Syrran ropar lite hetsigt från datorn när jag är påväg upp från trappan. Jag säger att hon får vänta lite, var på hon ropar igen, lite stressad och upphetsat den här gången och jag ryter tillbaka att jag minsann inte kan komma på studs, då jag bär på en massa pinaler som ska dumpas på sängen. Jag tänder lampan i rummet och går till systra mi. Hon sitter och rullar på aftonbladet.se och säger med en orolig stämma "han är död", hon rullar upp sidan, pekar på en bild och vänder sig lite uppjagad och skärrat mot mig. På bilden ser jag Heath Ledger.
Okej för att jag nog alltid har varit lite av en kändistok: haft rummet tapetserat av affischer och utklipp, varit autografjägare, ofta alltid haft på mig kändisspanarglajjorna, alltid blivit hopplöst förälskad i äldre manliga filmstjärnor. Men jag har mognat och tillfrisknat nu. Dock händer det får jag mina (rätt milda) små återfall. Jag kommer nog alltid vara någonslags liten groupie (men på avstånd, aldrig creepy) i själen.
Hursomhelst jag blev lite darrig där bakom min syrra och aftonbladet, rösten blev lite darrig och tårarna hotade. Jag ska inte säga att det känns tomt, men lite chockad är jag faktiskt. Har alltid beundrat gamla stjärnor som James Dean och Kurt Cobain, och alltid undrat över hur det känns om ens idol/stjärna går bort. Förebilder har vi väl vi alla, vilket jag tror är extremt viktigt. Även om vi aldrig träffar förebilderna, bildar man ju ofta en speciell relation till/med dem, som gör att de blir närmre än va de egentligen är. Det är nog lite så det är med exempelvis Heath för mig. Han har liksom varit på tapeten större delen av mitt liv, framförallt i tonåren. Han var en sådan man trånade/trånar efter (hallå det är ju H e a t h vi snackar om!!), han har varit med i ens favoritfilmer, säkert suttit på någon bild på min vägg och uppkommit i många diskussioner. Det kanske låter lite sjukt, men han har ändå varit med och skapat vem jag är, har blivit. För allt man upplever, känner och tycker skapar ju ens person. Nu ska jag inte komma och såga att det känns som om något saknas i mitt liv, när han är borta, men det känns lite konstigt. Förmodligen har jag glömt det här om en vecka, men är nog faktiskt lite uppriven nu faktiskt. Men det blir bättre, för min del (inte för stackars Heath och hans familj), livet går vidare.
För mig personligen kan ju mina reaktioner bero på nära dödsfall i min släkt under förra året. När man vet hur det känns, och vet hur allt blir när någon försvinner ur ens liv, blir man nog lite extra känslig. Men trots det, känns det inte helt rätt att Heath Ledger redan skulle lämna oss.
Men vem kan väl glömma hans insatser? 10 orsaker att hata dig, Brokeback, Candy osv. Shit han är verkligen en del av mina tonår. Jag säger bara igen, 10 orsaker att hata dig ! Åå, gamla Heathan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar