart. Blev påverkad av ljudinstallationerna, helt tagen av dansarnas inlevelse men kär och fruktansvärt imponerad av scenografin, koreografin och stämningen. Som någon skrek bakom mig: Braaavo! Resterande fredagstimmar kommer att tas med ro och snart dyker jag ner i min favorittidning som låg och väntade på mig här hemma...

Veckan: full fart!

Veckan som gått har varit väl packad. Ledmotivet har gått i soundtracket av ett ihärdigt grupparbete med otroligt många goda skratt - stort tack till Benjamin där! Det blev luncher, grym och mer tveksam bakgrundsmusik, benjamin, soffhäng, sladdersnack, fikabröd, kaffe, lite stockholmboogie, ännu mera skratt och tillslut ett färdigt arbete. Dagarna har avslutats i glada vänners lag. Tisdagen blev det jobb på förhandsvisning för filmfestivalen och sedan glassigt mingel på Nordic Light Hotel - där det var trevligt att möta nytt och gammalt känt folk. Där tror jag mig dessutom ha skådat en av mina största litterära förebilder, Mr. K. Onsdagen tog mig till gula villan med gratis soppa, lite öl, nachos och soffan man drunknar i. Torsdagen blev fullkomligt galen med förberedelser och redovisningar från tio till halv fem. Sedan hann vi upp en ultrasnabb sväng till multikulti, där hann vi precis avnjuta stämningen innan en spelning signerad H3fk. Till mitt hjärtas förtret var jag tvungen att gå precis när mannen med de uppsatta lockarna (läs: mr S) rengjort fiolspelarmakapären och hämtat en pall för att sätta sig tillrätta emellan de andra fantastiska musikerna. I solens sken styrde jag stegen mot tuben och frescati för att avnjuta en efterlängtan föreläsning med etiketten filmmusik. Tyvärr urartade min stressade själ pga en rätt påfrestande show. Föreläsningen var väldigt intressant, men gammal skräckfilm från 40-50-talet av sjukt dålig kvalitet (så att bilderna rullar) och smakprov av diverse tortyrmusik blev för mycket för mig. Musiken/ljuden/metoderna var allt från föreläsarens egna ihopkok till sånt som faktiskt används på riktigt för att tortera brottslingar. Helt sjukt! Men jag mådde både fysiskt och psykiskt dåligt och blev helt vimmelkantig, så jag drog i pausen. Kände mig som en brottsling, men hade inte mått bra av att stanna, fick lite panik faktiskt. Kvällen skulle ta mig till en spelning, men blev fast på hjärtans bar med gruppen + tillskott. Dock blev kvällen som den lätt kan bli när det blir för mycket av det goda i kombo med dålig sömn, matintag och för mycket stress - lite vinglig. Tur då att man har världens bästa att bli stöttad av. Hursomhelst slutade kvällen med ett gäng utspridda och utslagna på golv, säng och soffa hemma hos åsa. Trötta men glada. Fem toasters - Full fart!

Färden mot mitt liv som journalist

Dokumenten skrivs ut, papperna vidimeras och stoppas sedan i kuvertet som slickas igen. Jag tar ett djupt andetag och tittar på riddarna kring det fyrkantiga bordet. Med en stämningsfull tystnad och en menande blick ställer jag mig upp, på något skakande ben, tar kuvertet i båda händerna och går ut genom glasdörren med gula kanter. Jag går genom en tom glaskorridor, för att komma ut i en ekande tom cafeteria - där jag på vägen möter käre mr Edmarc. Men det behövs inga ord, jag håller upp kuvertet, och vi tittar på varandra - med blickar som säger allt, trots det byter vi några ord innan jag låter min färd fortsätta. Högtidligt håller jag fortfarande kuvertet hårt i båda händerna och låter guldskorna föra mig framåt medan jag hör ett väl valt musikstycke ur mitt livs soundtrack storslaget spela i mitt huvud och minnen från mitt liv och mina drömmar rullar förbi framför ögonen. Ut genom ännu en korridor, för att sedan ta två trappor upp till det berömda plan5 och facket som tillhör damen som har min framtid i sina händer. In genom ytterligare två dörrar för att sedan stanna upp. Där står jag, stum av förväntan och har lite svårt att skiljas med min pappersbunt. Men ett, tu, tre så gör jag det, utan att andas så lägger jag in ansökan till något som kan vara mitt livs utbildning i facket. Och just där, det ögonblicket är början eller slutet på mitt liv som journalist. Kanske.

Vinden har vänt

I vinden känner jag doften av förändring. Vindarna vänder och tiden förändras. Mitt nattbloggande har blivit morgonbloggande.
Snö och nollgrader glömdes snabbt bort när jag under gårdagens eftermiddag/kväll firade våren och livet med öl på uteservering och imorse var takluckan öppen på bussen. Mina tygskor med dubbla strumpor och djupfrysta tår har idag blivit gyllene ballerinaskor med enkla strumpor. Mitt dalande hopp är på väg tillbaka upp och min framtidsångest arbetas bort med avklarade och inlämnade ansökningar. Dessutom är tron på mig själv och mitt skapande på väg tillbaka. Igår fick jag förfrågan om att deltaga i ett projekt som är en av mina absolut största drömprojekt i den grafiska världen. Uppdraget är kanske inte så storslaget men det ligger väldigt nära mitt hjärta. Jag känner mig hedrad och stolt. Med rullande tårar och ett bultande hjärta säger jag - Tack.

Prisutdelning och lyxlatte, sen back to basics

Efter ett smärre sammanbrott avslutade jag gårdagen med en brasiliansk film om två småpojkar från olika samhällsklasser, den var fin och rätt gripande, men jag var rätt stressad så jag snabbspolade en del. Däremot var det härligt att höra lite portugisiska. Efter filmen roddade jag lite med ansökningar inför hösten, men ska fortsätta ikväll.

Nu sitter jag på jobbet, sista dagen på presscentret och stureplan. Det känns lite vemodigt, men we´ll always have tacobar... Blev lite avslutning igår också när vi gick på prisutdelningen och sedan är det ju lite fest nästa vecka. För övrigt vann lätt rätt filmer igår, det vill säga Klassen av Ilmar Raag (som jag i och för sig inte har sett ännu, men som verkar grymt bra) och ett hederspris gick till min nya favorit Switch. Dessutom blev jag gruvligt imponerad av barnens kortfilmer som visades. Den animerade filmen Birthday av Oskar Johansson som vann i den äldre ålderskategorin var en helt underbar, och jag hoppas verkligen att vi kommer att få se mer av den killen i framtiden. Tror att han är lite av min nya idol.

Självklart lyxade jag till även sista dagen med en stor och dyr latte. Men nu är det back to basics med billigt bryggkaffe och plugg, plugg plugg. Ångesten är jag inte helt av med ännu, men det känns rätt bra med måndag ändå. Dessutom gör den smygande solen stegen lite lättare.

"Herr Å, hälsar på"

Det är tillbaka. Har inte känt så här på ett rätt bra tag.
Hjärtat bultar till så det gör ont, halsen och svaljet känns svullet och bröstkorgen tung. Ångest. Jag vill bara skrika, gråta och springa bort, samtidigt som jag bara vill bocka av skiten på listan, andas och gå vidare. Men jag tänker inte ge upp den här gången heller. Herr Å ska inte få vinna. Ångesten kommer för att testa om man pallar trycket, och jag ska palla, det ska gå, allt ska gå - på något sätt så löser det sig alltid, även om det känns otroligt nu. Men jag ska försöka bota det här nu. Arbeta mig i genom kvällens lista, andas djupt och heala hela själen med mitt livs trofastaste följeslagare och superhjälte - musiken. Nu ska jag bara göra det här, och sedan hoppas jag hinna rädda kvällen med en film.

Kvällens låt: Son of a Preacher Man med Dusty Springfield

Ingen film och gröna skogar, men lyckan är i sikte

Jaha, nähä. Blev ingen film, tekniken strulade, får väl se den sen istället. Kanske var det ett tecken på att jag faktiskt ska göra något vettigt istället... Och om jag gör det nu, kanske det blir filmkväll istället? Jeeejj! Trots det trista vädret, längtar jag dit ut. Eller kanske snarare till eftermiddagens avslutning och festivalens prisutdelning.

Just nu skulle jag göra allt för att krypa ihop i soffan på LouieLouie med lite härlig livemusik och världens godaste kesomacka och kladdkaka

Ibland måste man bara älska livet...

Medan det otäcka vädret ruskar vidare, på andra sidan balkongdörren och ute på stan, ska jag förgylla denna söndagsförmiddag med lite film på jobbet. Fantastiskt! Ska se The Class och äta godis. Kärlek!

Ett gott skratt förlänger livet och gör det värt att leva

Vaknar något skakad med näsblod och lite knappt om tid. Men den här morgonen startar på min sida. Hinner tillochmed äta frukost en och massa frukt. Får skjuts in till stan och är inne på en dryg kvart. Jag struttar fram över ett grått, regningt och sovande stureplan och in på espressohouse. Efter en stund slår det mig att fröknarna bakom disken verkar lite ängsliga och stolarna är fortfarande uppochnedvända på bordet. Men jag går fram och beställer min latte. Lite genant och ursäktande förklaras det på andra sidan disken att de faktiskt inte har öppnat än och att kaffemaskinerna inte kommit igång. Med besvikna steg styr jag förbi sveriges största svamp igen, och bort mot seveneleven. Snart får jag min latte, om än inte lika god och med hopplöst trasigt lock - så är jag lycklig över lite varmt piggelin. Nu sitter jag på presscentret under festivalens sista dag. Nyss kom en av regissörerna förbi och godmorgonpratade lite. Han är trevlig och snäll. Hoppas jag kan få se hans film!

Igår kväll blev bra, men lite kaotisk. Trots att jag gled in i en ny fin klänning, håret för en gångs skull var under min makt och planerna för kvällen var underbart oslagbara, tappade jag humöret och allt ett tag där på eftermiddagen. Det berodde på för lite sömn natten innan, för mycket stress och ett upprepat och tröttsamt svek. Men efter en fantastisk indisk middag på söder med brudarna var jag lite mer back on track. Mötte upp Andreas på slussen och tillsammans tog vi oss ut mot ön och Antons baluns. Så småningom slöt Fredriken upp och halva festivalgänget var samlat. The host hade som vanligt fixat mycket och fint. Han hade exempelvis tillägnat en av väggarna i vardagsrummet till vår kreativet och lite pennor. Det var många trevliga människor och riktigt nice stämmning. Det blev mycket hoppande pommes (roligaste "leken/spelet"), rita på väggen, skratt och mys, och självklart - kollomusik! Hua! Hittade dock lite healande The Cure på burken och det blev mycket festival- och musiksnack. Men snart blev det lite dräggit på sina håll och jag började tänka på morgondagens väckarklocka. Så jag och grabbarna bestämde oss för att hinna med sista bussen, även om vi (eller iallafall jag) egentligen väldigt gärna hade stannat längre. I hallen blev planerande av nya planer, kramar och skratt. Sist ut i trappen stannade jag till vid den lilla balkongen a la marocco där folk satt under paraplyer och filtar och rökte vattenpipa, önskade att jag kunde stanna, men fortsatte snart neråt till my crew, haha.

Jag bugar och bockar för en underbar kväll med bra folk och många skratt. Tack till er som förlängde mitt liv med guld...

Lördag förmiddag på jobbet

Nu plockar vi fram lite godispåsar och sätter på en film. underbart.

