Framför fönstret, med armarna runt varandra, skumpa i handen, barnslig förväntan i blicken och ett hjärta som lyckligt och hoppfullt slår lite extra fort står vi där och räknar ner de sista sekunderna på ett jobbigt, hemskt, kämpigt, tufft men alldeles alldeles underbart 2007. Motgångar, framgångar, tårar, skålar, lyckorus, ångestmagont, stress, slappande och tolv månader av mitt liv blev nu historia. Plötsligt hör jag mig själv säga: vad är klockan? är det över nu? är det 2008?! Efter jubel, skålande, pussochkramande, mera fyrverkerier och telefonterror på överbelastade nät återkommer den där nyårsaftonsbesvikelsen. Eller besvikelse, och besvikelse, kanske snarare medveten förvåning av att ingenting kanske egentligen hände, precis som när man fyller år, man känner sig inte ett år äldre, men det är något i en som vill att något ska hända, kännas eller synas. Även om inget märkvärdigt och stort hände i samma ögonblick som visaren på klockan tickade över från 2007 till 2008, så blir mitt nyårslöfte att istället göra något av de nya chanser och möjligheter man får av ett nytt år. Likt mitt nyårslöfte inför 2007 (vilket blev det första jag någonsin hållit) ska jag göra 2008 till ett underbart år, till Mitt år.
Sen vill jag bara tillägga något som många andra redan gjort innan mig, 2008 är stockholmarnas år! Men eftersom jag ser mig som hälften från västkusten, så delar jag gärna med mig…
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar