Jag har mött en livs levande...

Idag satt jag mitt emot en liten alien på tåget hem. Ett fantastiskt litet knyte som gjorde mig alldeles lycklig. En sådan där liten skrump med stora ögon och tjocka armar. En livs levande liten bebis. Tänk va livet var underbart på den tiden - nollåren. Med ben så knubbiga att valkarna hängde utanför strumpbyxorna. En överrörlighet i fläsket så pass att man, trots den lilla däckinspirerade magen, kunde få upp båda fötterna i munnen - samtidigt. Fingrarna var många och skrumpna men himla bra och roliga att pilla och påta med. Ögon så stora att de tog upp hela halva huvudet och man såg så mycket att man blev alldels yr. Man kunde stirra ut folk hur länge som helst, sparka på någon som redan låg, peka på något konstigt, göra nummer två överallt och när som helst, skrika högt eller bita hårt - oftast fick man bara förtjusta leenden tillbaka. Vilka jävla idioter tänkte man, tror jag. Det största problemet i världen var att få underläppen att gå ihop med den överdimensionella och framskjutna (fläsk)överläppen för att inte dreggla konstant. Men det var svårt. Däremot var det för mig i dag en fantastisk upplevelse att problematisera och analysera utifrån bebben mittemot mig, hela resan hem. Dessutom kunde jag ju såklart inte hålla mig utan föll in i mitt tvångsmässiga när-jag-träffar-barn-jollrande och grimaserande, så idag var det väl inte bara nollåringen som tyckte att jag var sjuk i huvudet. Men det gör ingenting, jag hade kul, jag bjuder på det och njuter av det lilla tandlösa flinet än...