EM är slut.

Torres är kung.

Spanien är störst.

Tyskarna var heta de fem första minuterna. Sedan visade Spanien vad de gick för och bastade både en och två målchanser. Till slut slaskade menige Torres in ett saligt snyggt mål i 33e minuten. Efter det var det kört för tyskarna. Spanien spelade på snyggt. I andra halvlek kom tyskarna igen men nära skjuter igen hare och lyckan var total när domaren blåste av och den spanska läktaren exploderade. Det var blod, svett och tårar. Lycka och olycka. Kärlek och avund. Det var fotboll och nu är den slut. Spanien är äntligen mästare och Aragones kan avgå med flaggan i topp. 

Tips på saker att avstå ifrån en bakfull söndag

1. Beblanda sig med dammsugare och andra dumheter
2. Bränna saker i ugnen och sedan inte hitta brandvarnaren som skär rakt igenom huvudet och andra stenföremål
3. Hitta gamla vinslattar - och lukta på dem
4. Göra för många mer eller mindre hastiga rörelser
5. Motionscykla
6. Öppna den fantastiska funktionen "Skickat" i mobilen
7. Dricka för mycket blaskigt, sumpigt, ljummet, svart kaffe

Hit me till you hit no more

Klockan är halv tre och det är söndag. Söndagen efter lördagen då man traskade hemifrån livrädd under himlens blixtrar, dunder och mer ösregn än någonsin skådats, för kvällsliga äventyr i gummistövlar och väskan i en påse med rödvin. Söndagen efter lördagen som inte riktigt blev som man planerat men trots det fantastiskt lyckad, förutom att den slutade i gråt. Idag är det söndagen då man mår som man förtjänar extra allt. Söndagen då man vaknar upp och tror att man blivit galen eftersom man bara hör släpande svichljud från utsidans målare. Söndagen då man läser sportdelen utan och innan för att riktigt ladda för kvällens fåniga EM-trams. Söndagen då ett galet välbefinnande infinner sig då man anser att det stora citationstecknet i en krönika i DN är utmärkt grafiskt snyggt placerat och planerat, men ändå irriterar sig så grovt på den dåliga spärrningen mellan bokstäverna på ordet ovanför att man stänger tidningen, dricker upp sitt beska kaffe och bittert önskar att man kunde fått gjort det bättre själv. Söndagen när man lyssnar på samma gamla rocklåt fram och tillbaka och vill måla hela världen åt lilla mamma men lägger pannan i djupa veck över hur man ska orka bädda upp eller hoppa in i duschen. Söndagen då skoskavspåstret hänger på trekvarts och man funderar över om det är så här en söndag är när man är liten, hur blir en söndag då när man är stor?

Festivalyra. Längtan och minnen

(Bilden är från Manu Chaos spelning på Way Out West förra året)
Har fått lite rapportering från årets Peace&Love-festival från min lillasyster som var där igår och från söta Matilda som är på plats hela helgen. Det verkar vara en fantastiskt fest som vanligt där borta. Igår missade jag bland annat Jason Mraz, Manu Chao, Krunegård och Petter. Självklart längtar jag dit, men just nu hushåller jag med att läsa mina gamla festival-och konsertminnen som är nedklottrade, fotograferade och filmade på olika sätt. Dessutom försöker jag fylla på och efterhand lägga upp dem på min lilla hyllningsblogg till the holy spirit of music.

Just nu har dessutom uppladdningen för nästa veckas festival börjat på riktigt. Ett tält ska inhandlas, en vimpel skissas på och nu har jag kryssat för det viktigaste på spelschemat. De här vill jag i första hand slå klackarna i tacket och skrika mig hes till nästa helg på Arvikafestivalen:

(Förra året blev det en trettiofem spelningar någonting som avnjöts i olika längd i under helgen i Borlänge, så nog ska jag väl kunna pricka av ett par go´bitar iallafall.)

TORSDAG
(Timo Räisänen)
Markus Krunegård
Familjen
Slagsmålsklubben
Håkan Hellström
The Kooks
Robyn
(Slayer)

FREDAG
(El Perro Del Mar)
Adam Tensta
(Lykke Li)
(Hardcore Superstar)
Kleerup
The Hellacopters
Kent
(Cut Copy)

LÖRDAG
Tingsek
(Pacific)
Looptroop
Yelle
Death Cab For Cutie
(Hot Chip)

EMs slutskede. Final nästa!

Ryssland är ute ur EM-leken och jag undrar varför Pavljutjenko och den lille tsaren svek. Nu blire Spanien mot Tyskland på söndag och då håller jag ta mig tusan på de förstnämnda. Det får credd för gårdagens match där de körde som på det ryska viset och slaskade in mål efter mål i andra halvlekens nedförsbacke.

På måndag ska jag återgå till ett relativt sportfånefritt liv, det är nog sunt

En torsdagseftermiddags magiska bollar

Mötte upp brudarna på en uteservering i city. Efter en stund börjar det klia i benen och jag började fundera på en ekonomiskt osund shoppingrunda när Felicia kläcker ur sig det geniala "ska vi gå och spela minigolf?" Plötsligt värmer solen lite mer, skratten blir ännu innerligare och locket för öronen släpper för en stund. Det är sommar och vi ska spela minigolf - mitt på torsdagseftermiddagen utan planeringsmöten och måsten.
I vasaparken sken solen som den bör och i kön till bollarna gjorde vi upp regler. När bollar och klubbor noga valts ut kunde spelet börja. Och det var på allvar. Blodigt allvar. Men vi hade grymt roligt. Jag inledde med att sätta bollen på två slag, sedan gick det utför. Emma höll en stark ledning medan jag och Felicia hela tiden rasslade längre och längre upp i poängen. Trots att Emma vann, gjorde poänglistan en skön vändning på sista hålet. Jag drog i den lilla gula på ett slag, lika så Felicia - medan Emma misslyckades på åtta slag och drog på sig tio stadiga pinnar. Jag blev mellanbarn och Felicia torskar med att bjuda på ölen nästa runda.

Nu väntar en het match mellan Ryssland och Spanien. Jag hejar på mother russia. Sen ska jag försöka slappa bort mina eländiga baciller.

Från självömkans fort

Det blev ingen festival igår, kröp in i en debaserkokong för att sedan självömkande trilla hem tidigt med mina nya kompisar hosta och snuva. Idag styr många stegen mot Dalarna och deras kärleksspelningar börjar. Manu Chao och Mr Mraz är där. Inte jag. Nu har jag spenderat förmiddagen med att hasa runt här hemma med täcke och vinterstrumpor, ätit frukt, lyssnat på deppmusik, tittat på värdelösa tv-program och tyckt otroligt synd om mig själv i förslylningens elände.

Men så ringer telefonen. Nu ska jag klä mig varmt och åka in och fika med mina hjärtemusketörer, två av mina bästa vänner. Tack!

Accelerator och klädbowling

Hu! Trött, bakis, sjuk och allmänt galet seg. Fick en lysande idé att rensa min garderob, eller snarare en av dem, eftersom de inte går att stänga längre. Hittills har jag fyllt en blå ikeakasse med kläder som jag ska skänka eller slänga. Det känns inte helt okej att några andra ska få "glädjas av" det som jag förkastar, men om kläderna (som ändå är hela, rena och rätt snygga) kan hjälpa någon är det ju bättre än att jag bara slänger de i bingen. Eller?

Hur som helst, blev så förbaskat trött och la mig i klädkatastrofen ett bra tag. Låg och tittade i taket, tänkte på allt och inget och lyssnade på min gamle hjälte Jamie Cullum. Ska försöka rensa upp här hemma lite snabbt nu, ta en promenad och sedan ganska snart bestämma mig om jag ska ta mig in till Acceleratorfestivalen ikväll. Har haft ångest över den hela dagen. Vill verkligen gå, men orkar inte riktigt. I och för sig är det nog mest Duffy jag är noga med, men livemusik är ju alltid förträffligt underbart och mycket bra händer flänger ju där borta, typ Vampire Weekend och Deerhunter.

Ack och ve - livet på en pinne kan vara svårt

Like a rollercoaster

Självömkan och ångesten luktade illa igår, bitvis. Det gör den fortfarande lite då och då. Jag tycker mig ha både en, två och tre anledningar till dysterhet. Men om man vänder på (vego)steken, hur mycket har jag inte att vara tacksam och lycklig över. Jo, mycket! Nu tar jag en dag i taget. Att döma av mina senaste dagar är livet allt bra underbart. Visst åker man på en käftsmäll då och då. Man återupplever jobbiga minnen, går in i ett berg eller helt enkelt misslyckas. Men det är bara att inse, de kommer definitivt att kliva på mig igen, men det man inte dör av - gör en starkare.

Gårdagens fantastiska lyxmåndag och dagens fantastiska tisdag har gjort mig starkare. Hjärtpizza, specialdrink, shopping och fantastiska vänner tar mig tillbaka till toppen. Idag fick jag dessutom ett brev som hälsade mig välkommen in i en annan värld av flax och glans. Den enes bröd, den andres död, men det löser sig alltid på något sätt.

Nu ska jag se Hulken. Eller förlåt, THE INCREDIBLE HULK och imorgon kanske det blir festival.

Min stolthets trasiga matta och hoppets heliga kärna

Idag har det nog kommits på tal ungefär femtioelva gånger, varav drygt trettiotolv var på mitt eget smärtfyllda initiativ. Vissa gånger med gråt andra med skratt. Vissa gånger med mörk blick, andra med ljus. Men varje gång med en lång hadeirang av förklaringar. Förklaringar som finslipats och numera mer eller mindre rabblas av sig själva. Förklaringarna försöker att binda ihop min gamla slitna trasmatta av stolthet och samtidigt inbringa lite hopp med storslagna planer och än större drömmar. Jag är både glad och ledsen, förkrossad men också hoppfull. Men det gör ont att misslyckas. Det gör ont så in i helskotta att inte duga. Men jag tackar gud för det jag har och har fått. Jag tackar också för mina vänner och hoppets heliga kärna.

Italien var för gamla och stolta

Italien - Spanien

Första halvlek genomleds för min del via radio. En så in i sjutton rapp kommentator varvat med en något äldre och lugnare sidekick. Det var spännande. Rapporteringen var spännande, inte matchen dessvärre. Rapporteringen var kvick och stundtals rätt rå och rätt rolig, det kändes som om man var tillbaka på 50-talet. Dessvärre hängde jag inte med på hälften, men är djupt imponerad över att det kunde babblas så ihärdigt om en helt värdelös första halvlek.

Andra halvlek sågs på en runt-hörnet-bar på söder där publikens fördelning var hyfsat jämn, men spaninentryckarna skrek högst och innehade dessutom platsen bakom baren... Trots dåligt spel och slappa passar från mitt hjärtelands lag vägrade jag svika de vitklädda männen. Minen min var hyfsat sammanbiten och inställningen rätt hård - va höll de på med? Min favorit Gennaro Gattuso var inte med och inte heller tuffingen Andrea Pirlo, vilket enligt mig också var anledningen till det bleka spelet. Giorgio Chiellini och Fabio Grosso gjorde en hyfsad match, men fick för dålig uppbackning. Luca Tonis insats var exempelvis inte mycket att skryta med.

Okej, kanske kan man inte skylla på att italienarna saknade män, tyvärr spelade de lika tråkigt förra matchen. Problemet med deras fotboll är att de tror för mycket på sig själva och kör för stolt. Matchen var lam och utan vidare chanser, grabbarna grus hade istället näsan högt i vädret och kastade sig efter bollen hit och dit - utan resultat. När det kom till straffarna var de flesta säkra på att italien skulle ta hem skiten - men ack så de bedrog sig. En purfärsk spanjack med lite jävla annamma slaskade in den avgörande straffen. Ridån gick ner och italien var ute. Italien var för gamla och stolta.

Sluta putsa VM-diplomet från 2006 och gå för bövelen hem, gör om och gör rätt.

Mother Russia plockar poäng

Ryssland - Holland
3-1
så jäkla värt!

Det är något med mig när det kommer till stora fotbollsjippon. Jag blir den där barnsliga sportfånen som jag aldrig var eller är annars. Jag tycker att det är fantastiskt kul att sitta där, kommentera, skrika och anklaga. Som när jag satt på en bar i veckan och hejade fram italien mot frankrike. Det är något med stämningen, helt fantastiskt! Dessutom är det som om jag liksom får avreagera mig för både det ena och det andra. På något fånigt sätt lyckas jag dessutom därpå lära mig ett och annat om fotboll. Spelare, knep, regler, ordningen och fotbollshistorian. Och faktiskt måste jag medge att jag tycker att det är fasligt kul. Oftast.

Som ikväll, då jag gav matchen 110% av min uppmärksamhet först i slutet och vilken jäkla valuta vi fick sen då! Det var en fullkomlig fröjd att se ryssarna bli killarna hela dagen. Det var så otroligt värda den där segern. Visst spelar de särkerligen mest för de pengar som utlovats av den ultra rike papparyssland (vem vem vem??) och alla gånger är spelet inte helt pk - men what the häck, när är det så? Fotbollen handlar inte bara om äran. Fotboll är som på liv och död - och det är lite där jag finner charmen. Eller snarare när fotbollen blir som på liv och död, det är då den är på riktigt. Som ikväll när ryssarna klyver det oavgjorda genom att smälla in två av årets fetaste och stiligaste mål - det är då jag älskar fotboll - kommersialismens och nationalismens EM. Dessutom kan inte inga pengar i världen betala den lyckan som infann sig på de ryska ansikterna när målen sköts och matchen blåstes av. När vad jag tror var Arsjavin la sig ner på marken av fullkomlig galen glädje efter att ha klippt matchen med 3-1 fanns det tillräckligt med glädje och stolthet att fylla halva europas badhus. Glädje när den är på riktigt - fy faan va fint!

Jag lägger min röst på ryssland, spelar man så här så är man faan i mig värd lite cred, även om det ligger en sjutusans massa guld i potten. När det kommer till stackars holland saknar min barndomshjälte Edgar Davids och har inte mycket mer att säga än att kvällens spel helt enkelt inte räckte hela vägen. Van Nistelrooy gjorde ett bra försök, men satsade inte allt efter kvitteringen. Man kan inte lägga av när man är på topp, tvärtom och det visade ryssland idag. Man ska fortsätta tills man är så högt på toppen att man nästan skäms. Det är där fotbollen blir en riktig prestigesport - när man redan leder stort ska man bara fortsätta och fortsätta tills man vinner ännu större.

Heja Pavljutjenko - din potta flaxar bra!

Trädliket 3.0 är här (eller snarare där) för att hissa eller dissa

Tack vare dagens fantastiska telefonteknik ligger det nu i min vetskap att ödesbrevet 3.0 har dimpt ner i en brevlåda nära dig. Eller snarare mig. Det vill säga min och mina medresenärers, medresenärer på journalistdrömsresan. Somliga (mycket väl värda) verkar ha slagit en hole-in-one (stort grattis!) andra pimplar och stirrar sig blinda på ett oöppnat kuvertformat trädlik. Själv sitter jag drygt femtio mil ifrån mitt egna fanskap av vikt papper. Fanskapet som öppnar eller stänger en dörr. Men just nu orkar jag inte bry mig, känner mig nästan likgiltig på grund av ångest, förväntningar och nervositet. Men samtidigt försöker jag intala mig att det omöjligt kan vara hela världen som ligger i det där kuvertet. Det kan inte vara. Jag må vara aspirant på att vara svensk mästare på att överdriva eller förstora upp saker, men ikväll tar jag ett glas rötjut till och låter de osnutna och kyliga junivindarna ta mig till ett annat sinne.

Det finns ju alltid en chans till att ta sig fram (tänk på att det uttrycket "ta sig fram" har en otrolig tolkningsbredd) som en missförstådd och kanske försupen konstnär i valbar form. Det är också en framtid, på något sätt.

Någon som vill köpa landslagströja på intersport för 450 pix?

Ett skämt. Matchen var ett skämt. Ärligt talat kan jag faktiskt skryta med att jag inte hade några stora förhoppningar, men ett snäpp rivigare beige hade jag nog hoppats på! Typ tio minuter in i matchen drar Isaksson på sig en guling och sedan gick det bara utför. Isaksson brukar vara grym, men enligt min åsikt är Rami Shaaban alltid ett snäpp bättre. Det grundar jag självklart på mycket relevant fakta som exempelvis att han verkar grymt mycket skönare och delar samma hemförort som jag. Dessutom känns han lite tuffare.

Ryssarna däremot, jävlar vilket drag det var i dem, de förtjänade verkligen att vinna (säger en extremt dålig förlorare som inte är mycket för nationalism, nu). Pavljutjenko till exempel. Vilken fantastisk människa! Han verkade trevlig, lite sprattlig och galet nöjd så där. Det var fint att se. Sen att nöjdheten grundades i att han tjänade miljoner på vinsten, eftersom en galet rik ryss mutat med stålar, det är i nuläget knappt relevant. Han var glad. Det är allt som är fint. Bästa var dock när Elmander gjorde en tabbe och ett grymt dåligt skott i slutminutrarna men ändå sken som en sol. Glädje är fint. Det är vackert. Det borde svennarna på läktarna tänkt mer på. Det var inte så fotogenict när de stod och hängde läpp. Nä fy tusan.

Men en fråga, vad gjorde Zlatan? Zlatan som alla tjatar om. Det jag kunde notera var ett idogt svängande på håret och ett malligt flin, men det räcker inte för mig. Vi satt alla och sjöng på hans nationalsång, det vill säga lille Frans påhitt, men inget hände. Kanske var det nära någon gång, men som vi alla vet skjuter det ingen hare. Och, JA - gu va härligt det är att kunna skylla en fånig match och sjuk nationalistisk landssorg på en man. Fast det gör jag nog ändå inte, han är säkerligen en hyvens grabb som slet arslet av sig. Säkert. Men det är bara att inse, Ryssarna var bättre. Och som min mormor säger (med Zlatanflaggan i högsta hugg och en liten tår i ögat) må bäste lag vinna! Idag vann bästa laget, det var inte mer med det.

Jag tackar för en god match. För att vi försökte. Nu går jag över helhjärtat till att svänga med den grönrödvita flaggan från de något hårigare i södra europa. Så är det.

Fredagens Håk

Fredagens sommarkväll började på Gröna Lund, och det verkade faktiskt som att "alla" var där. Inklusive världens bästa Håkan. The one and only, Göteborgs riktiga stolhet och mannen som verkligen kan skriva texter - The Håk. Håkan Hellström.

Vi stod rätt långt bak, det vill säga med en halv miljon tolvåringar framför plus förvånansvärt många skojare i min egen ålder. Håkan betade av låt efter låt. Sjukt snyggt klädd (dock med öppen gylf...) med tajta braller, skarf och gubbkeps satte han gasen i botten från första ton. Jag insåg mer och mer att han verkligen är sin egen sorts sångfågel men en massa fantastiska berättelser att berätta och melodier att tralla ut, och med den bubblande musiken i bakgrunden blir det hela till en upplevelse. Hela scenen riktigt kokade och bullrade. Det var liksom liv där framme. Buller, bråt och kärlek. Egentligen var det först i de sista låtarna, och framförallt i extralåtarna som jag verkligen kände den där Håkanförälskelsen igen. Mitt hjärta smälte som vanligt till "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger" och "Nu kan du få mig så lätt" som är fantastiskt hjärtskärande vackra bitar, med håkan på topp blev de oslagbart berörande. Helt fantastiskt.

Lite stum efter The Håk, tog vi färjan över vattnet till en inflyttningsfest i Gamla Stan, där de verkligen visste vad de sysslade med. Grym DJ och ett helt rum fyllt med ballonger som släpptes lösa runt tolv. Ballongkrig, grändspring och nägra öl senare mötte jag upp på järntorget och wrappade upp på en gammal sleten bar. Natten avslutades där morgonen började och frukosten tog vid till soluppgången på en balkong i hemtrakternas fjärran. Några timmar to go, sedan festival för hela slanten.

"En outhärdlig förlust"

Johannes Cornells sorgfyllda hyllningstal på grund av Esbjörns Svenssons bortgång, som idag publicerades i Dagens Nyheter är bland det vackraste jag läst. Jag har inte samma relation till Esbjörn och hans musik som Johannes verkar ha, men jag kan verkligen relatera till relationen. Jag har egna Esbjörns, (samt en egen relation till Esbjörn...) Den förtvivlan som framkommer i artikeln gör på riktigt ont. Den river i hjärtat och jag tror mig precis förstå mig på. Hans minnesord är så träffande att mina tårkanaler fylls och jag på riktigt blir berörd. Berörd. Jag är den första att slänga mig med starka ord, men när Cornell formulerar rubriken "En outhärdlig förlust" får jag inte bara rysningar och gåshud, utan jag blir rent ut sagt otroligt berörd.Outhärdligt är nog ett av de starkaste orden som finns, något går inte att uthärda. När Cornell använder det i det här sammanhanget är det ofattbart sårbart och fruktansvärt blottande. Men det är så vackert att det gör ont.

Jag håller med Cornell i hans smärta, även om jag kanske inte känner på riktigt samma sätt. Men mest av allt önskar jag att jag en dag kan få beröra någon med mina ord så som han berörde mig idag. Om jag någon gång får skriva om livets mening, det vill säga musiken, på riktigt, för andra och rent professionellt så ska jag tänka tillbaka på de ord jag läst idag. Låt oss bara hoppas att jag aldrig behöver göra det på det sätt som Johannes fick, att tvingas slita ut hjärtat för att beskriva sorgen över att ens hjälte hastigt gått bort.

Jag sitter här och mår dåligt över det fruktansvärda som har hänt och blottandet av ett brustet hjärta som jag just har läst. Och jag vill bara referera tillbaka till Johannes Cornell "låt oss grundligt sörja förlusten av en av våra största jazzmusiker genom tiderna." "Grundligt."

Esbjörn Svensson

Den fantastiske jazzmusikern Esbjörn Svensson är död. I en dykolycka. Personligen anser jag att det inte bara är en enorm förlust för sveriges jazzscen utan för hela vår musikkultur och branch.

Döden är alltid otäck, men när någon känd människa (som man egentligen inte känner personligen dör) är obehaget på ett annat plan. Det går liksom inte riktigt att förstå och det känns som om något saknas. Jag får dessutom någon liten panikattackkänsla också när jag tänker på att han aldrig kommer tillbaka. Esbjörns fingrar kommer aldrig att röra vid ett piano igen och Esbjörn Svensson Trio blir en duo och utan Esbjörn. Livet förändras fort och allt kan försvinna innan man ens visste att man hade det. Jag tackar för att Esbjörn kommit långt så att hans musik (och på så sätt också han själv) kan leva vidare, även för oss som inte har några personliga minnen av honom.

Livet är en fest och jag är ta mig sjutton bjuden!

Helgen har varit helt f a n t a s t i s k ! Men på grund av bristande sömn måste jag skjuta fram dess beskrivning. Till dess ger jag er en av världens vackraste låtar som dessutom var en av de som fick mitt hjärta att brinna i lördagsnatten, nostalgi!

