Plötsligt kan mattan ryckas

Mamma kommer in i rummet med syrran i släptåg.
Innan jag varken hinner vända mig om eller dämpa musiken meddelar hon mycket sakligt men med en lite konstig ton:
- Joo, det är så att Magnus har varit inblandad i en bilolycka
Jag vänder mig om, känner hur hakan åker ner mot bröstet, hjärtat slår ett hårt slag som gör ont och för en kort sekund vet jag inte om det är natt eller dag, om jag lever eller är en zombie eller om jag någonsin kommer att kunna röra mig, tala eller höra igen.
Mamma fortsätter;
- Alla mår bra. De var alla fyra i bilen. Det hände i natt när de var på väg hem från en klubbspelning i New York.
Jag försöker fokusera på mammas fakta, och försöker ta till mig alla mår bra, men väntar ofrivilligt och panikslaget på att det ska komma något hemskt..
- De blev påköra från sidan, de andra i den andra bilden var förmodligen drogpåverkade. Men alla mår bra, ingen skadades. De är chockade men mår bra.
Samtidigt som jag gång på gång frågar om allt verkligen är okej, och om magnus mår bra, testar jag min andningsverksamhet när otäcka krockbilder rullar framför mitt inre öga.
Mamma berättar lite mer, och även om hon försäkrar mig om att allt är bra, kämpar jag för att kväva tårarna.

När mamma lika snabbt som hon kom in, gått igen, är det som om världen har stannat för en liten stund. Jag tackar allt som går att tacka att min älskade bror inte farit illa, och går så småningom tillbaka till livet som pågick tio minuter tidigare. En oro finns kvar i bröstet och rummet blir lite mörkare, kallare och ruggiare när jag tänker på hur fort något kan hända eller förändras i ens liv. Och återigen tackar jag för att min bror inte kom till skada. Jag hoppas bara att han är okej, inuti också, rent psykiskt och längtar mer än någonsin när han kommer hem i morgon.