Salsar du så valsar jag

Efter jobbet igår traskade jag ner mot biografen, för att se Emma som biografansvarig in action. När jag kom räknade hon tuggummin under stolarna och vi skrockade lite åt högstadieeleverna som förmodligen inte tänker längre av vad deras små finniga näsor räcker. För när deras tuggummi förmodligen tappat smaken, eller när de tröttnat på att smaska så att salivet stänker, slaskar de ut det lilla vita gummiknytet och tallar fast det under ändstationen. När de små snillena sedan reser sig upp, fälls stolen upp och illdådet blottas. Inte helt genomtänkt, eller okej - enligt mig.

På vägen till tunnelbanan fastnade jag såklart i konsumtionens onda cirkel. Tanken var att jag skulle lämna tillbaka två plagg, vilket jag iochförsig också gjorde, men hem kom jag likt förbaskat med kassar av kärlek till ett tredubbelt värde av utgångsprylarna. Planen var ju lite att få tillbaka pengar, inte skrapa kontot. Men det gick liksom knappt att hjälpa. Jag drogs in av någon magisk kraft. Dessutom hade ju marimekko-kollektionen på H&M släppts. Jag som ääälskar mönster och färger, behövde verkligen den där klänningen. Behövde.

Klockan sprang i väg och jag fick skynda mig hem för att äta och svida om. Sedan styrdes stegen mot skrapan och kvällen började med många härliga skratt, underbar utsikt (som jag faktiskt njöt av, eftersom det var så sjukt högt att jag knappt blev höjdrädd), en soffa trevliga herrar, lite öl och - talang2008! Jag har aldrig sett det där programmet tidigare och kommer nog inte göra det igen heller, det var mest bara dåligt och sjukt. Men vi hade roligt åt att kommentera och kritisera, samtidigt som vi gång på gång frågade varandra hur de på tv4 egentligen definierar ordet "talang". Vart kommer alla bonnläppar ifrån? Och vad tusan tror de? Usch! Dessutom tar ju mr Karlsson bara vidare de konstigaste och sjukaste, som familjen terror von trapp och galningen med äckelballongen. Nja,förutom underbarnet då, som lockade fram mina tårar med sina rena toner. Fast det är klart, jag lipar ju åt allt.. Klockan närmade sig lite sent, så jag och Edmarc styrde stegen mot nästa mål. Det var salsapub, med billig öl och tyvärr sjukt dåligt med folk. Men det blev mysigt häng med de som var där och snart hakade Åsa på. Sen blev det buss, max, kö till baren där "du hör låtar du inte visste att du kunde" för att sedan återvända till rätt sida av staden. Där mötte vi upp Isa och Erik, men de valde "varma marsvin" framför kön till kvarnen. Vi härdade ut genom kön som går fortare än man tror, gick in, tog en öl och hade trevligt. Kvällen avslutades med trötta ögon, pommes och en kall promenad till bussen.

Nu sitter jag på jobbet och hurrar över faktumet att man med en magnifik latte grande i handen klarar allt! Eller? Nu sitter jag och myser, samtidigt som jag längtar ut till en nyvaken stad medan latten värmer i magen. Snart ska jag gå och beundra den konstnärligt utformade servetthögen på kaffebordet igen...

Utan silverfat - till toppen all by myself

Man hör och läser om dem. De finns överallt och hela tiden. Men ibland hoppar de bara fram från ingenstans eller ännu värre, från något nära. Det händer dock, att de hoppar rakt på en, fram i ansiktet. Då är det värre än någonsin. Jag blir så irriterad, arg och lite ledsen. I grund och botten är jag väl bara avundsjuk. Det är klart att jag på ett sätt vill vara som de, men på ett annat ändå inte. Helt ärligt.

Men just nu är det lite jobbigt. Här går man och tror att man gör sin grej och att det går rätt bra. Jag kämpar och står i, samtidigt som jag faktiskt lever ett helt underbart liv och älskar nästan allting i det. Jag är rätt nöjd och stolt över vem och var jag är idag, och jag ser trots allt mycket positivt på framtiden. Jag tror att drömmar kan förverkligas och att man kan nå dit man vill, om man bara kämpar och verkligen tror på sig själv. Men så dyker de upp. De där perfekta och äckligt unga stjärnskotten som har "allt". Och det jag frågar mig varje gång är hur de nåt dit de är idag. Visst flaggar de flesta med "pappa-betalar" eller "silverfatet". De fallen är ju bara äckliga och orättvisa. Men de som hävdas ha kämpat eller bara haft tur vill man bara spy på. Kalla det avundsjuka, det är jag med på. Men jag vill ju också.

Det som ändå får mig att vilja fortsätta på mitt sätt är på grund av att det som de har, inte räcker för mig. Jag vill ha med än typ en blogg (som håller nåt år om man har tur), stå överst på alla vip-listor till alla heta klubbar, kunna springa och köpa designerklänningar och väskor på stekarplan och diskutera mitt favoritgodis i bloggkommentarer. Dessutom är det viktigaste för mig att jag gjort det själv, tagit mig till toppen all by myself. Men jag klättrar, och jag gör det samtidigt som jag redan lever bra. Det är så jag får tänka. Inte gräva ner mig i en bortskämd 18-årings liv på stureplan, de har ju ändå inte det jag vill ha. Jag vill ha mitt liv, inte någon annans.

Tack för att solen skiner idag

Min dag igår blev rätt stressig. Morgonen var lite panikartad, sen jobbade jag till lunch, grupparbete i skolan där jag åt frukostlunch (5 poäng till aprikos-mangokräm!), efter det bar det iväg till universitet för en kaffe i ena handen och en Åsa i den andra. Hon var med på första halvan av min underbara kvällskurs fantastiska föreläsning i filmmusik! Kvällen var kall och mörk men mysig, så efter lektionen blev det återuppslutning med Åsa på söder för prommis och kvälls-/nattfika. Det var himla mysigt och fick mig att börja längta till sommaren ännu mer.

För övrigt är jag grymt lycklig över att solen skiner idag och hoppas att våren nu stannar. Nu sitter jag på jobbet igen och drömmer mig bort till fina skor och vårkläder för helgens baluns...

Flickan med en brusten morgon och kaffe på skon

Klockan ringer, en, två och tre gånger. Täcket sparkas bort i ren självtortyr, ögonen gnuggas och ett, tu, tre ut med benen och opp o stå. Vinglingt och suddigt stapplas det in i duschen. Lite piggare blir det en halvtimmes klädbyten och dålilg-hårdag-ångest. Frukosten blir ett glas mjölk och spring till tåget. Efter en lite mysigt bussåkande i staden som där gatorna alltid tycks "byggas om" rullas kronorna upp på disken och en välbehövd och himmelsk morgonlatte serveras. När första klunken tas bråkar det förbaskade plastlocket och klunken av det utomjordiskt goda skummet rinner mellan fingrarna och en droppe punkterar tygskon.

Tårarna sparades dock denna brustna morgon, tack vare ett hjärtligt och varmt bemötande i receptionen. Tack. Det finns inget bättre än ett varmt leende och rätt människor på rätt plats. Kärlek.

Tillbaka i nätterna

Fyra dagar varade sagan. Jag sov, tidigt, långt och länge och för länge. Nu är jag tillbaka i min vanliga dyngsrytm. Sena nätter och försovna mornar.
Ikväll skyller jag dock på det gamla järngänget som jag spenderat kvällen med. Det var trevligt, himla kul. Tur att det är lite karaktär och vett i dem (åå vi har visst blivit lite äldre allihopa..) och de andra insåg att morgondagen kommer med plikter och en tickande klocka. Tidig kväll men bra kväll.

from the L to the E

Love is all, life is yours.
Take it or leave it
Break it or spread it
Give it or take it

love
life
love life, lifelove

Förmiddagen fick en liten vändning tack vare the holy spirit of music, snälla ord, några skratt och en trevlig gäst. Snart ska jag till skolan

Fortsätt simma..

This morning was already broken.

Drömde en fin dröm, men som slutade fel och aldeles för verkligt, i samma sekund som klockan ringde. Slummrade till en stund, och drömmen fortsatte i fel spår. Vaknade igen, lite irriterad men rätt lugn. Tittar på klockan och inser att jag sovit för länge och planerat fel. Trettio minuter to go. Men det borde jag klara, det brukar jag klara. Men benen var tunga, vädret pissigt, håret stod åt helt fel håll och som vanligt fanns det inget att ta på sig från någon av mina två proppfulla garderober. Försökte få i mig lite frukost, men kändes som om jag skickade ner en hel och arg stridsarmé i halsen, tårarna var nära och jag missade tåget för att hinna andas klart. Inget kändes bra och jag fick springa ner till nästa tåg. Med beats om ett kallt land men en stark kärlek förbannar jag morgonen, men tackar för att det är april och inte oktober. Tunnelbanan står still mellan centralen och östermalm och en dryg kvart försent intar och öppnar jag presscentret med en stor latte i vardera hand. En till mig och en till min glada kollega på gästcentret. Nu ska jag förbereda för dagens fyra intervjuer och sedan försöka snabbspola bort dagen som började på fel sida. Nu lyckades jag precis riva sönder ett litet litet sår på kinden så det blöder.. Det här kommer att bli en lååååång dag

Hammarby och hiphop

Eftermiddagen blev härlig med efterlängtad fika och härligt söderhäng med världens bästa. På väg hemåt drog jag med mig en panikslagen Anna mot de skogstokiga hammarbyarna som fyllde hela halva Götgatan med fulheter, vrål och allmänt fotbollsstök. Men en livrädd jänta i armen och ett brett leende på läpparna tog jag mig dock förbi rätt fort och vi tog en härlig sväng över mosebacke och råttappan ner mot slussen. Där mötte vi tyvärr en rådis, och jag fick en smärre men rätt oväntad panikattack och den här gången fick Anna leka riddaren.

Kvällen blev dessvärre inte så produktiv som jag hade hoppats, och klockan gick som vanligt för fort. Dock var det härligt att höra att Hammarby slog norrlänningarna med 5-3 och att mormor sett årets första ärla där nere på västkusten!

Ikväll är det hiphop som gäller och jag drömmer mig tillbaka till i somras med grabbarna grus (mofeta&jerre) och deras fabulösa V.I.P !

Sätt färg på stekarplan!

Nu sitter jag och skalar av den sista halvtimmen på dagens jobbinsats. Solen verkar allt lysa lite på stekarplans ljusa och pampiga fasader. Däremot ser inte svampen så pampig ut härifrån, uppifrån. Riktigt dassig faktiskt. Jag saknar kossan som en gång stod där uppe, och satte färg på hela atmosfären. Att det inte gjorts nåt mer sånt. Tänk vilket utrymme, det borde ju vara en våt dröm för vilken konstnär som helst. Esteten i mig har under några minuters observation från balkongen här på presscentret kommit på en handfull heta ideér. Eller tänk ett streetartgäng bara få gå lös där ett par timmar. Eller någon halvgalen och rufsig islänning till konstnär, det vore nåt va?

För övrigt börjar väl ytterligare en rätt seg men soft dag lida mot kvällen. Var på studiebesök imorse, sen blev det pannkakslunch på söder med långe farbrorn och framtidens hopp/min vapendragare. Det var riktigt mysigt. Vi tänkte diskutera uppsats, men kom in på allt mellan föräldraskap och motorspalter. Tog det blå, på den röda till jobbet där jag nu som sagt sitter. Blev lite händelserikt förut med lite pyssel och två intervjuer, men nu är det lungt som i en möglig gryta. Snart snart får jag trippa ut i solen (?) och dricka ännu mer kaffe! Ska träffa min enhörning och bästa vän, underbart!

Ikväll blir det till att skriva så fingrarna glöder, sen tidig kudde och lite mer värktabletter. Hoppas sedan på världens vårdag och snällaste hals för en underbar tisdag i början på april 2008.


Avslutar även här med lite Cat Stevens och fantastiska Oh very young

Morning has broken

En rutten lördag blev det igår. Mådde dåligt nästan hela dagen. Försökte göra lite duktiga saker, som att plugga, jobba och skriva på mina artiklar, det gick väl sådär. På kvällen kom febern tillbaka och sedan lyssnade jag på Cat Stevens tills jag blev så trött att det blev dags för kudden. Då var klockan bara tio, en lördagskväll och jag gick och la mig, med tårar i ögonen, feber, ont och en himlans längtan ut till livet. Med en lite piller runt skramlandes i magen, släckte jag lampan och kröp ner. Somnade. Men vaknade stup i kvarten av kvälls- och nattliga sms av mina nära och kära. Vissa glada, andra inte. Var rätt mysigt, att vakna till, halvt feberyrig och läsa sms om vad som hände därute.

Imorse tvingade jag iallafall upp mig vid halv åtta, och utan feber (med fortfarande med halsont) susade jag in till stan. Nu sitter jag på flådiga Hotel Kung Carl och ser ut över ett nyvaket stureplan. Idag är jag presscenteransvarig på Stockholms filmfestival junior, trött men efter omständigheterna rätt glad. Trots allt nedrigt, och trots att jag sitter här och jobbar, sjuk, äckligt tidigt en söndagsmorgon, och trots att jag haft tidernas beigaste helg så är livet faktiskt rätt härligt!

Avslutar med en gammal barndomsfavorit som kan rädda alla mornar:
Cat Stevens - Morning Has Broken

Kärlek till sum´08

Min tro på att sommaren 2008 kommer att bli galet bra växer varje dag. Men med vissa faktum i hand, inser jag att det bara inte kan bli en dålig sommar. Kärlek, musik, sommar, sol och underbara underbara tider.
När jag intervjuade presschefen för Peace&Love tidigare i veckan, fick jag förtur på två artistsläpp som då inte var officiella ännu, vilket de tydligen nu är, det inklusive ett annat artistsläpp till sommarens kärleksfestival uppe i Dalarna säkrar min sommar. Tack! Mycket kärlek till Manu Chao, the Hives och Hoffmaestro! Jag har sett de alla tre förut. Två av spelningarna har varit de bästa jag någonsin varit på (manu på wow07 och hoffe feb08) och det ska bli ovärderligt att se dem igen.

50 timmar senare, fortfarande sjuk och eländig

Över femtio timmar har jag nu vilat. En vilan tillägnat mitt vidriga virus i halsen. Jag har sovit, dånat musik, pratat sjukt mycket i telefon, läst gamla och nya modetidningar och ätit piller. Hela tiden har jag längtat ut till solen och världen på andra sidan mitt fönster. Men halsen känns fortfarande svullen och den gör ont som attan när jag sväljer. Så jag antar att resterande timmar av denna underbara lördag får spenderas här hemma. Sjuk och eländig. Ska försöka ta tillfället i akt (eftersom jag ändå stängt in mig själv) att göra något vettigt. Kanske några av de tusen sakerna som jag skulle gjort för länge sedan, eller kanske öppna boken eller kompendiet som jag köpt till nya kursen. Eller bara röja på soffan och kolla på film tills jag somnar. Lustigt att det ska krävas feber och väldig ont för att jag ska ta det riktigt lugnt. Men ska man göra något, ska det vara ordentligt. Just därför blir det instängt denna helg med modetidningar, tjejfilmer och broken-heart-musik med rossliga mansröster.

"Det finns inga mirakelmedel"

2,5 timmar och 260 spänn fattigare gjorde mig upplyst om att jag har en infektion i halsen. Ett virus. Och som farbror doktorn så snällt meddelade så finns det faktiskt inga mirakelmedel, utan han hänvisade istället till det som min mamma säger till mig ideligen, gratis och utan att jag ens behöver be henne - "det som behövs är vila. Åk hem och lägg dig! Ät och drick mycket! Det är viktigt!" Tack. Självklart ska jag göra allt för att leva upp till herrns krav, även om det är de tre saker som är svårast i mitt liv en dag som denna. Detta eftersom jag har hur mycket som helst att göra och absolut ingen tid och eftersom det gör fruktansvärt ont så fort jag sväljer (jag brukar nämligen inte grina när jag sväljer saliv, äter, dricker eller gäspar.)

Nu ska jag pussla ihop min egen mirakelmedicin av lite receptfritt från apoteket! Wish me luck!

Livskvalitet i stressen och pressen

Känner att det är lite mycket nu. Lite sådär för mycket. Lite sådär att fast jag "bokar" upp alla små lediga stunder med mina underbara vänner, så hinner jag ändå försumma dem. Och trots att jag sitter uppe halva nätterna hinner jag inte hälften av det jag ska. Men men, som vanligt är det mitt eget fel, har tagit på mig för mycket. Men det har gått hittills, så det ska väl gå ett tag till. Jag tycker ju faktiskt att livet är helt underbart, nästan jämt! Faktiskt väldigt mycket nästan hela tiden. Det är ju huvudsaken! Idag har bland annat genomfört min andra professionella intervju med en herre som innehar ett av mina drömyrken. Det var kul, och trots att jag inte var på topp så tyckte jag att det gick helt okej. Är riktigt sugen på att skriva ihop allt nu och sedan förhoppningsvis redigera ihop det med de fina bilderna vi tog i solen! Blir helt uppfylld av att jag faktiskt gör det här på riktigt. Det är så jävla fantastiskt roligt, även om jag egentligen inte riktigt hinner. En annan underbar del av livet är att jag idag avnjöt uterserveringshäng för tredje dagen i rad. Helt fantastiskt! Det är livskvalitet! Med sol, en guldjacka och världens bästa vänner klarar man ALLT!

Vi frös, tiden stannade och centralen tystnade

Vi möts, i solen. samlas. enas. jublar. agerar.
In genom glasdörrarna till Stockholms central. Väller vi. Stora som små, unga som gamla, pirriga som säkra, med eller utan rekvisita. Kameror, journalister, kärlek och aktivister. Vi försöker sprida ut oss, alla något yra. Tummar på posen. Tittar på klockan. Räknar tyst ner, knäskålarna darrar, adrenalinet ökar, andningen blir snabbare och något i otakt.

tio, nio, åtta, sju, sex,
fem (nej nu står vi kanske alla i en klump...)
fyra (oj oj oj, var är du, var är ni, nu blir det pirrigt)
tre (faan, det här ska vara magiskt spontant, skärpning)
två (gaaaaah, ska vi stanna nu, hur ska vi stå, nej men nej, vi möts va? paniiik)
ett (huvudet lägger av och benen skakar)
noll (tusan! det här är såå ingen grym pose)

Vi fryser. I fem minuter visar vi världen att vi inte får låta tiden rinna i väg.
Folk stannar upp och tittar förvånat. Och centralstationen mitt i Stockholm under rusningstid, blir tyst. Först står jag blickstilla. Efter några sekunder vågar jag andas. Efter någon minut sänker jag foten en nanomillimeter för att få benet att sluta skaka. Försiktigt börjar ögonen nyfiket glida fram och tillbaka. Jag ser folk som frusit sina positioner. Journalister och fotografer springer runt och vanliga dödliga människor cirkulerar förvånat och nyfiket. Efter ett tag känner jag hur mina axlar sjunker ner och andningen blir lugn, superlugn och precis när jag försvunnit i en slags meditation av eftertanke börjar isen smälta och folket röra på sig. Fem magiska minuter, som jag vill uppleva igen. Och igen. Tack.