Nu är den såld.

En lägenhet som aldrig var min, som aldrig skulle bli min, men som var så nära att det kändes som om det skulle kunna blir så. Den har funnits där nu, några år, som ett hopp, en dröm att arbeta mot. Ett liv, en bostad - min bostad. Åå vad jag älskade den lägenheten. Varje gång man kom innanför dörren, eller åkte förbi och såg upp emot fönstret. Inget var egentligen perfekt med den, men något var det, fick en speciell känsla av den, en bra känsla, en längtan. Å visst känner jag mig patetiskt när jag sitter här med tårar och jag-vill-inte-släppa-taget-panik över något som aldrig var mitt. Men det var något speciellt. Och så fönstret, det fina fönstret som man kunde kura upp sig i. Vilka drömmar, visioner och planer jag har haft, men nu är det bara att bita ihop och hålla hoppet uppe om nåt äckligt litet smutsigt korridorsrum för rövarpris någonstans offside.
Nejdå jag är inte bitter.