Musik lever jag till. Ljust eller mörkt. Lycka eller depp

I torsdags var det Jason Mraz, iskalla fingrar och många rixfm-gungande tanter i kungsan som förde mina fötter framåt. Fredagskvällen spenderades och hyllades på ett snyggt färgsatt hov njutandes av Led Zeppelins Robert (som enligt egen utsago har "sålt sin själ till djävulen för att kunna spela gitarr som han gör") Plant feat. Alison Krauss. Gubbrackarn tog tyvärr aldrig fram guran, men hans countryblues gick inte av för hackor. Men det bästa var hans lite old-rockstar-som-rockat-för-hårt-back-in-the-days-moves. De var oslagbart härliga. Pure! Fast när Alison och gubbarna sjöng down to the river blev jag nästan religiös av den fantastiska stämningen och de minnen jag har till de tonsatta orden. Förbandet så däremot så otroligt mysigt att vi i början på rad tre tappade anda och tal för musikens fantastiska under. Eller bara för hur livet kan bli eller låta genom musik av hängivna musiker. Det behövs inte mer än äkta kärlek till toner för att jag ska falla, men sitter sitter det tre britter på scenen, en spellivink trummandes på en låda, en manchesterklädd sångare med gitarr och röst från gud och dessutom en basvionilist med rytmen i blodet behövs det no more. Kvällen avslutades med rockklubb och hockey.

På lördagen var jag värdinna på ett kulturevent med guldkant. Det var slitit men roligt. Dock gick jag nästan en tumme kort då den blev utsatt för mycket smärta när jag bland annat knöt typ en halv miljard ballonger, men det var faktiskt nästan värt det när jag sedan fick sätta mig på knä och förgylla den ene efter andre treåringens lördag med blå och magisk frihet i snöre. Guld värt.

Kvällen var väldigt efterlängtad och upptriggad. Krunegård och Autisterna på Debaser medis. Självklart blev kvällen lika bra, eller egentligen bättre än den låter. Autisterna var så fantastiska att jag var tvungen att köpa deras platta - fysiska platta när jag fort och säkert föll för deras låtar och sväng. Den där P.O kan för övrigt verkligen svänga på den lilla svartklädda kroppen. Själv kan jag inte släppa tanken om det var honom jag dansade bredvid härom helgen. Att han låter att vara från vatten i väst är ytterligare plus i kanten. Kärlek på topp. När äntligen Markus "rocken spelar ingen roll längre" Krunegård kliver på är lyckan hos mig som barnen med ballongerna tidigare samma dag. Fast min lycka är nog lite mindre tindrande och mer outgoing.

Och ja, det var jag som stod längst fram till vänster och vrålade, men det bjuder jag på. Fenomenala texter ska upprepas, högt och smärtsamt många gånger. Det står jag för. Att stämningen och humlen tog det ett steg till utöver föregående reserverar jag mig för, men det var äkta. Hyllande. Markus gjorde det han är bäst på - rocka apa och dra av lite beigt och fräckt mellansnack, men han är ju trots allt killen hela dagen. Tyvärr saknade vi japan och uppsala, men hoppas på dem till nästa spelning. Jag bockar för den svettige herrn med snedlugg som räddat min vår med sin debut. Kvällen avslutades med debaser vanliga sköna tänk bakom DJ-bordet med musik att älska livet till.

Dessvärre har söndagen varit grå. Så grå att jag gjort en depp-spellista i itunes. Men tur är väl att det finns sagolikt fin musik att göra en sådan spellista av.