Pluggfredag och för lite miljöombyte

Man vet att man har varit för många timmar i skolan när:

- Ett tolv timmarspass är i sikte (dvs att byggnaden entrades runt 09.00 och underskriven är kvar på plats närmare 19.30)
- Man harmoniskt traskar runt barfota (pga av smärtsamma skoskav) utan att orka vara särskilt rädd för fotrabies
- När man efter en stunds eftertanke och stirrande allvarligt börjar problematisera och faschineras över hur stilla allt egentligen är. Det vill säga hur förvånansvärt stilla stolar och bord är och står. När en viss sorg infinner sig över att det är en dödlig stillhet som intagit de stackars tingen, tårarna är nära och närvaron långt borta i en annan värld är det helt klart dags att tacka för idag.
- Ovanstående slutkläm styrks av faktumet att man när man äntligen trillar ut från sitt lilla inglasade grupprum och så småningom kommer ut på gatan, slänger ur sig ett "hejdå skolan".

Uppsats och omtentor, det är krävande bebisar det. Omtenta på en lördag, det är bara ondska. Ren ondska. Men jag ska klara det också. Dessutom är jag ju inte ensam med det. Så nu gör vi det bara. Nu har jag en liten tårtbit framför mig, pumpar soulklassiker och ska slänga mig ner i böckerna för att bara lära mig skiten. Pronto!

Vardagsbetraktelser

Just nu är tiden knapp och hyssen många. Men idag har jag haft glädjen att kunna flika in några fantastiska vardagsbetraktelser av livet en dag som denna. Någon annans liv, vardag eller dag. Utifrån, från min sida. Varsågod, här kommer två snabba åskådningar av tre makalösa människor som idag vandrat på stockholmsk mark och andats samma luft som jag, men som också satt ett litet extra partyparaply i min drink som jag kallar livet.

St. Eriksplan ca. 18.30
Torsgatan i korsningen odengatan spärras av. Fotgängare samlas i mitten av övergångsstället och trafiken verkar ha stoppats några hundra meter bort, på andra sidan parken. Poliser i neonvästar springer kors och tvärs, viftandes som yra höns eller bara högtydligt uppblåsta och spända i någon slags givakt. Plötsligt håller vinden andan, världen stannar, munnar öppnas och ryggar vänds. En efter en kommer de. De liksom seglar fram på asfalten. Först två, kanske tre motorcykelpoliser, sedan ett antal polisbilar ( i olika storlekar), "civila" polisbilar, och till slut - äntligen Crème de la Crème! En, två, tre, kanske fyra lite större svarta bilar och man riktigt känner spänningen i luften. Det är magi. I huvudet snurrar allt mellan världssvält, kungen, 9/11 och kejsarens nya kläder - men frågan de runt omkring mig ställer sig är självfallet - sitter Condoleezza Rice och smider planer i någon av bilarna? Fantastiskt spännande. Jag ser inte Condoleezza, men är inte ledsen för det. Istället tittar det ut en mörk herre ur ett av de nedvevade fönstrerna och i hans ögon ser jag en längtan ut till det fria livet. Han påminner om en liten prins som vill ut och leka med de dödliga barnen i sagan. Och precis innan jag är på väg att förstöra den vackra scenen lyckas jag hejda en reflexvinkning - bilarna kör i väg och vägarna öppnas. Jag undrar om han fick komma ut och se på solskenet idag...

Södermalmstorg ca. 22.05
Jag ser en mörk skugga ställa sig med ryggen mot mig och näsan mot en av stadsmuseets flaggstänger för att kissa. Nästa gång jag tittar dit har mannen, som är rekorderligt klädd och med snoffsig approach vänt sig om och lurat upp en burk öl ur sin dataväska. Nöjt öppnas ölen och en livsnjutarpose intas: en hand i fickan, den andra runt ölen och ett ledigt mellanrum mellan fötterna. Där går han, sippandes på sin afterwork och ser väldigt konstig ut. En vild gissning far ur munnen på mig att han kanske väntar på en blinddate!? Men han är för bekväm och obekymrad. Detta skall dock snart brytas. En man med fantastiskt fula jeans som hasats upp ovanför naveln och ett påbrå till rumplång fläta, traskar fram och visar sina glasögon. Sedan gräver han lite i fickan. Jag och mitt sällskap gissar på att det dealas vilt. Kan det vara knark? Stöldgods? Viagra? Eller bara glasögonen!? Vi skulle gjort allt för att höra vad som sades! Snart luskar vi ut att hippien i jeansen försöker kränga en mobil - varpå livsnjutar´n backar och skakar på svenssonskrajset på huvudet. Snart ger hippien upp. Livsnjutar´n spatserar och sippar vidare medan hippien försöker bli av med mobilen genom att fråga runt på torgets alla bänksittare - utan resultat. Oss frågar han dock inte, han tittar på oss - vår cykel, grymtar något och går vidare. När jag sedan lämnar torget står livsnjutar´n och snyter sig bakom sillvagnen. Utan dejt, mobil och öl.

och livet är livet

för mycket att ordna
för mycket att göra
för mycket att tänka
på för lite tid

allt jag behöver veta är att allt kommer att bli bra

RE:PUBLIK/LÖRDAG: synt, friends & öl

Lördag. Efter några timmars sömn slår jag upp de blå, hoppar in i duschen och får på mig dagens festivaloutfit, kör vidare på re:publiktröja med twist och kombar med klänning och tygskor. Hoppar ut ur en vit bil runt två på universitetet. Hämtar nycklar, öppnar backstagesstugan och möts av en inte allt för charmig ölodör från fredagens efterfest. Jag öppnar alla fönster som går och med ajax (min nya bästa vän..), mopp och en trasig sopkvast tycker jag mig uträtta storverk. Trots att stugan är mission impossible när det gäller fräschör är jag ganska nöjd efter en dryg timmes fejjande och piffande. Men snart krökas min rygg igen och ajaxen tar återigen plats vid min sida när en herre i re:publikteamet trillar ned för att be om hjälp att lasta ur en bil och hostar gormandes om en påtaglig ölstank! Då blir jag ledsen men hjälper honom bära hans förbaskade skit för att sedan överkonsumera den otäcka fräna ajaxen ännu mer.

Sen laddar jag kylen med dryck, fyller på skålar och ställer fram nya ljus - lagom i slutfasen trillar de första artisterna ner. Dagens artistkår är lite mindre jag. Lite mindre hiphop och mer synt. De är överlag något äldre, vildare och syntsvartare. Men de är snälla. Och högljudda. Jag serverar dem snällt och blir mycket väl bemött tillbaka. Medan artister checkar in, trillar ut och in och tillbaka, riggar låtlista, jammar (heter det att man jammar även i syntvärlden? troligtvis inte..), byter om, sminkar varandra, drar råa skämt, spexar, dricker öl och har sig passar jag på att plugga lite lite mellan varven. Snart inser jag dock att livet utanför papparerna är roligare och blir snart avbytt.

Efter närmare fyra timmar under jord ser jag solen igen. Tar en sväng runt på området men känner mig inte hemma bland alla svartklädda syntare. Så jag köper lite indiskt och springer och hänger i det andra backstage med trevliga artister, nya och gamla vänner. Sen skickas jag runt lite varstans. Springer, hämtar, servar, hjälper till - hit och dit. Leggar folk vid ingången, dricker kaffe och kollar väskor in till klubblokalen hela tiden bubblandes av prat och skratt. Det är det som jag älskar med att jobba på festivaler - det är så socialt, man träffar så mycket folk och har så kul. Det är som om alla är en enda stor familj, alla som jobbar på och med festivalen alltså, helt fantastisk stämning. Till exempel byggde jag upp en fin "vänskap" med en kille som vaktade staketbiten som jag slank igenom typ 647 839 gånger. Tänk er att vi bytte några ord och skratt varje gång - fint! Eller vakten som vägrade erkänna att han njöt av att låta folk gå igenom en lång kögång av staket med hänvisning till att det andra utan omväg bara är utgång, som stod bredvid mig när jag kollade väskor. Det var som fågelkvitter i mina öron när han gång på gång uppmanade besökarna att visa sina väskor för mig. Tänk er - en stor securitas med snälla bruna ögon befaller andra att visa sitt innersta (väskinnehåll) för lilla mig - fatta vilken connection vi fick.. Eller varför inte mellan mig och arrangören i rosa tröja som nickade lite stressat men snällt, fixade kaffe och filt fast jag inte frös. Fantastiskt fint alltihopa och allihopa.

En vända ner i backstagestugan för att sedan byta upp mig till det andra backstage och däremellan hinna se lite tysk synt. Där oppe blev jag någonslags dörrvakt mixat med pratnissa som hänge och flängde med grabbarna grus. Tydligen slank en och annan icke-artist in men de såg så artistiska ut och var så mysiga så jag godkände det lite i smyg. Men det var för att de var så ärliga och själva kom fram och erkände - då kunde jag ju inte med att slänga ut de små liven. Ingen kom till skada och alla var glada, det är allt som betyder något. Efter lite tjat lyckades jag slå mig fri för att gå ut, ta en efterlängtad öl, babbla runt, lyssna på min nyfunne väns spelning och hänga med mina fina vänner. Ute bland de dödliga hittade vi två hiphopare att prata hiphop med och så fick jag två presenter av min backstagekompis Elvis. Snart tröttnade vi på oskönt drag och avslutade kvällen med ett par sköna skratt och wrap-it-up:s i stugan. Därefter blev det en bulle hem. Trött, nöjd och väldigt glad efter en snabb men fantastisk helg hoppade jag hem till en uppgående söndagssol.

RE:PUBLIK/FREDAG: hiphop, stök & VIP

Fredag. Siffrorna på den rosa mobilens klocka tickar på och passerar snart två, fjorton. Allt medan stationerna passerar utanför det blåa underjordiska tågets fönster ökar pulsen och förväntningarna. Förmiddagen har spenderats i skolan tillägnad our beloved uppsats. Även om fakta är att fredagar alltid är fredagar och därmed spetsade av koncentrationssvårigheter blev min (vår?!) prestation högst tveksam. Långsamt rann engagemanget av mig och när jag väl stiger av på universitetets tunnelbanestation finns knappt något uppsatsstänk kvar. Fokus läggs på sommarens första festival och en fantastisk helg to be.

Lite telefonsamtal och sen en walk-in på området för att mingla runt, kirra jobbtröja och allmänt logga in. Lyckofjärilarna flyger runt i magen och jag tar mina första vacklade steg som funkis08. Mitt område blir backstage. Vi städar, röjer, ställer i ordning, kastar, donar och pysslar - först i det ena, sen det andra och sist det tredje och största - backstage. I det tredje, den lilla villan kommer jag sedan att spendera en stor del av min fredag - bakom "baren". Jag checkar in artister, minglar, serverar öl, springer runt, pratar strunt, leggar folk vid ingången, äter indiskt, äter chips, dricker kaffe och klockan går. I förbifarten får jag uppleva lite fantastisk livesoul, njuta av hela mofeta&jerres spelning då min energi skjuter i höjden och inget kan få mig att inte stå still eller bara gilla läget - jag älskar allt och alla. Kvällen är allt och inget. Med en högklackad Anna i min hand till det fantastiska gunget är jag på topp. Men snart är det spring i benen igen, fram och tillbaka till backstage och ut på området. Lyssnar på lite nice jamming backstage och bistår med dryck och ett stort leende. Snart blir jag förflyttad för att byta av en halvt djupfryst stackare bakom scenen i den kalla natten. Men då bryter helvetet lös. Lilla jag ensam i mörkret ska hålla koll på hela staketet och området kring och bakom scenen. Folk utanför de beklädda staketet är fulla och vill in, ett tu tre så klättras det från alla håll. Jag hojtar, hejdar och hejjar. Det kissas, vrålas och försöks. Hårda ord, våldsamma grepp och dåliga förklaringar/ursäkter. Jag springer kors och tvärs och känner mig som världens viktigaste vaktandes ett heligt skepp. Trots mörker, kyla och obehag i luften tar jag mitt uppdrag på fullt allvar. Men snart märker jag att jag bara har två ben och två armar och när kidsen bryter upp staketen kallar jag på förstärkning. Som kommer bitvis. Med livet som insats (typ) ställer jag mig i mitten av två stängsel: slåss och ryter. Jag ÄR nu james bond. Eller kanske terminator. Ända tills jag inser att jag inte är tillräckligt stark och blir mer eller mindre bortlyft av en liten spinkig vakt som kommer till min undsättning. Darrig i benen, trött och arg vinglar jag därifrån. Hatar att det är kallt, att folk är dumma i huvudet, att jag inte är större och starkare. Men mest hatar jag nog att öl tränger på blåsan på hundratals småspolingar som står och skvätter precis överallt. Bort från kaoset styr jag mina trasiga tygskor innehållandes djupfrysta fötter, ner till tryggheten, den brinnande brasan och my homies backstage. VIP håller vi festen rullande bakom baren medan jag får rapporter om galenskaperna utanför. Även om jag längtar ut till massan av hiphopare och den beryktade drum n´bass-spelningen på inomhusscenen har jag det rätt bra. Nyktert, och något flinandes konstaterar jag att alkohol är grunden till odräglighet och att många rockstarmyter lever. Eller försöker efterlevas. Närmare halv fyra, långt efter att festivalen stängts ner av lagens långa näsor (pga av för hårt påtryck) stänger vi backstage och trillar ut med ett gott gäng jammande och glada hiphopare. Efter lite rundkörning för dropping med en fullastad bulle kommer jag hem lagom till soluppgången. Trött och glad.

I ♥ Re: publik

I helgen är det Re: publik. Förra året var den helgen en av årets bästa. Det är inte riktigt samma sak i år, men mina förväntningar är höga. Jag ska jobba lite backstage, lyssna på musik och ha grymt kul. Sommarens första festival just på årets hittills mest pluggbelastade helg. Men jag ska hinna allt, den här helgen. Nu ska jag gå och lägga mig snart, för att orka med morgondagen och dess fantastiska kväll!

Faan vad jag älskar musik. Och den här förbaskat goda festivalen.
Jag tror den kommer rädda de här sista tunga veckorna. Eller jag vet.


Vi ses där!

Det finns ingen botten på botten

Antingen går det upp eller ned, med ganska snäva svängar, eller så ligger det mesta på en rätt jämn nivå. Häromdagen var jag nere i botten, efter lite för mycket blåst i ansiktet och tegelstenar på axlarna. Det hade varit lite för mycket motgång under en för kort tid helt enkelt. Då gjorde jag ett test. Jag tänkte att antingen är det bara en väldigt djup dalgång en något otursbringad period eller så jag nästintill totalt värdelös, eller bara rent ut sagt kass. Så jag köpte en lott. Skrapade, och, vann inte! Ingenting! Jag hade lite otur. Det var dåligt med flyt. Då promenerade jag en sväng och tog mig en funderare. Jag kom fram till att jag nog hellre varvar tur med otur, sol med regn och skratt med gråt än att bara vara sjukt dålig, hela tiden. Jag hoppas att mitt enkla test på något sätt är logiskt. När jag kom hem fick jag ett hårt slag i ansiktet av mer motgång. Jag bröt ihop. Och bet ihop. Dagen därpå blev jag hånskrattad av oturen, men vilket bevisade för mig att jag nog inte är helt lost, bara lite vilsen och otursam. Sedan blev jag räddad av underbara människor och dagen slutade i en härlig tjejkväll med skratt, sjukt god mat och lite plugg. Dagens dag har varit väldigt lång. Drygt elva timmar i skolan, vilket är några timmar för mycket. Efter de timmarna (alla i väldigt gott sällskap!) traskade jag trött hemåt. När jag väl kom hem möttes jag av ytterligare ett slag. Ett slag som var väldigt hårt och oväntat. Slaget gör min sommar lite osäker, men så länge jag vet att den finns där så måste jag klara det här. Jag sitter just nu och njuter av en försommarkväll med ljus himmel, småkylig temperatur, oslagbart ljuvliga obeskrivliga dofter av vår, sommar, hopp och kärlek - och jag kan inte låta bli att hoppas. Hoppas på att allt kommer att ordna sig. På ett eller annat sätt. Det kan alltid bli värre och man har det sällan värst. Nu biter jag ihop och bara kör.

Tack håkan

För några timmar sedan var stoltheten i botten, ryggen krökad och världen mörk och orättvis.
Då kändes det som om inget i världen kunde rädda mig. Inte ens musiken.
Men efter skrik, gråt och bråk, deppigt estetskriveri och grym självömkan i en ypperlig uppgivenhet - har jag nog kommit över det värsta. Nu lyssnar jag på håkans nya och tror att jag ska klara det. Eller iallafall mig. Klara mig, även om allt går rakt åt helskotta...

det finns inte mycket mer att säga nu
jag säger bara håkan. och tack.
och kanske ett litet litet litet ge mig styrka

stilleben av ord idag

jag
vill bara inte ha
någonting

av det

hon sa
det kan inte alltid gå bra

jag ville bara
va

för en gång och för alla

tiden läker sår
åren går och går
en dag och ingen alls
allt så
just så
nu och då

upp och ner
för alltid, all tid
du och jag
ni och dem
vi
allt så
just så
nu och då

något säger mig att livet är svårt
det finns frågor utan svar
och svar utan frågor
men det kan nästan alltid bli en bättre dag

allt så
just så
nu och då

Bryt och bit - nu och alltid!

Bryt ihop, bit ihop och gå för i helskotta vidare. Eller inte. Låt tiden stanna men saker komma och gå. För det går inte att plötsligt lägga ner och logga ut, inget stannar och inget löser sig. Oftast. Fast ibland vill man just bara försvinna, vrida tillbaka eller fram klockan. Allt krånglar och inget går som man vill, andetagen är ansträngda och benen tunga. Det är ju också typiskt att tiden är en av de saker som man inte kan rubba eller stubba. Jag försöker att jobba med den tickande tiden, men dessvärre verkar vi ha olika tidsuppfattningar och fart vilket resulterar att vi skrider i otakt. Det slutar ofta i gråt. Men tillslut så löser det sig ändå, på något sätt. Bryter och biter man tillräckligt så tror jag att det går. Att klockan knuffar en på rätt spår igen. Det måste vara så. Jag tror på tiden, och hoppas att den tror på mig

Jag har mött en livs levande...

Idag satt jag mitt emot en liten alien på tåget hem. Ett fantastiskt litet knyte som gjorde mig alldeles lycklig. En sådan där liten skrump med stora ögon och tjocka armar. En livs levande liten bebis. Tänk va livet var underbart på den tiden - nollåren. Med ben så knubbiga att valkarna hängde utanför strumpbyxorna. En överrörlighet i fläsket så pass att man, trots den lilla däckinspirerade magen, kunde få upp båda fötterna i munnen - samtidigt. Fingrarna var många och skrumpna men himla bra och roliga att pilla och påta med. Ögon så stora att de tog upp hela halva huvudet och man såg så mycket att man blev alldels yr. Man kunde stirra ut folk hur länge som helst, sparka på någon som redan låg, peka på något konstigt, göra nummer två överallt och när som helst, skrika högt eller bita hårt - oftast fick man bara förtjusta leenden tillbaka. Vilka jävla idioter tänkte man, tror jag. Det största problemet i världen var att få underläppen att gå ihop med den överdimensionella och framskjutna (fläsk)överläppen för att inte dreggla konstant. Men det var svårt. Däremot var det för mig i dag en fantastisk upplevelse att problematisera och analysera utifrån bebben mittemot mig, hela resan hem. Dessutom kunde jag ju såklart inte hålla mig utan föll in i mitt tvångsmässiga när-jag-träffar-barn-jollrande och grimaserande, så idag var det väl inte bara nollåringen som tyckte att jag var sjuk i huvudet. Men det gör ingenting, jag hade kul, jag bjuder på det och njuter av det lilla tandlösa flinet än...

Musik lever jag till. Ljust eller mörkt. Lycka eller depp

I torsdags var det Jason Mraz, iskalla fingrar och många rixfm-gungande tanter i kungsan som förde mina fötter framåt. Fredagskvällen spenderades och hyllades på ett snyggt färgsatt hov njutandes av Led Zeppelins Robert (som enligt egen utsago har "sålt sin själ till djävulen för att kunna spela gitarr som han gör") Plant feat. Alison Krauss. Gubbrackarn tog tyvärr aldrig fram guran, men hans countryblues gick inte av för hackor. Men det bästa var hans lite old-rockstar-som-rockat-för-hårt-back-in-the-days-moves. De var oslagbart härliga. Pure! Fast när Alison och gubbarna sjöng down to the river blev jag nästan religiös av den fantastiska stämningen och de minnen jag har till de tonsatta orden. Förbandet så däremot så otroligt mysigt att vi i början på rad tre tappade anda och tal för musikens fantastiska under. Eller bara för hur livet kan bli eller låta genom musik av hängivna musiker. Det behövs inte mer än äkta kärlek till toner för att jag ska falla, men sitter sitter det tre britter på scenen, en spellivink trummandes på en låda, en manchesterklädd sångare med gitarr och röst från gud och dessutom en basvionilist med rytmen i blodet behövs det no more. Kvällen avslutades med rockklubb och hockey.

På lördagen var jag värdinna på ett kulturevent med guldkant. Det var slitit men roligt. Dock gick jag nästan en tumme kort då den blev utsatt för mycket smärta när jag bland annat knöt typ en halv miljard ballonger, men det var faktiskt nästan värt det när jag sedan fick sätta mig på knä och förgylla den ene efter andre treåringens lördag med blå och magisk frihet i snöre. Guld värt.

Kvällen var väldigt efterlängtad och upptriggad. Krunegård och Autisterna på Debaser medis. Självklart blev kvällen lika bra, eller egentligen bättre än den låter. Autisterna var så fantastiska att jag var tvungen att köpa deras platta - fysiska platta när jag fort och säkert föll för deras låtar och sväng. Den där P.O kan för övrigt verkligen svänga på den lilla svartklädda kroppen. Själv kan jag inte släppa tanken om det var honom jag dansade bredvid härom helgen. Att han låter att vara från vatten i väst är ytterligare plus i kanten. Kärlek på topp. När äntligen Markus "rocken spelar ingen roll längre" Krunegård kliver på är lyckan hos mig som barnen med ballongerna tidigare samma dag. Fast min lycka är nog lite mindre tindrande och mer outgoing.

Och ja, det var jag som stod längst fram till vänster och vrålade, men det bjuder jag på. Fenomenala texter ska upprepas, högt och smärtsamt många gånger. Det står jag för. Att stämningen och humlen tog det ett steg till utöver föregående reserverar jag mig för, men det var äkta. Hyllande. Markus gjorde det han är bäst på - rocka apa och dra av lite beigt och fräckt mellansnack, men han är ju trots allt killen hela dagen. Tyvärr saknade vi japan och uppsala, men hoppas på dem till nästa spelning. Jag bockar för den svettige herrn med snedlugg som räddat min vår med sin debut. Kvällen avslutades med debaser vanliga sköna tänk bakom DJ-bordet med musik att älska livet till.

Dessvärre har söndagen varit grå. Så grå att jag gjort en depp-spellista i itunes. Men tur är väl att det finns sagolikt fin musik att göra en sådan spellista av.

Mörka moln ska skingras

Idag har det varit lite svårt att vara jag. Har haft en jobbig dag med en del motvind och för lite ork. Nu är jag trött och hoppas att allt ordnar sig snart. Tur är att fantastiska vänner, vårens färger och the holy spirit of music finns med en även dagar som denna, annars skulle jag demonteras snabbt och smärtsamt. Nu ser jag fram emot en helg innehållandes allt det där som får mina två blå att orka öppnas varje morgon.


"Jag ser tillbaks på mörka moln som heter ånger sorg och skam
Dom kanske krossar mig en dag men till dess var det jag som vann"

Röda linjen - å du älskade förort

Idag har jag åkt röda linjen åt alla håll, druckit för mycket kaffe, fotat, ätit pizza, suttit på en pakethållare i full fart på söder och haft omtentaångest. Vi började dagen med att besöka ett gymnasium i Botkyrka för lite råarbete till uppsatsen. Besöket var mycket givande och jag överväger starkt att skola om mig till lärare. Eller så skriver jag bara en doktorsavhandling om stockholms fantastiska förorter. Å du älskade förort! Efter det besökte vi en annan "institution" där vi njöt av lite konst och letade mer material. Tyvärr blev jag fly förbaskad och var tvungen att bita mig i läppen och gå ett varv runt några hyllor - eftersom jag inte kan tåla vissa åsikter. Åsikter som inte hör hemma någonstans och aldrig är okej. Vissa saker säger man bara inte. Efter lite kaffe och lite fotande lugnade jag ner mig, fixade undan lite jobb och pluggade till morgondagens omtenta. Åtta timmar kvar till spuck. Nu sömn och kanske lite i-bankande av akademiskt blaj och vetenskapliga bulor.

Jag ÄR ett måndagsbarn

Nu har jag fått det bekräftat, det som jag så länge anat. Jag är född på en måndag. Kan det förklara någonting? Eller allt? I så fall köper jag det. Enligt en mycket kryptisk källa finner man följande information. Måndagsbarn är ögonfröjd. Måndagsbarn är snällt och rart. De som är födda på en måndag är oftast svärmiskt anlagd, har ett sinne för poesi, är mild, vänlig och hänsynsfull. Enligt Veronica Maggio är ett måndagsbarn någon som gärna skjuter upp saker. Jag hejar på halvitalienskan! Ni?

Ja! Nu ska jag ta tag i mitt förbannade omtentaplugg och bara styra upp !

En vanlig tisdag för alla lika olika

Till dagens tisdag vaknade många upp, åt frukost och lät fötterna styra till dagens vanliga sysslor. För andra gick dagens toner inte att spela eller livets lyrik inte att varken stava eller orda. Vissa trampade på i trasiga skor och andra trippade fram i äkta italienskt handicraft med tillhörande dustbag. På några kinder rullade dagens första tårar medan somliga lät kranen droppa i ett kliniskt överflöd och med ett blekt och förgiftat leende. Några vaknade upp till inget, andra till allt. I dagens DN:s ledares vänstra kolumn uppmanas bojkott av Burger King. Vissa äter burgaren. Andra gör den. Några är den.

Vad händer i den värld där alla är lika olika?

En tappad spegel och analysera mera

Okej, nu tappade jag precis en spegel vars ram gick sönder. Hur ska jag tolka det? Blir det något års olycka pga att nära nästan skjuter en hare eller hade jag en galen tur vilket pekar på att jag ska lära mig uppskatta det jag har?

Kanske borde jag nog bara gå och lägga mig. Gör om, gör rätt

Från Israel till Damien Rice

Dagen började med för lite sömn men med en pigg, glad och solig morgon. För en gångs skull hittade jag rätt i garderoben på första försöket, håret lockade sig åt rätt håll och tiden var på min sida. Mer än väl. Jag läste för en gångs skull ledaren i DN vilket dukade för en moraldiskussion med min vise far. "Hela 85 procent av palestinierna är under 40 år, framhåller professor Eran Yashiv i International Herald Tribune. Det betyder att de levt hela sina liv under israelisk ockupation, de har från födelsen lärt sig att se Israel som en oförsonlig fiende." Som vanligt rynkade jag på näsan av den enligt mig narrande etiketteringen "oberoende liberal" då jag hävdar att objektivitet är något vackert men inte verkligt. Inget är oberoende och skulle något nu vara oberoende liberal motsäger det enligt mina premisser lite sig självt. Dagens innehåll på framsidans insida manade mig hursomhelst till ordentlig eftertanke och skapade ett intresse för den ständigt aktuella konflikten. En konflikt som varit på tapeten länge, men som jag nog aldrig ärligt riktigt gett mig in i. Ovanstående referat och ett ifrågasättande angående att ta en landyta ifrån några för att ge till andra gjorde mig alldeles snurrig. Jag kan för mitt liv inte förstå mig på de stora gubbarnas resonemang och jag har som vanligt inget hopp om politiken. Med detta ämne i ryggsäcken (läs: tygkassen) fortsatte jag min kalla men soliga dag i skolan. På väg hem lyckades jag trilla in på tiogruppen och sedan leka IT-tekniker på höjden. Men väl hemma blev det bakutspark med två känsloladdade telefonsamtal vilket ledde till en smärre kris, påhälsning av herr å(ngest), överkonsumtion av Damien Rice och att glaset helt plötsligt blev halvtomt. Trots rätt duktigt pluggande och total vardagslyx i repris i form av fashionmag, "lip therapy", choklad och toni&guy av syrran som kom hem från London fångade jag inte riktigt den här kvällen på rätt kant...

Från rötjut till bubbel

Lördagskvällen firades med fantastiska Felicia. Vi bestämde oss för att "gå oprövat", hoppade på en buss men hittade till slut ett gammalt guldkorn - st eriksplan och dess grönskande park i mörkret. I lekplatsens klätternät delade vi lite rö´tjut och avslutade med lite nioåringshopp i de inbakade stutsmattorna. Vi promenerade sedan över bron och hittade ett nytt guldhak. Fabulöst konstigt men alldels lagom. Det blev rött i glas, konstigt folk, obehagliga väggmålningar, skällande på världens sämsta DJ och ett skuttigt erövrande av dansgolvet. Efter det blev det uppslutning på en favorit i repris. En bra kväll.

Söndagen har spenderats i min soliga förort med städning inomhus och pluggning i trädgården. Kvällen var mammas då hon kom hem från Island och vi firade hennes födelsedag med spansk mat och chilenskt bubbel. De senaste timmarna har jag vigt åt mitt älskade illustrator där jag håller på att mecka med the affisch! Tiden gick fort med hjälp av lite spansk hiphop/soul och lite extra energi från lyxpresenterna jag fick av mamma bestående av lite Clinique och Côte d´Or.

Naturligt extra ordinär

Första gången jag hörde Joakim&Joels fantastiska bitar med härligt gung och klockrena texter föll jag direkt. Det var väl ungefär drygt ett år sedan. Jag och syrran förgyllde tidiga förmiddagar med att pumpa myspace och lärde oss snart varenda line. Då och då bytte de ut låtarna som fanns att tillgå på deras space, vilket vi följde med både spänning och lite ont i hjärtat. Tror syrran min försökte filma av låtarna från burken bara för att kunna lyssna på dem jämnt, det gick väl sådär. Vi var på dem ganska mycket genom att hylla låtarna och heja på en större upplaga av EP:n. Nu har de i dagarna gått och vunnit Metro Music Challenge. Stort grattis till det! Jag väntar med spänning på en platta som kanske en gång för alla kommer lära köttbullelandet hur man svänger på riktigt.



Några extra poäng kastar jag genast på ovanstående klipp som är rätt fullkomligt fenomenaliskt! Killarna vet ta mig sjutton va de pysslar med...

Helgen började tidigt med gråt, skål, svettig dans och ett kärleksråd från en rockstar

Torsdagen spenderades i skolan med B-uppsatslek, telefonintervju och kårmöte. En liten bulle på vägen och ett par trippande men rätt ledsna steg in i filmmusikens föreläsningssal för en sista lektion. Trots lite trassel med högtalare på rymmen, en sovande bänkkamrat och ett längtande till fågelkvittret och solen på andra sidan persiennerna njöt jag till fullo av varje sekund. Allt var bara bra den kvällen. Allt från lärarens trudilutter på pianot, "bror duktig på rad två":s överlägsna kommentarer, tyska tonsättares kommentarsspår och förklaringar, svåra musiktermer till att analysera underbara Gladiator. Tyvärr hade jag svårt att hålla min känslighet tillbaka, men det kompades bra av läraren. För precis vid varje scen som mina ögon fyllts med tårar av den gripande och fantastiska filmen, stängde han av och började prata bort stämningen, detta i en gyllene sekund innan mina ögons kanter skulle ge vika och jag brista ut i gråt. Det här upprepades ett par gånger och sista gången vann jag - eller tårarna. Men jag tror ändå att jag lyckas fippla bort dem ganska snabbt. Strax innan nio lämnade jag universitetet, både lite ledsen men också något befriad (om vi bortser från att jag inte börjat på examinationsuppgiften som ska in om tolv dagar än..) En skraltig tub togs till söder där jag mötte upp Åsa och Sonja. Vi trallade i väg till fabulösa Carmen där jag nu verkar vara en respekterad stammis (vet dock inte om jag ska ta det som något positivt eller negativt, roligt var det iallafall.) Längst ned och längst in tog vi över två bord som så småningom fylldes av fler benjaminälskare och journalister-to-be.

Trots att jag vaknade med fruktansvärd ångest för allt som ska göras blev fredagen en fredag i sol och kärlek så fort jag hade styrt upp mitt liv. På grund av skolpanik var jag tvungen att styra av de påtänkta jobbtimmarna och sen blev det ett antal mer eller mindre intensiva timmar i skolan då checklistan faktiskt fick många fina bockar. Sen var vi slut i huvudet och det blev sensen lunch i solen på söder. Vid det här laget hade jag lugnat ner mig rätt bra och kände att jag hade två fötter på jorden igen, även om ångesten fanns kvar (främst för att jag inte hann jobba, men jag måste försöka att sluta dubbelboka och glädjeplanera så att jag storkar.) Eftermiddagen avslutades och kvällen påbörjades i en fin tvåa i Solna och dinnerparty och härligt folk. Jag njöt av fenomenen kökshäng och kollektiv matlagning, trivdes på en solig balkong bland trädens kronor, fastnade på kort, svängde på di lurviga och blev rodd av en praktiserande rockstar att inte satsa på musiker i kärlek. Sedan bar det av för flyktsoda feat juvelen på Debaser medis där jag och Åsa jublade och dansade oss svettiga till de fina ädelbitarna och senare DJ:ens schizofreniska påhitt med bland annat "born to be wild" och "the one and only"

Nu är det lördag och jag har pluggat samtidigt som solen skinit på mig. Nu ska jag snart se efter vad kvällssolen rymmer för äventyr...

Klassisk gitarr till fruktsallad med mr jackson

Hängde med syrran till Södra Latins gitarrafton. Klassisk gitarr och skolmiljö kan låta som ett sömnpiller number one. Jag kan inte påstå att jag är något särskilt stort fan av den här sortens tillställningar, men den här uppskattade jag verkligen. Det var som en liten slags meditation. Det var bara vi, strängarna och aulans magiska inredning. Fast jag försvann i drömmarnas värld då musiken drog i väg med mig till en annan tid och plats. Sen mötte jag upp Åsa och vi trillade av bussen vid radiohuset och tog förväntansfulla steg mot drömmarnas hus, sveriges radio. Snart öppnades dörrarna och tillsammans med de popungar, stekare, gullepar och ett antal ynglingar bildade vi en ringlande kö in till den fantastiska studion och kvällens kväll. På väg in fick vi små söta öronproppar med texten "P3 i dina öron", prickade av oss på listan och längst bak i den röda mysstudion fanns fika till stora och små. I taket hängde segel och enligt herrn framför mig även en fågel av något slag, en mås månne? Tio minuter innan sändning var det samling med oss frågekids som skulle upp på scen och stå på samma scen som juvelen, maggio och sist men inte minst the one and only markus krunegård. Min fråga och fem till var utvalda att gå ut i etern och när vi stod där och övade var det som om jag blev elva igen samtidigt som det plötsligt slog mig - vad sjutton håller jag på med? Men det var bara att köra på!

Den till utseendet lilla klena men artistmässigt kraftfulle och känslige juvelen med ian curtis-spasmer vann Åsas hjärta och jag föll tillbaka till förra årets juvelfeber. För min del är det hans kaxige uppsyn, och fantastiska badminton mellan hjärtskärande heshet till galen rock n´roll och electrobeats från ett lysande fyrkantigt äpple. Vad som dessutom är totalt oemotståndligt är kroppsrycklingarna och spextricken inspirerad av någon slags fruktsallad med lite curtis, hives, hippetihopp och mr jackson. Maggio körde sina hits och sin grej. Jag sjöng med i nästan varje ord och kunde inte sitta still till soulens klang. Scenspråket var något nedtonat sen jag såg henne sist, vilket helt klart var till hennes fördel. Kanske har hon lugnat ner sig lite och blivit mer trygg i sin musik med tanke på att hon denna gång komponerat den tillsammans med sin kärlek (som dessutom vet vad han pysslar med.) Mycket kaxighet fanns kvar, men för min del eliminerades de nästan tack vare hennes grymma toner.

Mitt scenframträdande var kort, koncist och inte särkilt upphetsande men ändå fånigt roligt. Kvällens vinnare var ändå markus som verkligen gjorde sig som programledare. Bitsk, bakis, oteknisk, handlingsförlamad, fräck, rolig och med snedluggen med i leken tog han kvällen med en lagom liten storm. Jag roades av små snedsteg och blickar, suckanden och ansiktsuttryck som sa mer än tusen ord.

Det här var precis vad jag behövde.

En kväll i studion med idolen

Träffade min fantastiske bror idag i hans studio. Fick sneakpeaks på hans senaste alster och blev som vanligt grymt imponerad eftersom han är så jävla duktig. Det svängde ut av tusan, ingen av oss kunde sitta still och mina stolta tårar var väldigt nära. Efter det var vi lite kreativa tillsammans med text, bild, musik och många skratt. Dessutom hann vi som vanligt klämma in ett antal dialekter, lite Silvia och Lars Brundin. Tyvärr kom jag tillbaka till verkligheten när vi skiljts åt och då var dessvärre tisdagskvällen rätt sen, kall och mörk.
Fast nu blev jag lite gladare igen för jag ska få gå på P3LiveSession med Veronica Maggio & Juvelen imorgon! Sweet!

Peas on earth

Idag ska jag styra upp mitt liv och allt som måste göras. Allt med lite styrka från min fina t-shirt och vårens varma sol. Idag är en bra dag Peas on earth.

Sköna maj välkommen och en krossad världsbild

Trots att det sköna maj verkligen är välkommet var dagens steg rätt tunga. En måndag som denna vaknades helt enkelt inte på rätt sida. Inte en helt fel sida, men en trött och ganska stressad sådan. Det blev en tur till skolan där lite b-uppsats roddades och herr Å knackade på. Sedan blev det som tur var en glass i en solig och sagolikt vacker humlegård. Jag är en sådan där person som njuter av betraktelser, och det kontot fylldes på idag. Tycker att det är underbart att se människor som verkligen slagit sig till ro i en vacker park. En farbror som läser tidningen på en bänk eller mot ett träd, eller varför inte en fågelskådare som slänger sig på mage i gröngräset för att fota små duvor. På väg hemåt togs jag tillbaka till den hårda verkligheten då en poppig yngling krossade sin polares och min världsbild av ett idylliskt sommarliv med glass och sol. "Visste du att Ben (eller var det Jerry?) i Ben&Jerrys ice cream dog av en hjärtattack - orsakad av för mycket kolesterol - GLASS!" Kvällen tillbringades efter lite trassel med gamla tjejligan. Vin, mat, musik, prat och skvaller. Det var fint och tog mig tillbaka till det goda livet.

Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

Deppigt, men slående, mer vackra ord.
En hyllning till det som aldrig går

vad jag bryr mig om nu
är att du kommer nära mig
även om det är för sent att älska dig
vad jag bryr mig om nu
är att från samma säng
lyssna till samma regn

vad jag bryr mig om nu
är att få ut dig ur skallen
är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen
den tar slut från kyss till kyss
vad jag bryr mig om nu är att aldrig ge
hjärtat rakt ut

vad jag bryr mig om nu
är att du ligger vaken
i morgontimmen när regnet slår mot fönstret
och det låter som nån går på dig
vad jag bryr mig om nu
är att du då ser det
hur smutsigt livet blivit

och vad jag bryr mig om nu är att se din blick så sårad
när alla löften klingar falskt
nästa gång du lovar någon allt
vad jag bryr mig om nu
är dina armar om mig
även om jag vet att jag måste glömma dig

vad jag bryr om är att se dig gråta
för jag har gråtit
och du ringde aldrig
vad jag bryr mig om nu är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaks till dig

vad jag bryr mig om är att se som i slowmotion
när du går sönder inuti
så som jag gjorde det
vad jag bryr mig om nu är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaks till dig

(Håkan Hellström)

Poesi och silvertårar

Jag är en sucker för poesi och vackra ord. Men den här blomman har något speciellt för mig. Den gör mig ledsen, men lite starkare.

Do not stand at my grave and weep;
I am not there. I do not sleep.
I am a thousand winds that blow.
I am the diamond glints on snow.
I am the sunlight on ripened grain.
I am the gentle autumn rain.
When you awaken in the morning's hush
I am the swift uplifting rush
Of quiet birds in circled flight.
I am the soft stars that shine at night.
Do not stand at my grave and cry;
I am not there. I did not die.

(Mary Elizabeth Frye)

Rocken spelar ingen roll längre

Skarpnäck! Skarpnäck var det, inte Hässelby eller Hagsätra. Skarpnäck, inflyttningsfest, guitar hero och bål. Många skratt och härligt folk. Men lite kaos i telefonen min. Kvällens bästa trick var dock när jag och tjejerna skulle supa två grabbar under bordet. Shot race med Vodka i deras glas och Loka i våra! Vi hade grymt roligt åt att de gick på godingen, om och om igen, men vem som sedan hamnade under bordet kan ju däremot diskuteras... En lite runda i city blev det men efter lite turbulens på slussen blev det trots allt sista nattbussen hem för min del, vilken jag somnade på och vaknade ute vid hotellviken. De två blå registrerade snart att bussen var tom, förutom två tjejer som gick av vid nästkommande stopp och någon konstig kille som däckat långt bak. Jag stapplade förtvivlat fram till chaffören och stammade fram att jag nog somnat, men han var snäll och tog en extra sväng tillbaka och körde mig hem. Det finns hopp för männskligheten!

Drömde en fin dröm, det var länge sedan jag blev så uppslukad och förälskad i hjärnans nattliga påhitt. Fantastisk fin men otrolig rörig dröm när jag tänker efter. Men varför är det så sällan som i drömmen?

A-laget gick och bara B-laget var kvar

Min lördagseftermiddag spenderades i min underbara förort för att se på en fotbollsmatch. I laget var några av Fiskis guldgossar och på bänkarna runtomkring var det barn, familjer, A-lagare och jag&felicia. Solen och molnen turades om att täcka himlen och våra ansikten, men vi hade filt med oss och mådde allmänt bra. Vilka underbart härliga timmar jag hade där. Det är precis så livet ska vara, en massa skratt, fint väder och fantastiskt sällskap. Felicia "var engagerad men inte i spelet" och jag "följde matchen men inte bollen". Med några små felsteg lyckades vi ändå heja på rätt tröjfärg och så fort någon av "våra" pojkar närmade sig bollen började vi skrika och fäkta utav sjutton. Felicia snodde motståndarnas hejares taktik och tyckte att de skulle "kriga" medan jag tyckte att de skulle "fokusera på ramen", "tänk utanför boxen men håll er i den"! Dagens bästa kom dock från en syster bredvid oss på bänken när hon hasplade ur sig "Jaha, nu gick A-laget, bara B-laget kvar" när ölprissarna bredvid oss vacklade vidare. Matchen slutade 5-2 till motståndarna, men grabbarna var helt slut och orkade knappt spela på slutet. De skrattade lite åt det och verkade ändå rätt glada. Sen gick jag och Felicia för att köpa grapefrukt och nu har jag svidat om för inflyttningsfest i Hagsätra.

Att fira en fredag

En ledig fredag skulle firas med en förmiddag på stan. En sådan där förmiddag då man strosar runt utan mål och måsten, njutandes av alla andra som springer kors och tvärs på möten, jobbet, skolan och shoppingrundor. Men förmiddagen sköts fram några timmar eftersom John Blund verkade ta ut någon slags flextid. Så småningom traskade jag ut med uppkavlade byxben och tygskor i ett rätt så grått och tisseltassel-regnande Stockholm. Det blev en redig svängom på söder för att sedan lyxa till det med huvudstadens bästa italienska mat med fullkorn och för mycket olja. En blå tub tog oss sedan genom tunnlarna in mot smeten där vi estetiskt struttade in i tygaffären. Kön var lång och tygerna många men 170 kronor och mycket fantasi räckte till minst två klänningar. Tillbaka i förorten slängde jag in en gammal stenkaka med Cat Stevens, dammade av symaskinen och satte igång med mitt skapande. Trots att jag så gott som är allergisk mot att klippa eller sy rakt gick det riktigt bra. Men när första klänningen skulle provas för sista gången upptäckte jag ett mindre charmigt fel (såklart!). Då blev jag irriterad, slängde iväg skiten och gick för att tvätta.

En frisk och nyttig middag med grapefruktsdessert inhandlades, knåpades ihop och avnjöts i Åsas territorium på söders höjder. Lite godis (för att väga upp det nyttiga, haha) och en halv stockholmboogie senare var jag ute på vift under den mörka majhimlen. Stegen styrdes mot det gamla kära Carmen och mina två favoritfredrikar (med respektive hänggäng) som råkade befinna sig där samtidigt. Sedan tog festivalfredrik handen min och vi tog oss över slussen till wunderbara debban som tydligen nu också öppnat hela sin uteservering. Eftersom vi skulle möta upp hans pals där inne torskade vi ett inträde trots att vi senare mest hängde på uteserveringen som var gratis. Men vi fick lite valuta för pengarna eftersom vi hann med halva kvällens spelning med en märklig amerikanare, nämligen BOB LOG III som satt ensam på scenen med gitarren i hand och sjöng igenom en motorcykelhjälm. Det var en upplevelse, snacka om att ha hittat sitt sound. Vi körde ett härligt och intensivt pass på dansgolvet till 50-60tals-tonerna från DJ-båset, drack lite öl och hann med att träffa på en del fredagsglada bekanta. Kvällen avslutades med lite mingel på uteterassen. Hemma hade syrran huset fullt och jag kom hem i något slags 17åringscamp och slocknade någon timme senare trött och lycklig i min prinsessan-på-ärten-säng.

Tenta, Tanto, J&B och Addidasjackan mot Chopin, Ian Curtis, Rosé och Ace

Borde egentligen gå och lägga mig, är väldigt trött. Men det kliar i fingrarna så jag tänkte skriva av mig lite efter tre händelserika och fantastiska dagar.

Tisdagen började med tenta - som gick sådär, jag hoppas men vågar inte tro för mycket. Jag satt dock i den lilla salen, som är lite varmare och mysigare. Men jag var så sjukt nervös att jag blev stressad över att höra de personer som satt närmast andetag. Men jag hoppas att det gick hyfsat, är bara rädd att jag drämde i för hårt med mina hej-jag-är-ett-missförstått-geni-formuleringar eller att jag som vanligt svamlade bort mig i ren stress, men men, skönt att det är över. Efter lite lunch drog vi ut i solen. Jag och Åsa tog en liten shoppingsväng och det blev klänning på tjallamalla samt en extremt efterlängtad addidasjacka på sneakers n´stuff. Härligt! Sedan bar det i väg till tanto där vi hade roddat tentaöl. Där satt vi och njöt av gudadrycken ur burk och flaska, den fantastiska ljudkvaliteten från mina 99-kronors högtalare och tisdagens sista soltimmar, allt medan ringen av folk utökades. När solen gått ner tog de flesta av oss vårt pick och pack och trillade upp för backen mot hornsgatan. Efter lite turbulens i tisdagsnattens heta öl- och forbollsklimat hamnade vi på fantastiska judit&bertil där vi myste och skrålade till stänging. En sista guldtrupp på fem pers körde efterfest i en fin etta i närheten. Massa musik, glada miner och fötter på bordet senare ramlade guldtrion in i en bulle för att inta erstas finaste etta för lite sömn. När onsdagens solstrålar väckte oss blev det pizzafrukost i vitan vid lunchtid för att sedan gå skilda vägar med betongkeps och tunga ben.

Valborgskvällen var som vanligt oplanerad in i minsta detalj, men blev galen och go. Jag och kumpan Å upplevde Högdalen - som det är, där vi lyssnade på Chopin, kastade frisbee, förundrades av färger och mötte Ian Curtis överman. Efter mycket soffhäng blev det rosé på tuben och påökning i sällskapet för att sedan inta Ace valborgsklubb. Vi dansade tills vi var så trötta att vi höll på att trilla ihop - för att sedan dansa ännu mer och inta det röjigare dansgolvet med mer energi än vad som går att referara till halva Söderköping. Lyckan var gjord när de vid 04.40-snåret drog i med lite Elvis och Suspicious Minds. Det blev första (eller andra?!) morgontåget hem för min del och kröp trött men lycklig ner under täcket vid sju.

Denna dag, blev inte som någon vanlig torsdag - utan bara grymt härlig. En liten parantes i sig. Gick upp vid ett, halv två och gick ut genom den vita ytterdörren vid halvfyra för att komma tillbaka tre timmar senare efter en rejäl långprommenad med mina trogna promenadfavoriter Isa och Doris. Lite middag på det, sen filmkväll med Åsa.

Vad bra man har det egentligen. Och då har helgen egentligen inte ens börjat.. Kvällens låtar blir grymt sköna och souliga Måndagsbarn med fantastiska Veronica Maggio och den gamla godingen Can't Touch This med mannen med brallerna Mc Hammer.

Utan musiken skulle mitt liv tystna

På senare tid har jag verkligen uppmärksammat hur mycket musiken egentligen betyder för mig. Den finns alltid där och utan den skulle livet vara så mycket svårare att leva. Egentligen vet jag inte vad det är som gör att jag blir så påverkad eller tagen men det är något speciellt med musiken, något heligt. Det är så mycket känslor. Musiken, eller texterna, kan betyda allt eller inget, men oftast berör de - både medvetet eller undermedvetet. Jag skulle inte klara mig utan musik. Samtidigt växer min dröm om att få mina ord publicerade under etiketten musik och jag börjar mer och mer att ta den på allvar. I mina ögon (eller öron) finns det knappast något vackrare än den fantastiska symmetrin mellan ord, toner och känslor. Att få bli en del av det själv skulle vara något otroligt stort. Möjligen lite läskigt, med tanke på att det är rätt blottande men ändå spännande, lockande och en väldigt stor ära. Däremot känns det otroligt viktigt att mina ord ges till rätt person vid rätt tidpunkt. Jag stannar hellre vid drömmen än att orden sjabblas bort.

Sen vill jag bara dela med mig av ett exempel på det magiska från musikriket, Fleetwood Mac med Go Your Own Way.