Tack håkan

För några timmar sedan var stoltheten i botten, ryggen krökad och världen mörk och orättvis.
Då kändes det som om inget i världen kunde rädda mig. Inte ens musiken.
Men efter skrik, gråt och bråk, deppigt estetskriveri och grym självömkan i en ypperlig uppgivenhet - har jag nog kommit över det värsta. Nu lyssnar jag på håkans nya och tror att jag ska klara det. Eller iallafall mig. Klara mig, även om allt går rakt åt helskotta...

det finns inte mycket mer att säga nu
jag säger bara håkan. och tack.
och kanske ett litet litet litet ge mig styrka