Fredag. Siffrorna på den rosa mobilens klocka tickar på och passerar snart två, fjorton. Allt medan stationerna passerar utanför det blåa underjordiska tågets fönster ökar pulsen och förväntningarna. Förmiddagen har spenderats i skolan tillägnad our beloved uppsats. Även om fakta är att fredagar alltid är fredagar och därmed spetsade av koncentrationssvårigheter blev min (vår?!) prestation högst tveksam. Långsamt rann engagemanget av mig och när jag väl stiger av på universitetets tunnelbanestation finns knappt något uppsatsstänk kvar. Fokus läggs på sommarens första festival och en fantastisk helg to be.
Lite telefonsamtal och sen en walk-in på området för att mingla runt, kirra jobbtröja och allmänt logga in. Lyckofjärilarna flyger runt i magen och jag tar mina första vacklade steg som funkis08. Mitt område blir backstage. Vi städar, röjer, ställer i ordning, kastar, donar och pysslar - först i det ena, sen det andra och sist det tredje och största - backstage. I det tredje, den lilla villan kommer jag sedan att spendera en stor del av min fredag - bakom "baren". Jag checkar in artister, minglar, serverar öl, springer runt, pratar strunt, leggar folk vid ingången, äter indiskt, äter chips, dricker kaffe och klockan går. I förbifarten får jag uppleva lite fantastisk livesoul, njuta av hela mofeta&jerres spelning då min energi skjuter i höjden och inget kan få mig att inte stå still eller bara gilla läget - jag älskar allt och alla. Kvällen är allt och inget. Med en högklackad Anna i min hand till det fantastiska gunget är jag på topp. Men snart är det spring i benen igen, fram och tillbaka till backstage och ut på området. Lyssnar på lite nice jamming backstage och bistår med dryck och ett stort leende. Snart blir jag förflyttad för att byta av en halvt djupfryst stackare bakom scenen i den kalla natten. Men då bryter helvetet lös. Lilla jag ensam i mörkret ska hålla koll på hela staketet och området kring och bakom scenen. Folk utanför de beklädda staketet är fulla och vill in, ett tu tre så klättras det från alla håll. Jag hojtar, hejdar och hejjar. Det kissas, vrålas och försöks. Hårda ord, våldsamma grepp och dåliga förklaringar/ursäkter. Jag springer kors och tvärs och känner mig som världens viktigaste vaktandes ett heligt skepp. Trots mörker, kyla och obehag i luften tar jag mitt uppdrag på fullt allvar. Men snart märker jag att jag bara har två ben och två armar och när kidsen bryter upp staketen kallar jag på förstärkning. Som kommer bitvis. Med livet som insats (typ) ställer jag mig i mitten av två stängsel: slåss och ryter. Jag ÄR nu james bond. Eller kanske terminator. Ända tills jag inser att jag inte är tillräckligt stark och blir mer eller mindre bortlyft av en liten spinkig vakt som kommer till min undsättning. Darrig i benen, trött och arg vinglar jag därifrån. Hatar att det är kallt, att folk är dumma i huvudet, att jag inte är större och starkare. Men mest hatar jag nog att öl tränger på blåsan på hundratals småspolingar som står och skvätter precis överallt. Bort från kaoset styr jag mina trasiga tygskor innehållandes djupfrysta fötter, ner till tryggheten, den brinnande brasan och my homies backstage. VIP håller vi festen rullande bakom baren medan jag får rapporter om galenskaperna utanför. Även om jag längtar ut till massan av hiphopare och den beryktade drum n´bass-spelningen på inomhusscenen har jag det rätt bra. Nyktert, och något flinandes konstaterar jag att alkohol är grunden till odräglighet och att många rockstarmyter lever. Eller försöker efterlevas. Närmare halv fyra, långt efter att festivalen stängts ner av lagens långa näsor (pga av för hårt påtryck) stänger vi backstage och trillar ut med ett gott gäng jammande och glada hiphopare. Efter lite rundkörning för dropping med en fullastad bulle kommer jag hem lagom till soluppgången. Trött och glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar