POPAGANDA. En helg i färg.

Syrran & crew, tuttifrutti & tygpåsar lyssnar på Shout Out Louds med Markus Krunegård bakfull i skinnpaj. Kelley Polar har snyggaste scenkläderna i vitt med klitchig växtlighet och en gitarrist som personifierar svängig inlevelse. En språngmarch upp till gatan för att rädda lungorna med en varm tröja och återvändning till den sista snurren i konstsimmet. Sebastian Tellier ger franskt övermättat glitter ett ansikte, slår världsrekord i högt hårfäste och slaskar ut stollig och dryg långhårig kärlek från en silverjacka med korvskinnseffekt. Sittandes i trappan drar mina tomatsoppefärgade byxor till sig Matilda & Flencrew och tillsammans sjunger vi med i Säkerts sista spelning omringade av tredje gradens knäppskallar. The Embassy blir creddig hissmusiken till öltältet och Teddybears ingång bevrålas från ett staket med fortsättning i svetten nära scenen. Grabbarna håller på sin hemstad och nallebjörnshiphopens kärlek är total i den svartkalla natten.

Trött och förkyld inleder jag dag två med Freddan och Ceasars varpå jag drömmer mig tillbaka till tonåren och dess Candy cane. Duo blir trio och första ölen knäcks. The Radio Dept. intar konceptet underbart är kort med solen i ögonen och mysig stämning. Laakso visar att Krune är kung vilket vi avnjuter på höjd men saknar dagarnas soundtrack dropout. Bonde Do Role vet hur man röjer men avnjuts från matkön. Uppladd för familjen och sedan in i smeten. Tre blev två, blev en och jag längst fram. Svett och kärlek på skånska och jag önskar att alla var där. Ut, andas och en blir två blir fyra och Bob Hund. I vita kläder och mask river R.T Öberg sitt artistband för att bli ett med publiken, spräcker rekordet med säkerligen närmare femtioelva fantastiskt i en och samma stund för att sedan hata kommunen och visa hur man kör, som en hund i en bob, eller bob i en hund?

Sommarens sista festival är avklarad. Synd att dess Beachpartytema så gott som gick i stöpet. Men det var härligt att halva Stockholm var där och många poäng vill jag ge till badet som festivalplats. Så här efter min första Popagandaupplevelse är jag trött, sjuk, glad och ledsen, men full av kärlek. Jag längtar till nästa år, önskar att jag fångat en färgglad badboll och funderar på hur jag ska klara mig utan det bästa jag vet (utomhusmusik) i vinter. 

(En kommentar bör dock göras, Popaganda har visserligen i dagsläget bytt skepnad men i gratisfestivalkriget bör ni alla veta vart mitt hjärta finns - hos Re: publik.)

When the music don´t help

För några dagar sedan slängde jag ur mig något som jag inte kan glömma. Jag kan inte tjata nog om mitt uttalande. Det beror på att jag för varje dag som gått sedan dess mer och mer förstått innebörden av dess fruktansvärdhet. Var enda ton i den meningen ilar ont i mitt hjärta och var enda uns av någon slags sanning får mig att vackla, rysa och fyllas av skräck. When the music don´t help - vet jag inte hur syret ska andas, hjärtat ska slå, benen ska bära, elden att brinna eller livet ska fungera.

Anledningen till att sa och kände så var att molnen var tunga då. Det var inte den första gången och absolut inte den sista som allt kändes skit. Men jag hoppas att den känslan aldrig blir till riktig sanning. Eller total och evig. För utan musik går livet inte att leva.

Surmula

Finns det något jag hatar mer än gnäll, så är det sur och depp.
När man är besviken, trött och känner sig umppi. Man vill inte prata eller se någon, men ändå att alla ska komma till undsättning och rädda en från ens eget patetiska självömkande missnöje. Fii faan för en själv. Att man aldrig kan vara nöjd. Eller snarare kanske få det man faktiskt planerar, eller hoppas - har bestämt. Åå! Hata trassel. Och hata att jag är så surmulen att jag faktiskt bloggar om skiten.

Sju herrar att tro?

enligt mackan handlar det inte om hur man har det utan hur man tar det. john påstår att varje dag blir bättre och varje kyss ljuvare. alex vill få mig att förstå att det här är åren vi får, det här är tiden och det här är stunderna - låt oss göra det bästa ut av våra liv. jamie lovar att våra drömmar är menade att bli. andrue & marvin har alltid låtit mig leva på hoppet om att inget berg är tillräckligt högt att ta sig över eller någon dalgång för djup att ta sig upp ur. allt jag vet är att jag precis som adam inte vill vakna upp en dag och veta att jag inte har någon framtid.

"Fantastiskt" - och dess skepnader en tisdag som idag

Jag gillar inte att gnälla. Ogillar starkt folk som alltid ser det från den äckligt gnuliga och gnälliga sidan. Men när man är så där galet trött att det värker i både ben och märg är det nästan så att man inte orkar något annat. Det bara kommer ut. Gnället. Å fy tusan vad jag hatar mig själv för det. Och inte känns det bättre heller, nä, tvärtom. Gropen man gräver blir ju allt annat än mindre djup.

Dagen och livet har varit och är helt fantastisk/-t på alla sätt och vis. Synd bara att ett och annat av dessa fantastiskt är mindre positiva. Som exempelvis: fantastiskt stressig och fantastiskt jobbig. Men jag ska försöka hålla på alla de goda fantastiskt. 

Nu ska jag krypa ner i soffan och somna till någon gammal goding från back in the days.

Vuxenpoäng

Hej jag heter Carolina och är tjugo år.
Idag har jag betalat min första räkning på internet själv.

Jag tror jag börjar bli vuxen.

"He is not a hero. He is more than that..."

Månader har gått sedan en av mina många unga kärlekar under uppväxten gick bort. Han var det näst intill äckligt perfekta. Vacker, rolig, duktig och framgångsrik. Dessvärre speglades inte själen och hjärtat i hans djupa skrattgropar och oefterbeskrivliga ögonglitter. Jag fick aldrig chansen att träffa honom, trots det känns det som om han ibland var mig nära. Han var Heath. Heath Ledger. Inte sedan han gick bort har jag trott mig orka se något av hans verk och livsprestationer. Ikväll tog jag steget. Men inte bara steget att möta Heath igen, utan också att trampa över tröskeln in till den nya teknikens omfilmatiseringar och vidareutveckligar av gamla guldkorn. Ikväll såg jag Batman - The Dark Knight.

Två och en halv timme i ett förvånansvärt tyst mörker, på en av Stockholms största, men mindre charmiga biografer ger mig ont. Allt eftersom minuterna går hasar jag ner på sätet och drar alla kroppsdelar närmare och närmare intill mig - ett långt och utdraget intagande av en så nära fosterställning som möjligt, i en trång biograf i falukorvslandets mellersta delar. Men jag får inte bara fysiskt ont i kroppen tack vare benen i otrevliga och sammanbitna vinklar, axlarna upp över öronen och armarna fastklamrade kring min bröstkorg. Nej jag får ont i själen. Batman berör.

Filmen är mörk, hård, intensiv och läskigt naken. Visst är mycket mest action, pangpang och otäckheter, men de liksom når mig. Men det som tar i mig mest, det är filmens fruktansvärda psykologiska tilltag. De utpressningar, trakasserier och den tortyr som är sammankopplat med något mer än bara fysisk smärta. Dess ohumana tilltag skrämmer mig. Eller det som skrämmer mig mest är faktumet att en eller flera mänskliga hjärnor ligger bakom storyn och dess varje lilla minsta detalj av vidrigheter. Det får mig att inse, att verkligen inse, att gränsen mellan galenskap och genialitet inte bara är hårfin, utan nästan obefintlig.

Filmen är lång, men nästan varenda minut befogad. Att säga att en film är bra, betyder nästan ingenting. Det är som att konstatera att en soffa är vit. Den här filmen får mig att hoppa till av rädsla, väta kinderna av tårar, tänka på jobbiga saker, fundera över jordens undergång och hela tiden vilja låta min hand krypa in i någons av mitt biosällskap. Men trots att jag är så over the hill känslig, så håller jag mig till att halvt krama sönder mig själv alternativt hålla för ögonen när det blir för mycket. Filmen är snygg och välgjord och framförallt så är man, eller blir man en del av den. Jag känner svindeln i magen när vi - jag och Batman står på hustaket och ser ner mot den lilla fläck som skall föreställa gatan under oss. Jag känner med, för, i och till. Det är tack vare snygg teknik, ovärderliga repliker med visdomsord och citat att citera i år och dag, påkostade extravaganta påhitt, storslagen och laddad filmmusik och fantastiska rollprestationer. Däremot tycker jag väl att det blir lite väl mycket teknik och för många liv som rycks eller mosas. Kanske är det också därför jag helst håller mig till de gamla versionerna, där man liksom dödar med stil, som i James Bond ser rött exempelvis. Men framförallt har jag två saker att beklaga. Ett för amerikanskt skitnödigt tilltag i form av ett beyond klyshigt uttal från ett barn och slutet. Ett slut som öppnar för år av uppföljning. Kan Batman inte bara få sluta på topp? Ett bra slut är ett slut som får en att nästintill inta vansinnets giriga portar för att få veta mer, men lämnas till eftertexternas eftermusik och ens egna fantasiers öde.

Men Heath då? Hur gick det med mitt bultande hjärta för mannen i lockar? Jo, jag berörs, det gör jag. Min andningsförmåga slutar nästan fungera när han riktar ett vapen mot sitt huvud, men framförallt så blir jag rädd. För det är inte samme Heath som hoppar omkring och sjunger på en skolgård i Tio orsaker att hata dig. Det är inte heller den sårbare lantisen i Brokeback Mountain. Det är något annat. En slags snedtändning. Den galenskap som den mannen lyckas utstråla är nästan för mycket för mig att hantera. Kanske var så också fallet för den fantastiske mannen bakom ansiktsfärgen och den tillgjort (men skickligt och hårresande) iögonfallande läspningen med tillhörande tung- och munrörelser. Kanske ligger det något i att föregångsinnehavaren av samma roll varnat Heath för dess inkluderande kommande förvirrande galenskap. Kanske har den käre jokern något mer att komma med förutom filmen? Det är iallafall vad vindarna viskar när jag promenerar hemåt på tomma gator en kall söndagsnatt.

Nerver som kanske inte pallar trycket

åtta till fyra. tre fik och ett lunchställe. mycket hann klaras av, redas ut och bättras på med knasiga färger, skratt och gråt. duktig men förtvivlad. avkoppling hos frisören där jag fick rabatt och en fin frisyr. lite konstnärligt skrivande i min värld av stäver.
paus.
sen en massa ångest tillbaka igen. ångest är det värsta jag vet. prestationsångest & ångest över vad man inte har gjort, vad man borde ha gjort, vad man inte kan göra eller över vad man kanske inte kommer att klara.


vill bara skrika springa hoppa dansa skratta gråta leva trilla och ha musiken närmre än andningen

Dagen då det händer - i tre faser av komminukativa vetenskapsmetoder

Åtta noll fem, träffade jag fröken S på Odenplan. Det här är dagen då det händer. Vi ska lära oss allt som Saussure, Van Dijk och grabbarna har att lära oss. Vi har redan avklarat den första av dagens tre anhalter. Två kvar! Nu har vi bytt café och dryck för att fokusera. Upp och i väg, det här ska hända! Be för oss och tentan!

Julbordet som gräver din grop, lite djupare och jävligare

Efter en hel dags pluggande med fantastiska fröken S i Solna begav jag mig hemåt, med snurrande skalle och bankade hjärta. Dagens som den varit hade inkluderat allt mellan Donna Summer - Gentelman och The Roots men också tobleroneglass, åskväder, skratt, gråt, kärleksbabbel, semiotiska modeller, gamla teoretiker, en surrande dator och en löjligt liten dator a.k.a den portabla dvd-spelaren.

På väg hem, med en längtan till vad staden egentligen bjöd på en torsdagskväll som denna, men med de trötta stegen riktade hemåt satte jag mig på tunnelbanan. Men vad möts jag av? Den 21 augusti 2008? JULBORDSREKLAM! Det är inte okej! Huvudvärken intog genast en ny fas av intensivitet, sommarn-får-inte-vara-slut-smärtan blev lite värre och ångesten - ja den slog nästan bakut. Hur långt får man gå och vart i all sin dar är världen på väg? Jag hatar att man aldrig kan få njuta i den här jävla världen. Salt i såren och svälj innan du tuggat. In med skiten, ut igen och mera in. Ska det alltid vara så att vi måste tänkta framåt eller bakåt. Kan man inte få leva i nuet och försöka hinna uppskatta och uppfatta sitt liv, sin nutid? Varför ska vi förstöra och lägga korkben för oss själva, för att sedan allihopa må dåligt och trycka i oss lyckopiller för att orka andas? Är inte världen tillräckligt jävlig som den är? När ska vi inse att livets mening är en bluff och allt egentligen inte är så komplicerat. Livet handlar om att ta hand om de dagar man får. Att lära sig njuta och låta sig själv och andra människor må bra. Men jag förstår att vi mår dåligt. Och jag förstår att jorden går under. Ta din spade och börja gräv din egen grop, för annars gräver någon annan den visst åt dig. Och för allt i världen, le inte, livet ska vara svårt. 

Ibland vill jag bara bli elallergiker och flytta ut i skogen med flanellskjortor, whiskey och en back vikingarna. Men hur mycket jag än ville skratta skiten i ansiktet så orkade jag inte det just då. Så jag drog luvan över huvudet, ökade de hjärtskärande tonerna i ipoden och drömde om ett liv i sol. Just nu funderar jag på att skriva ett argt brev till reklamens skapare. Jag ska fråga om deras orsak var att göra livet för deras medmänniskor lite jävligare..

I den bästa av världar - total lycka?

Jag lever. Jag mår bra, för att sedan lyssna på en deppig låt och låta tårarna rinna. Humöret och livet går upp och ned. Människor kommer och går, saker, känslor och upplevelser försvinner eller består. Jag har inte allt i mitt liv, men jag har mycket. Däremot har jag inte mycket tid just nu. Men tyvärr tillräckligt för att hinna grubbla. Men det är så mycket jag vill reflektera över, skriva om, berätta, beklaga mig över och bara skrapa fram till ytan. Jag vill bara sitta på ett café en regnig dag och skriva om vardagens underbara betraktelser. Jag vill skriva om att älska livet men låta det göra lite ont. För det gör livet ibland. Ont. Lite ont, eller mycket ont. Men jag antar att det är för att vi ska kunna uppskatta de där dagarna, stunderna eller sekunderna av lycka. När allt eller något är så där jäklarns bra. Så bra, att det nästan gör ont, men på ett bra sätt. 

Frågan är om den kontrasten ändå behöver finnas - i den bästa av världar. Inte för att vi lever i den bästa av världar, men jag lever i hoppet om att göra sin värld, sitt liv till det bästa. Så i ens egen bästa av världar, ska man behöva sitta på en fantastiskt mysig restaurang, med kärt sällskap, god mat och tända ljus på ett regnigt söder en onsdagskväll och säga "jag älskar mitt liv som det är. men det är klart att det går lite upp och ned ibland - men det gör det väl för alla..." 

Ska man hela tiden kunna bortförklara det som gör ont. Måste man ha ont i bland för att må bra ibland? Jag må vara barnslig, men ibland förstår jag inte den logik som präglar vår värld. Borde inte alla sträva efter att alltid må bra? Och framförallt, borde inte det rent normativt omtalas som möjligt?

Salem Al Fakir

Fantastisk personifierad?

Från balkongen mellan sommar och höst

Hösten har kommit igång på riktigt. Det har varit uselt kallt väder. Folk börjar leta fram rockar, kappor och stövlar. Själv var jag halvvägs upp på vinden för att leta efter mina höst/vinterstövlar men ångrade mig av sommarslutsångest och frös igenom helgen. Nu är jag förkyld. Idag sitter jag och pluggar och höstens jobb har satt fart.

Men nu ligger jag på balkongen, om än pluggandes, men i solen. Då och då trillar blicken från skärmen och ner till springorna mellan de bruna ballkonggolvsbrädorna. Det är långt ner. Säkert två, tre meter. Eller fyra. Jag har svårt att uppskatta höjd, särskilt när jag ligger på mage och skräckfyllt ser ner i den, höjden alltså. Jag undrar om jag skulle vara höjdrädd om jag satt på mitt eget huvud, det skulle jag säkert.

Mellan balkongväggsbrädornas springor ser jag en tant som sätter sig på en bänk i solen, med sin lilla vovve. På nära avsånd hör jag några farbröders skrovlande skratt och beska diskussioner till elvakaffet.

Nu sätter jag mig upp igen, ska försöka få lite mer gjort. Kanske kan jag unna mig en promenad i det än så länge rätt så gröna, om en stund. Eller så försöker jag få lite sol i mitt disktrasetrötta ansikte.

Air Jordan IV Commercial

No words.
Sneakers n´hiphop is too pure.

jag vill ha honom hemma i min garderob. fatta fint.

reklamarhjärta

Kanske kommer jag jobba med reklam på heltid någongång. Jag tycker att det är häftigt, även om det bland många är avskytt. Det pirrar i magen när jag tänker på hur man kan påverka eller beröra andra människor på olika sätt. Det är häftigt, och galet spännande. Dessutom är mycket reklam så in i gatan snyggt och slående.

Ofta är jag den förste att påpeka subjektiva missar eller fula tilldrag i reklam, framförallt i trycksaker. Jag kan se en gudomligt ful tunnelbanereklam och sedan bli på dåligt humör och må illa hela dagen - muttrandes att jag kunde gjort de såå mycket bättre själv. Men, samtidigt kan jag också bli så berörd eller imponerad av något jag tycker är bra eller snyggt att jag vill hänga upp det över sängen eller titta på tvreklamen inväntandes den rätta, kvällar i rad.

Av en slump kom jag och tänka på två helt fantastiska tv-reklamer.
Jag gråter varje gång.

Dagens torsk

Torsk of the day.
Dagens torsk.
Torsken i timmen.
Whatever. Ibland luktar det mesta ruttet, som idag. Det mesta är sådana där vanliga saker som att regnet öser ner, att jag har inte gjort det jag borde under dagen, att sommaren går mot sitt slut och att plånboken ekar så jag får ont i huvudet. Men, ändå har jag just idag gjort en hel del saker, solen och sommaren kommer alltid tillbaka och på något sätt blir det väl alltid någon gång lite klirr i kassan igen. Så dagens torsk blir en annan,

I morse ställde jag mig nämligen i kö till en helt fantastisk liten lägenhet hyfsat centralt i Stockholm. Det var en trea med en riktigt fin hyra att hantera med en vän eller två, på ett av mina favoritställen i stockholm precis lagom perfekt i utkanten av smeten. I förmiddags började jag nästan planera gardiner då jag till min glädje för en gångs skull stod bra till i kön. Jag hade plats 9. Nu, ett par timmar senare och fortfarande ett par dagar kvar till deadline står jag på plats 230. Det är ta mig sjutton inte helt okej. Inte någonstans.

På tal om torsk, ringde jag dessutom skatteverket för att äntligen lyckas ringa rätt nummer och tillochmed komma fram och få prata med en trevlig liten tant. Synd bara att skatteverket inte tänker som jag, och nä, ibland knappast alls.

Isaac Hayes

Isaac Hayes är död.
soul. shaft. walk on bye.
& så mycket mer.

Borta.
Kan inte fatta.

Alltid lika svårt när någon som gjort något för så många försvinner. Det får inte vara, det kan inte vara sant. Det går liksom inte att förstå. Någon som alltid redan varit lite över, lite mer än oss andra, försvinner - då är det som att inget räknas längre. Den känslan försvinner också så klart, men när den väl finns där är den så svår. Tänk att någon som Isaac bara kan försvinna. Någon som inte bara gjort musik, utan liksom varit musik och uppmanat till det. Och inte bara musik - så mycket mer. Film. Liv. Känsla.

Way Out West, dag II (Preparty)

Klockan är strax efter nio och jag har påbörjat dag numero två på festivalen. Konstigt kan tyckas eftersom den egentligen börjar först imorgon. Men igår var det 50mil i bil, sedan direkt in och jobba bland träden i den fina slottsskogen. Kul men kallt. Några timmars sömn blev det för att sedan återvända till wooden, fina band och gratis kaffe. Så nu sitter vi här, och har det bra. Har precis skapat lite med färgat papper, sax, lim och pennor - en fantastisk fin skylt har jag gjort. Men nu blir det snart rusch och då blir det åka av.

Ikväll blir det let´s go clubbing med mera.
Kärlek från stadsskogen och morgonkaffet /peace.

Musikens virrvarr fyller augustivindarna

Sitter och skriver. Och det går faktiskt framåt, sakta men säkert. Men det skulle nog inte gå om rummet var tyst. Jag får fylla, värma och ljusa upp den mörka augustinatten med det jag tycker om mest. Musik. Just nu trillar jag runt mellan allt från n.e.r.d till fleet foxes till Yann Tiersen till The Roots och just nu den fantastiska "Seasons of Love" från Rent. Ska skriva på någon timme till. Sedan är det dags för festivalpackande inför helgens Way Out West och ett par fantastiska dagar i det oslagbara Göteborg som jag flyr till i morgondagens otta.

Back to the track

Regnet öser ner och vinden håller på att blåsa bort alla träd. De är mörkt och lite ruggigt. Framför mig står en liten skål med vindruvor som snart är slut. Joni Mitchell sjunger "you dont know what you´ve got, till it´s gone". Säkert har hon rätt, och jag fel. Tankarna är där de inte borde vara och skrivandet går inte alls. Man skulle kunna kalla det för the comeback. The comeback of rock n´roll. Det vill säga livets bittersweetness.

En halv liter på tok för starkt kaffe plus en burk inlagda mandariner senare är man nästan på topp. Benen förskylningsvärker dock fortfarande och orken verkar ha flugit sin kos. Plussa på lite ångest över att man är en sådan förbaskad tidsoptimist som dessutom är en mästare på att blaska bort värdefulla minuter på mindre värdefulla sysselsättningar, så har ni mig just nu. Trots allt elände är jag ändå, än så längre, rätt glad och hoppfull. Det måste ju lösa sig, allt alltså. Nu blir det lite Curtis Mayfield och fräs i kajutan, tuta och köööör! 

Sommarmåndag med värk i benen

Solen skiner någonstans där bakom de rätt snälla molnen och en liten kaffe på söder väntar på mig. Håret är rent och står åt alla håll. Augusti är här, men sommaren är än så länge kvar. Lite skrammel finns kvar i plånboken och energi går att frambringa. Men vad gör jag? Sitter hemma. Inne. Lyssnar på Sigur Rós, och pluggar. PLUGGAR! Dessutom fryser jag, och håller på att bli förkyld. Eller nåja, skriver om en sak som gör livet värt att leva, och om ett verk som delvis gjort mig till den jag är idag (i positiv bemärkelse..) synd bara att det i denna utformning knappast är roligast i världen. Bör nog fixa lite kaffe för att få lite ork och framförallt värma min trötta hals och småförkylda skalle.

Öka takten sista kvarten tiiiidaaaaholm! Ska försöka wrappa ihop det här nu, för imorgon är det dags igen - tillbaka till Götet och ett par extremt efterlängtade dagar med bad, häng, sommar, pannkakor, göteborg och framförallt - wayoutwest!

det är inte hur man har det, det är hur man tar det

Hatar hatar hatar åska