Foo Fighters Dave Grohl med Everlong (acoustic version)

MUSIC IS ALL

Sommaren kändes oviss, trots att almanackan är fulltecknad. Äntligen har jag bokat något galet konkret och satsat några av mina sista guldmynt på något väl valt. Några klick och lite siffror fram och tillbaka så var biljetterna bokade till sommarens fetaste festivalhelg. Jag och tre galna brudar ska göra Arvikafestivalen osäker, leva livet och lyssna på grym musik. Fantastiskt! Nu sitter jag här med biljetterna i min ägo, betydligt fattigare, men barnsligt lyckligare!

Next stop, Håkan Hellström på Gröna Lund ikväll.

Love is all, but music is love

Pete den store

Jag kan aldrig välja. Dömd till att vara en velepelle på livstid. Men när det kommer till musik och livsstil tycker jag inte att man skulle behöva välja. Jag älskar musik och stil. Därför blandar jag hejvilt. Jag har nog sagt att jag har soul i själen, men jag har pop i huvudet och rock i hjärtat, eller snarare den där rock n´roll-myten. I alla fall nu. Fast när jag tänker efter låter det lite väl storslaget, med rock i hjärtat, för jag är ändå ingen sann rocker. Men jag bjuder på den när jag ser Pete, och den sanna rocken...

jag vill också ha ruffsigt hår och vingla omkring med en gitarr i mina armar
jag vill också ha gitarrsiluetter, kladd och klotter på väggarna
men jag också vill stå på ett slaskigt hultan och hoppas på att Pete kommer

Pete är rock
det är inte mer med det

Svensk sommar & västkustkärlek

Från regn och huvudstad tog sig mina leggingslila-beklädda ben sig med X2000-kraft och george-frukost i magen till en solig baksida. Härligt återseende, varma vindar och goa gubbar. Sedan var det dags för att ta pendeln ut mot min uppväxts paradis. Varma kramar, kärt återseende och lite snabba ärenden. Men bang! tillbaka till verkligheten då telefonen ringde och livet i huvudstaden gjorde sig påminnt. Ett par timmar och snabba vändningar levdes som en äkta journalist och min stolthet mätte sig med Lisebergstornet.

Men blommande prästkragar, pioner och rosor, solnedgång över ängen med bräkande får och salta vågor och vindar tog mig tillbaka till det ljuva livet. En underbar kusin och en fantastisk syster vid min sida, en moster som köper pizza och är allmänt oslagbar och världens bästa och finaste mormor som berättar fantastiska livshistorier och kokar saft. Kan livet på en pinne bli bättre? Ja. Hela truppen samlad i soffan när Zlatan snuskar in bollen i mål. Mormor jublar, jag lyfter händerna och de andra gapar. Fem minuter senare lurar Hansson in bollen mellan häpna greker. Det är fantastiskt. Men i den 87e minuten leder jag soffgruppen in i en heja-grekland-svusch, för att tzatzikikompisarna i söder ser så ledsna ut. En av grekerna slänger sig ner på marken och min moster river av en väl vald line angående herrns hårlängd. Men Sverige tar hem kvällens macka. Svensk sommar, som den är.

Dagen D kom, och gick!

Denna morgon i cafét på skolan var till synes nästan som vanligt, men ändå inte som någon annan. Vi fikade, umgicks, skrattade och pratade, som vanligt. Men den ringlande kön fram till den lilla registreringstanten, alla oroliga blickar och dunkande hjärtan gjorde oss ständigt påminda - det var konkurrens i luften. Nittiosju förväntansfulla människor, alla med samma dröm skulle slåss om de åtråvärda trettionio platserna till höstens produktionsutbildning.

Men trots allt var stämningen väldigt bra, vi stöttade och hejade på varandra. Vi delades in i grupper, klappade varandra på axlarna och övande på andning och kolonier. När jag äntligen satt framför datorn för det första provet var pulsen hög och andningen något oregelbunden, trots den tidiga timmen och dålig sömn var jag taggad till tusen. När klockans sekundvisare sakta tickade över nio var dagen igång - på riktigt. Fyra prov och många timmar senare var jag klar. Och jag överlevde med någorlunda heder i behåll. De tre första proven gick över förväntan, det fjärde åt skogen - som väntat. men hur det än går så är jag rätt nöjd. Jag är stolt över att få vara med och slåss, och jag kommer aldrig sluta hoppas eller ge allt. Men jag lägger min röst på några av mina duktiga kompisar, och hoppas att en och annan gulleplutt slinker med. Men vem vet, kanske är jag inte så dum som jag ser ut?! Inom två veckor vet jag.

Nu tar jag semester och flyr ner mot min älskade västkust ett par dagar. För att vila mig, älska livet och träffa fantastiska nära och kära.

Hoppet är det sista som lämnar människan, men ena benet hänger löst

Jag också vara med, bli en del av media och dess kryptiska men spännande värld. Jag vill göra min röst hörd. Med den vill jag förändra. Jag vill inte fylla folk med mina eller någon annans åsikter utan uppmärksamma vår tid och dess problem. Jag vill få saker att hända, få folk att engagera sig och bli medvetna men kritiska. Med mitt skapande vill jag framföra min syn på världen, men också bli en del i en diskussion om hur vi kan göra den bättre.

Jag tror på världen och livet, låt mig dela med mig av det.
Ge mig möjligheten, så sätter jag den i verk och leder den vidare.


Om knappt tio timmar ska jag skriva ett prov. Ett antagningsprov som kan förändra mitt liv. Ett steg närmre drömmen eller ett ben inne. Men, det här antagningsprovet är inte hela livet och det är inte kört om det inte bär hela vägen fram. Kanske slutar det med gråt, men någonstans kan jag inte låta bli att tro att allting kommer att ordna sig ändå. Att skriva är en del av mitt liv, det kan ingen ta ifrån mig.

Carolina - for better or for worse. Som jag är.

Solen fullständigt kanonskiner och jag är ledig. Så gott som. Tiden som varit har varit hård men stundtals så infernaliskt sjukt bra och lycklig. Tiden som komma skall är något oviss men inte bedrövlig. Och jaa solen skiner än. Glaset är halvtomt varvat med halvfullt. Livet är underbart och vi har tur med vädret. Ändå finner jag mig själv sittandes i skräddarställning mitt på golvet och den vita mattan lyssnandes på deppmusik - tänkandes på världens alla sorger. Varför gör man så? Varför gör jag så? Livet är mitt att förvalta och leva, ändå vill man skylla på annat och ibland bara ha någon annan som kan bestämma eller ordna åt en. Visst har jag ett par mörka moln kvar på min himmel och självfallet finns det många måsten kvar. Jag är hel men halv. Lugn men stressad. Uppe men nere.

Det är jag som ställer frågorna, men också hittar svaren. Var är variationen och var är lösningen?

Varför är jag här och inte där. Varför är det nu och inte då.
Varför gör jag livet så svårt?

Vi var räddare men ändå rädda, darriga fingrar slog 112

En god vän sa en gång till mig, att man ska lära sig någonting nytt och göra en god gärning varje dag. Han menade på att man på så sätt inte skulle slarva bort sitt liv, och ta vara på varje dag. Både för en själv och andra.

Ikväll var jag på thaibåten med mina fina backinthedaystjejer där vi minglade runt till rytmerna från oslagbara swingkid & juiceboy som smetade vax i hörnet av sandstranden på båt. Efter det blev det karibiskt i kungsan med grabbarna boys i Hoffmaestro & Chraa. Under kvällens lopp hann jag lära mig att Stockholm är litet. Väldigt litet. Det är inte klokt vad man kan springa på folk...

Kvällens goda gärning smäller däremot högt. Vi har nämligen i stort sett räddat liv! Vi bevittnade en cykelolycka på andra sidan vägen. Killen på cykeln välter, ramlar och rör sig sedan inte. Bakom traskar en trio pensionärer på i godan ro, utan att rycka in. Så tjejligan störtar över vägen till undsättning. När vi kommer fram så blöder killen ifrån huvudet och är svår att få kontakt med. Hans fina cykelkorg har trillat av och den lilla kylväskan är blodstänkt. Ironiskt nog verkar killen haft med sig en miljard plåster, som nu trillat ur cykelkorgen och spridit ut sig omkring honom. Dessvärre hade han ingen hjälm. Felicia är allas hjälte och tar tag i killen och håller emot mot blodet. Jag skäms över att jag ska vara så otroligt känslig (eftersom jag skakar och nästintill grinar för blodets skull). Men istället slår jag för första gången i mitt liv in den otäcka sifferkombon på min rosa mobiltelefon - 112. Efter många signaler, omkopplingar och långa diskussioner om var vi är och hur stackarn mår har "sköterskan" lokaliserat oss. En minut senare hör vi syrener och jag springer bort till vägkröken och möter. Nu är killen förvirrad men ändå inte helt borta. Och nu får han den hjälp han behöver. Snart går vi därifrån och jag vänder mig om flera gånger, fortfarande skakad men också orolig. Jag hoppas att han mår bra nu, och att ingen stulit hans cykel.

Det känns som om jag varit med i en film, en läskig film. Men allt är så förbannat verkligt i verkligheten. Tiden gick långsamt men ändå fort. Vi var räddare men ändå rädda.

Vad vi var - det var lyckliga

När jag står barfota under discokulan i det mörka skogsbrynet skålandes och skrålandes till ett liveband som spelar håkan inser jag hur friheten är. Inte bara friheten att över att ha lämnat in uppsatsen och att terminen är slut. Inte heller bara friheten att få vara ute barfota mitt i natten under en bar himmel och på en fest som som aldrig tar slut. Utan snarare friheten - som den är. Eller hur den är. Att få vara fri, glad och lycklig. Och framförallt hur man är det. Att få dansa runt med sommarsmutsiga fötter i en småblommig klänning, och snurra runt runt runt tills man trillar ihop i ett suddigt fnitter. Händer som möter händer, ben som dansas trötta, skratt som smittar av sig och röster som skrattas hesa.

Och nej. Jag har inte varit på något skruvat rave, eller tagit något olagligt. Kalla mig och det vad du vill. Men hade en grym kväll och sommarinvigning tillsammans med en massa underbara människor, och vad vi var - det var lyckliga.

Jag är nöjd, i slutet av en epok.

Om drygt tio timmar läggs vår uppsats upp. Buppsatsen också kallad, av gruppen a.k.a rocken spelar ingen roll längre. Runt en månad av våra liv blev drygt fyrtio sidor i en hyllning till förorten och diskursanalysen. Jag är nöjd, trots att man alltid kan göra allt lite lite bättre. Skillnaden är bara att om man följer sistnämnda faktum finns bara två utvägar: antingen blir man fullkomligt galen och spärras in eller så blir uppsatsen helt enkelt aldrig klar. Så jag är nöjd.

Ska bli så otroligt skönt med sommar och "lov" från pluggeriet. Min pluggenergitank är nämligen slut och pluggbatteriet har blinkat rött de sista dagarna. Man kan ju dock ha det värre. Dagens plugg har exempelvis gjort i solen på ett av söders bättre och mysigare fik för att sedan fortsättas i en förortssol vid vattnet, mellanspel utgjordes på en balkong med pizza och slutklämmen har jag producerat här hemma efter en snabb kaosstädning. Jag är nöjd. Men trött. Nu ska jag gå och lägga mig med brännröda armar och ben, tänka över min andra buppsatsepok som lider mot sitt slut och fundera på sommaren.

Till er alla, god natt.
Kvällens låt: Amsterdam by Peter Bjorn And John

Fross i solen

I dag har jag bränt mig i solen, det är knallrött och gör lite ont. Men det är bra smärta. Eller bra och bra, men mysbetingad och positiv. Dessutom har det röda har till och med fastnat på benen, vilket jag i många år inte trott vore möjligt. Allt tack vare att jag trippat runt i min fina klänning (mycket nöjd med mammas skräp som extra piff + rosett i håret som körsbäret på glassen) och att jag dessutom spenderat en fantastisk eftermiddag i en oslagbar stadsdel och parkkultur med två svårslagna medresenärer.

Och eftersom jag lever det goda livet (så länge pengarna räcker) blev det tidernas godaste lunch och glass i solen. Med närmare beskrivning grekisk ciabatta med olivcream & halloumi samt fläder&lime-sorbet kombat med mörk chokladglass.

Kvällen tillägnades lite jobb, plugg och mitt fantastiska iTunes

YSL - modet, myten och mannen!

En av de största inom mode har lämnat oss. Yves Saint Laurent är död.
Vi snackar inte bara gubben som blev upptäckt av Dior i min ålder, för att sedan ta över hela modehuset innan han fyllt tjugofem. 1966 revolutionerade han och klädde han kvinnor i smoking. Han lär dessutom ha sagt "Chanel befriade kvinnan, jag gav henne makten."

Safarilooken, breda tjocka brillskalmar, billigare design till dödliga, haute couture, naken reklam, första designern att ha mörka modeller, beatnik chic och för att inte tala om den fantastiska mondrianklänningen. Killen visste vad han gjorde. Han trodde på modet och höll det vid liv. Inte trender, utan mode. YSL är högre än trender, det är konst och stil. Saint Laurent kallade själv sin teknik "Kläders totala tystnad". Han var modet, myten och mannen. Modet kommer att efterapas, myten förhoppningsvis leva vidare och mannen, jaa, han kommer nog att ingå i the holy spirit of fashion for ever and ever

Det snurrar i min skalle

Fantastisk låt
Fantastisk video
Fantastiskt träffande

Familjen - Det snurrar i min skalle

Livet leker om jag lever för stunden som var

Grillning på en utomjordiskt solig balkong med galet god mat, kall dryck och fantastiska människor. Följt av lördagspremiär på Trädgården 2008. Behöver jag säga mer? En fantastisk kväll och tid. Jag ska sluta tänka, och bara leva, då blir det så här bra. Tyvärr håller det väl inte i längden, men jag ska göra allt för att avproblematisera livet och göra mig själv mindre komplicerad. Herr Ångest har bitit sig fast på min axel och min aura luktar misslyckanden, men jag ska vända en trend och ta livet för vad det är - underbart. Ibland gör man rätt och ibland gör man fel - lev med det!