Hängde med syrran till Södra Latins gitarrafton. Klassisk gitarr och skolmiljö kan låta som ett sömnpiller number one. Jag kan inte påstå att jag är något särskilt stort fan av den här sortens tillställningar, men den här uppskattade jag verkligen. Det var som en liten slags meditation. Det var bara vi, strängarna och aulans magiska inredning. Fast jag försvann i drömmarnas värld då musiken drog i väg med mig till en annan tid och plats. Sen mötte jag upp Åsa och vi trillade av bussen vid radiohuset och tog förväntansfulla steg mot drömmarnas hus, sveriges radio. Snart öppnades dörrarna och tillsammans med de popungar, stekare, gullepar och ett antal ynglingar bildade vi en ringlande kö in till den fantastiska studion och kvällens kväll. På väg in fick vi små söta öronproppar med texten "P3 i dina öron", prickade av oss på listan och längst bak i den röda mysstudion fanns fika till stora och små. I taket hängde segel och enligt herrn framför mig även en fågel av något slag, en mås månne? Tio minuter innan sändning var det samling med oss frågekids som skulle upp på scen och stå på samma scen som juvelen, maggio och sist men inte minst the one and only markus krunegård. Min fråga och fem till var utvalda att gå ut i etern och när vi stod där och övade var det som om jag blev elva igen samtidigt som det plötsligt slog mig - vad sjutton håller jag på med? Men det var bara att köra på!Den till utseendet lilla klena men artistmässigt kraftfulle och känslige juvelen med ian curtis-spasmer vann Åsas hjärta och jag föll tillbaka till förra årets juvelfeber. För min del är det hans kaxige uppsyn, och fantastiska badminton mellan hjärtskärande heshet till galen rock n´roll och electrobeats från ett lysande fyrkantigt äpple. Vad som dessutom är totalt oemotståndligt är kroppsrycklingarna och spextricken inspirerad av någon slags fruktsallad med lite curtis, hives, hippetihopp och mr jackson. Maggio körde sina hits och sin grej. Jag sjöng med i nästan varje ord och kunde inte sitta still till soulens klang. Scenspråket var något nedtonat sen jag såg henne sist, vilket helt klart var till hennes fördel. Kanske har hon lugnat ner sig lite och blivit mer trygg i sin musik med tanke på att hon denna gång komponerat den tillsammans med sin kärlek (som dessutom vet vad han pysslar med.) Mycket kaxighet fanns kvar, men för min del eliminerades de nästan tack vare hennes grymma toner.
Mitt scenframträdande var kort, koncist och inte särkilt upphetsande men ändå fånigt roligt. Kvällens vinnare var ändå markus som verkligen gjorde sig som programledare. Bitsk, bakis, oteknisk, handlingsförlamad, fräck, rolig och med snedluggen med i leken tog han kvällen med en lagom liten storm. Jag roades av små snedsteg och blickar, suckanden och ansiktsuttryck som sa mer än tusen ord.
Det här var precis vad jag behövde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar