Från Israel till Damien Rice

Dagen började med för lite sömn men med en pigg, glad och solig morgon. För en gångs skull hittade jag rätt i garderoben på första försöket, håret lockade sig åt rätt håll och tiden var på min sida. Mer än väl. Jag läste för en gångs skull ledaren i DN vilket dukade för en moraldiskussion med min vise far. "Hela 85 procent av palestinierna är under 40 år, framhåller professor Eran Yashiv i International Herald Tribune. Det betyder att de levt hela sina liv under israelisk ockupation, de har från födelsen lärt sig att se Israel som en oförsonlig fiende." Som vanligt rynkade jag på näsan av den enligt mig narrande etiketteringen "oberoende liberal" då jag hävdar att objektivitet är något vackert men inte verkligt. Inget är oberoende och skulle något nu vara oberoende liberal motsäger det enligt mina premisser lite sig självt. Dagens innehåll på framsidans insida manade mig hursomhelst till ordentlig eftertanke och skapade ett intresse för den ständigt aktuella konflikten. En konflikt som varit på tapeten länge, men som jag nog aldrig ärligt riktigt gett mig in i. Ovanstående referat och ett ifrågasättande angående att ta en landyta ifrån några för att ge till andra gjorde mig alldeles snurrig. Jag kan för mitt liv inte förstå mig på de stora gubbarnas resonemang och jag har som vanligt inget hopp om politiken. Med detta ämne i ryggsäcken (läs: tygkassen) fortsatte jag min kalla men soliga dag i skolan. På väg hem lyckades jag trilla in på tiogruppen och sedan leka IT-tekniker på höjden. Men väl hemma blev det bakutspark med två känsloladdade telefonsamtal vilket ledde till en smärre kris, påhälsning av herr å(ngest), överkonsumtion av Damien Rice och att glaset helt plötsligt blev halvtomt. Trots rätt duktigt pluggande och total vardagslyx i repris i form av fashionmag, "lip therapy", choklad och toni&guy av syrran som kom hem från London fångade jag inte riktigt den här kvällen på rätt kant...