Mitt fotoberoende är tillbaka. Jag och den lilla gula faran är på gång igen. Ständigt ihärdiga att följa vårt heliga mål, att fånga livet och att vem som helst visserligen kan fota, men att göra det med känsla och utan proffsutrustning är en konst ämnad för oss. (haha)
Jag kom fram till det när:
1. När jag fann mig själv liggandes på en en istäckt stenpir i storm, minusgrader, med vilda vågor omkring mig och med röd-blå fingrar fastfrysta på den lilla kameran, allt för att fånga vinterkänslan.
2. När jag genomfrusen efter strapats nummer 1 (se ovan) stannar upp och tänker “attans va estetiskt den där döda julgranen står lutad mot husväggen”, och sedan näst intill lägger mig på den (något) snötäkta marken för att få sjukaste vinkeln.
3. När jag hör mig själv svära irriterat och ångestfullt då jag insett att mitt minneskort är fullt då jag är på väg ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar