I believe in memories they look so, so pretty when I sleep

att ta en paus. en paus från allt som är och ska. jag trodde det kunde reda ut saker och ting, men istället tror jag att jag glömmer hur man gör. allt blir stort, samtidigt som om ingenting längre tycks spela någon roll. att vänta på något som inte kommer. hoppas på något som inte finns. längta till något man inte har. jag vill nog bara tillbaka till det lite enklare livet, där allt går på rutin och ingen mår bra.

men jag vet vad jag har och jag tror på en framtid. livet är lyckligt men ingen skrattar för än efter eländet.

tillbaka som det inte längre fanns

jul. denna juliga och ljuvliga jul. tillbaka på min barndoms marker. jag står i en skog som en gång vad tät och djup, mörk och dammig. en skog som jag inte vågade gå in i men som kittlade i magen. en skog full av nästan döda träd. granar som bara levde på toppen. där granen fick sol och himmel var det grönt, där granen trängdes med andra var den död och grå. det var en skog med sagor och troll. idag står jag i skogen som en gång kanske födde min fantasi. men idag ligger skogen snyggt uppradad i stockar och ris. skogen finns ej mer, men vi ser havet. för en havsutsikt är min drömmande glömmande barndomsvärld nedhuggen. den är uppstaplad och redo för att om en tid reinkarneras som exempelvis ett middagsbord i en meningslös vardag i en hopplös familj. min saga är bruten och jag undrar var trollen tog vägen.

vid stranden låter jag mina blå blandas i den sol som går ner över det stora blöta. vattet spelar i gult rosa och dimblått och vinden står stilla men sjunger. mina läppar blåser torra och fötterna är kalla i de röda stövlarna som möter det isande blöta när vågorna trillar över kanten. hjärtat slår idogt på och jag tänker att kärleken är svår.

Jul, att lämna Stockholm och Everybody Knows.

jag tror att livet är här. det är det som jag bär.
en jul har firats in och jag saknar allt det jag inte ens har lämnat än.
det bästa av tiden är den som är nu och jag vet att min själ kan sjunga.

det åliga och krokiga bakom pannan är bitvis på semester medan det bultiga och köttiga mellan hals och mage tänker mer än kontoret kan. mina stämband gnisslar en oren sång om att jag äntligen slagit följe med livets takt. att säga adjö, hej eller inget alls är en del av det som tickar och går och en dag kanske allt blir bra. några rader i en bunt av slaktat träd eller en rytm av lådor och rep kan göra mig visare medan jag aldrig kommer sluta att göra allt svårare. att leva är inte lätt men livet är fantastiskt. en dag kanske jag vågar säga allt rakt ut igen, tills dess trasslar jag in mig i krokar, streck och bubblor som bildar ord och visor. jag älskar att leva även om dagen varit både god och hård. jag tackar för kärlek och värme.

BACK TO BASICS: Crash, Boom, Bang .

någonting säger mig att jag är tillbaka. om jag någonsin varit borta. men tillbaka i det som varit dåtid, men som kanske är min personlighets samtid, min egentliga nutid, det individualistiskt latenta och riktiga jag. det bästa med att ha trillat ner i min ursprungliga hjärtrytm och carolinistiska bas är att den är bättre. bättre än vad den varit och mera jag.

exemplifierat för en vinglig cykelkonstnär har jag återigen ont i det långa bygget som håller upp min kropp (ryggen), jag lyssnar återigen på paret som tog min konsertoskuld och gav mig rocken som barn (roxette), jag praktiserar lugna hemmakvällar och jag är i de första vacklande stegen av tre av mina största barndomsdrömmar. man skulle kunna säga att det är vatten under broarna igen, samtidigt som räcket på västerbron fortfarande går att klättra över. mitt liv är som vanligt i en vinglande fas och allt jag egentligen kan konstatera är att jag fortfarande är jag. i mörker och i ljus. i vått och i torrt. på bra så väl som på dåliga dagar så finns jag kvar, någonstans. hatad eller älskad. hatande eller älskande. olycklig eller lycklig. misslyckad eller lyckad. om än lite svårare och mer medveten än förr.

back to basics.

what doesn't kill me can only make me stronger and pain is just a art of living.

det finns alltid något som skaver. något som inte är rätt. på riktigt. eller tillräckligt. man tror att målet är nära men sedan blir man slagen på fingrarna. sparka den som rest sig. ner igen. jag vill ha det som i sagan och jag vill att mina tårar ska vara av lycka. jag vill ha allt det där och lite till.

vad har det här livet gjort med mig. vad har jag gjort med livet. och vart är jag på väg. vilket är rätt?

som att springa när man haltar men veta att allt kommer att bli bra även om det ska göra ont

det kommer en tid
en tid som är min
jag vet att den kommer och jag vet att den kommer att vara min
jag vet vad jag ska göra hur när var och varför
nu är det bara att vänta
och jag är beredd
men hoppas på att bli överraskad

jag är kvar.
jag har min dröm.

EVERYBODY LOVES MUSIC

AND I LOVES SPOTIFY!

Som en dröm. Jag är tillbaka.

i rest my case

Som jag skulle säga och säger nu

I´m still here. Working on my dream, living my life and forever tries to sing that song. Like I said: Music is above all that and the art is the state of my heart.
Love me och leave me, just don´t deceive me.

I hope youre all well.
Give me a word. Or a world.

x
Love

Stockholms internationella filmfestival 2008

jag älskar min filmfestival

Att betrakta tisdagsmän

vardagsbetraktelser en ovanlig tisdag.
fokus: pilliga män

15.37 Ung man i mjukiskläder sitter på jobbet och klipper. Han är typ praktikant, har fina mörka ögon och nickar snällt när jag frågar om jag kan låna stolen bredvid när jag ska sitta och häfta ihop papper. Han klipper noga noga noga, men suckar lite utmattat. Sedan lägger han de fint men kanske lite skeva papperslapparna i en skål.

19.04 Snoop Doggs tvilling står på tunnelbanestationen som till hör stadens stora tågträff. Han håller omsorgsfullt upp jackan så man ser magen, med ena handen, och försöker lite ostadigt och kämpigt trycka ner typ en påse pulver i kalsongerna med den andra. Jag går förbi, han tittar upp. Jag tänker att han kanske ska skjuta mig och ökar tempot. Han vinglar till och vänder sedan blicken arg neråt igen. Sedan lossar lite på bältet och fortsätter sitt knåp i kalsonglinningen ocoolt strax under naveln.

20.23 Karl med en fin haka, välkammat rockabilly och fina glasögon håller hårt i en apoteket-påse, på sätet mittemot mig på tåget. Han rullar försiktigt och ljudlöst ner den prassliga påsen för att så smidigt som möjligt smygläsa på baksidan av sin blå förpackning. Jag känner igen den och tror att det är någonslags hudkräm. Han kröker låren uppåt och drar fram ett litet papper ur bakfickan. Papprets övre kant, med något jag tror är krämens namn, viker han generat och hastigt neråt. Sedan följer hans ögon de så kallade bokstäverna under rubriken "Behandling".

jag var bara inte gjord för dessa dar

igår trotsade jag mörkret och höjden med steg på en ångestbro. jag lät den lilla slitna duffeln smyga omkring på söders nästan alla gator. de två trötta blå fick betrakta livet och folket. jag lät blåsten blåsa skallen tom. sedan lät jag de kalla fingrarna värmas kring ett glas med gulddryck tillsammans med en gammal andrepilot. efter det återupplevde vi svunna tider på ett sjunkande skepp. idag slog den meningslösa verkligheten mig i ansiktet då jag blev hackad på facebook.

Miriam Makeba i mitt liv

Miriam Makeba och ytterligare en ovärderlig del av musikens hjärta har gått ur tiden. Eller egentligen inte ur tiden, hon kommer alltid vara en del av min tid. Men hon har slutat sjunga och hon gjorde det mitt i en konsert. Jag vet inte vad jag ska säga, men jag vet hur jag ska tillägna den sena regniga novemberkvällen. Efter en liten fin galapremiär på bio ska jag hem och dansa till pata pata tills jag somnar, som så många andra kvällar, men denna med ännu mer känsla. Jag hyllar dig Miriam och tackar dig. För allt.

Som att inte veta vem jag är, men bara vara

NIONDE NOVEMBER
Lilla Pappas dag
10 Dagar kvar till festivalstart
Typ 15 dagar kvar till uppsatsutkastinlämning
44 dagar kvar till Jul
och massa mer.

STRESS.
Men livet är för kort
för att stressas bort.

När klockan har gått och dagarna sprungit och klackarna slitits har det hänt mycket. För det första är det numera kallt. Det slog mig häromdagen att november är vantmånad, jag som går och tänker att jag ska vänta med vantar till vintern.. Fan. Det kalla framkallade även två återfall, i form av användande av trasiga tygskor. Det var inte så framgångsrikt, eftersom de användes i både regn och rusk. Och förkylning. Fan igen. Vad som också har hänt är att två av de absolut viktigaste personerna i mitt liv har lämnat mig för några månader jorden runt. Visst är jag avundsjuk och lite hjärtekrossad, men himla, himla glad för deras skull. I dessa novemberdagar har jag som vanligt sovit för lite, jobbat och pluggat dagarna i ända (men inte tillräckligt), sippat öl och lyssnat på sånt som får jorden att snurra. Musik. Jag har vaknat och sovit hemma och borta. Jag letar lägenheter och fixar hemma. Jag gråter och skrattar.

Härom dagen hade jag en livsnjutardag. Jag och F satt på fik hela halva dagen. Sedan blev vi 16 igen när vi gick upp på ett berg och förbannade stockholm. Så nu har jag bestämt mig. Jag har bestämt mig för att vissa dagar bara måste vara svårare än andra dagar. Vissa dagar hatar man allt och alla men mest sig själv. Jag har bestämt mig för att verkligen verkligen uppskatta allt ännu mer. Jag har bestämt mig för att sluta ha dåligt samvete. Jag har börjat inse hur man verkligen skiljer på rock och pop och som vanligt är jag tillbaka på ruta ett när jag återigen säger, med hela mitt hjärta: "Det bästa med mig är mina vänner."

Ett krussligt och trassligt inlägg från en missförstådd konstnär en fin men russlig dag.
Idag mår jag bra. Men jag har Ågren bredvid mig, som vanligt, men jag struntar i honom, lyssnar på tommy nilsson och tänker på allt fint i livet. För dagarna som komma skall blir för mycket. Det vet jag. Jag vet hur det är när jag inte hinner med mig själv. Jag vet hur det är när pressen blir för stor. Det kommer bli så igen. Därför tar jag snart en lite chokladbit till och drar kanske någon gammal håkanbit.

motgång och uppgång - rock ikväll!

förmiddag på jobbet med många fjärilar i magen inför kvällens spektakel. telefonen ringer och Å berättar att saken är biff. hon skriver och jag fotar kvällens händelse. för NT! dreamteam! attans bananer och jag kommer på att jag som vanligt inte tänkt klart utan lämnat kamerasladden där hemma. med andan i halsen tar jag mig ut i vimlet på lunchen med en tidsplan dömd att spräckas. första käftsmällen tilldelas underskriven påväg ner i tuben, då den är avspärrad och avstängd. någon har dött. läskigt, men hinner inte. trillar ner mot kungsan och bussen. buss ett kör förbi då den är proppfull. buss två, jag stiger på, den åker åt fel håll. med det längsta benet före blir det språngmarch längs skeppsbron. till mitt sällskap har jag min nya bästis, tokhostan, som gör min färd ännu lite eländigare. slussen - tåg hem. på tjugo minuter hinner jag upp för backen, hitta sladden, ta en uppvärmd men kall minipizza i handen, ner för backen och in i det vändande tåget. tuben är igång och jag är snart tillbaka igen.

nu sitter jag på jobbet och mitt tåg går om en knapp timme. det betyder att jag snart är på väg till norrköping och kvällens efterlängtade spelning med markus "samtidsfilosofen" krunegård.

det nya svarta

jag har spått framtiden. eller iallafall den senaste trenden.
okej, spått och spått, men jag har anammat det som är.
svår - är det nya svarta.

jag tror mig alltså hittat svaren, eller min nisch; inte bara spela svår, utan vara svår. allt går väl ändå åt helvete en dag, då kan det lika gärna få göra det med mig rakryggad hela vägen. eller så gör det inte det, då har jag och mitt visa sinne vunnit - en gång för alla. vilket är mindre troligt. men för ett tag nu, så är det svår som gäller. i alla kategorier.

om jag ställer mig i solen för dig kan du vakna upp och se hur det glittrar om dig eller nätter, dagar och tankar om rock, livets substitut

ganska ofta, här och där, utan förklaring eller motivering hasplar jag ur mig hyllningar till rocken. men kanske inte främst rocken som i långhåriga gubbar, ändlösa gitarriff, mörker, nitar och läder. inte som en genre för skivaffärer att sortera efter. jag ser rock som något större. det är en livsstil. ett uttryck. ett mål. en livssyn. ett tix. rock är rock är rock och inget annat. jag orkar inte placera mig som popsnöre, hiphopare eller rocker jag vill bara få ha musiken. och rocken. enligt mig kan mycket vara rock. för rocken är mer än bara toner eller kläder. det är liksom en sinnesstämning. ja just så. det är rock, rock som får mitt hjärta att slå

poesin och jag, dessa dimmiga dagar

det är så mycket jag vill skriva. så mycket. samtidigt som jag vill vill vill så tappar jag lite lusten. ibland skriver jag lite på mina andra ställen, och just nu är det nästan bäst av allt att skriva för hand, det är något visst med det. på senare tid har jag nog dessutom svävat iväg lite i mina drömmar om poesi och försök till att vara svår, men slutar som förvirrad, eller konstig, som vissa verkar föredra att kalla det, mig. men det gör inget, jag är gärna konstig. och svår, för all del. det konstiga och svåra har tydligen och uppenbarligen börjat färga av sig på min stil, vilket iochförsig började redan för länge länge sen. men nu känner jag mig liksom bekväm och fab - samtidigt som det är jag. vilket är bra.

på senare dagar har jag lärt mig mycket, och träffat mycket folk. det känns bra. jag har lärt mig att skriva pressmedelanden, varit på & arrangerat min första presskonferens, lyssnat på electro, rock, soul och hiphop, kommit på att tidningsreleasefester nästan har allt,och att rocken kan vara sanningen. igår var jag exempelvis på rockklubb. en rockklubb som inte var som någon annan rockklubb jag varit på. lite mal placé, men grym. där kunde vi leva. och folk levde. och dansade. dansade och glömde allt annat. det var grymt. nu ska jag dricka te med världens bästa granne och lyssna på dagens fantastiska skivköp. kärlek

mitt hjärta pumpar på utan kontroll. nåt i mig som säger; borde inte, borde inte. nåt i mig som säger; ge mig mer, ge mig mer.

jag orkar inte sitta ledig en lördag med för mycket att göra. jag orkar inte sitta apatisk och längta efter ledighet i fria timmar men med tegelsten på axeln. jag orkar inte vara vilsen och stressad. jag orkar inte be om ursäkt för att jag inte hinner. jag orkar inte ta hand om alla andra som faller, när jag själv ligger på marken - men med flaggan i topp. mina lungor har svårt att jobba och min fria själ har stängts in i ett medvetet och välmående stressigt helvete.

den här stan som gör mig så hög, den här stan kan få mig så låg.

det är dags att vända om och ta en annan väg

en cirkusvagn kommer lastad

en fullbultad vecka, hemsläntrande efter skola och jobb till kvart över sju på fredagskvällen. ombyt, snabbdusch och snabbkok av tortellinini. spring och stret med håret på ända och oplanerat färgkodat sällskap. great minds thinks alike. nya vidder på gammal gata i vasastan. vi står och tittar in genom ett fönster till ett rum som varit halva sällskapets hem på heltid och den andra halvans häng på halvtid, det är mycket liv och minnen där inne. hösten 07. författare, daddlar och drömmar.

jazz och vin i teaterstudio. jackan bland scenkostymer. rätt folk och sidenskrud. fantastisk verklighetsflykt i musikers toner. ut i natten runt efter nya mål. gammal rock på gammal gata. hej och tack. tack men hej. skrapsår på knät och den sanna kärlekens kramar. trygghet och stillbild.

Parken och mitt hjärtas drift

Jag sitter och skriver ihop små stycken som låter deppiga. Egentligen är jag inte så deppig, bara lite trasig inuti. Lite ledsen, besviken och vilsen. Önskar jag kunde skriva som musiken låter, eller skriva något som sjungs. Tills den dagen då jag närmar mig det ska jag hålla till godo med andras storverk. Ikväll tar parken mitt hjärta och jag önskar jag hette Lisa. Hon måste vara glad för alla vackra ord. Vackrast är dock den akustiska versionen som finns på myspace. Med den kommer med tårarna.

Helgen ska firas i min hemstad, efter två helger på resande fot. Det firar jag med minst två spelningar då jag kan andas på riktigt.

Igår hörde jag en låt som ännu inte släppts. När den gör det, kommer den förändra världen.

Martin Luther King hade en dröm, det har jag med. Därför tar jag min framtid i mina egna händer men tänker ändå leva för stunden. Om någon helg kanske jag har en biljett i min hand och låter mitt liv levas i dess fulla glädje. I vår kanske jag gör något nytt, då kanske något helt annat börjar. I am not to tell, I am to live, and if I tell, I tell you about the greatest, the life. 

Jag är trött på hjärtan som inte dunkar, folk som inte förstår och en verklighet som inte stämmer. Det är ingen som gör mitt liv att leva åt mig, inte åt dig heller. And you can never try too hard...

Det är rocken i skiten som gör det. (Fashions fade. Style is eternal. And drunk is just a state of mind.)

London calling

För tre dygn sedan satt jag och drack vin hos Malin. För två dygn sedan åt jag middag i London. För ett dygn sedan promenerade jag i London. Nu sitter jag hemma, sträcklyssnar på Oasis nya och längtar tillbaka till det stora britain så det faktiskt gör lite ont. Vi gjorde London på ungefär 36 timmar. I natt kom jag aldrig i säng. Två dygn på väg till, i eller på väg ifrån hela världen i en stad har jag insett att den staden är jag. Det som jag sitter i här hemma inte är jag, som jag bör, just nu. Jag vill se, höra, leva, uppleva och vara någonting annat. Kanske har jag gjort mitt i Stockholm på ett tag, after all. Just nu känns det som om jag lämnade hjärtats slag i en stad som kanske har varit min hela tiden. Det svåra är att jag inte riktigt kan sätta finger på vad det är. Kanske är det bara något annat, något bättre, något nytt. Men jag kan ändå inte släppa tanken på att det är något speciellt. Det är bara en känsla, precis som kärleken. Men i min värld är kärlek allt, och störst.

Det är något speciellt med den där staden. Något som jag vill ha i mitt liv. Nu börjar jag trilla över gränsen till ett känslomässigt konstnärsvrak, så jag byter datorn till sängen och längtan till sömn.

En fredag med huvudet i London, hjärtat i Stockholm men ångest i böckerna och hostan

Just hemkommen efter en hård dag. Halvtid på jobbet sedan hårdplugg i skolan till oförskämt sent. Middag & vin på det med brudarna, hemma hos fantastiska Malin i hennes grymt fina och inspirerande lägenhet. Om tretton timmar är jag på väg till London för ett par intensiva och oslagbara dagar. Men innan dess ska jag skriva klart mitt paper, skissa upp ett artwork med musikalisk approach och sedan ta fram den lilla rullväskan att fylla med handbagage. Det vill säga typ fyra plagg, mango bodybutter, kamera, ipod och pass.

Fick precis ett sms från en vän ute i natten: "usch för dalarna! Puss på dig". Vännen är inte i Dalarna, utan ute på vårt ställe på söder. Jag önskar jag var där, men skall fokusera på teorier, illustrator och sedan London London London!

ekonomiras

Stockholmsbörsen faller. Kraschen innebär att Stockholmsbörsen är nere på de nivåer som rådde i slutet av 1990-talet. Hela uppgången från och med årsskiftet 20032004 till och med sommaren 2007 är utraderad.

Raset börjar göra mig lite orolig. Men jag försöker förstå. Alla börjar skylla allt på ekonomin. Island is down, snart kanske det är vi som drabbas hårt. Skit också

Herr Habermas

För typ tio minuter sedan ändrade jag min facebookstatus till något i stil med "Carolina is sömnbrist, ångest och facebookmissbruk". Nu erkänner jag även ett bloggmissbruk.

MEN i mina teoretiska helvetes teorier höjdes plötsligt mungiporna när jag trillade över en fantastisk bild på den oslagbare Herr Habermas. Nu tror jag faktiskt att jag fick en gnutta motivation att gräva vidare i några tanters utveckling av hans genidrag. Jag gillade gubbtjuven innan, men en bild säger mer än tusen ord (då även inräknat om orden är på tyska, för som vi alla vet så blir allt roligare på tyska).

Hjälten, barndomsminnen, uppväxt, livsnjutarlängtan, lycka och ren kärlek. I en bild.

Sean Connery 

för Louis Vuitton

Det här kan ha gjort min kväll .

B E A U T I F U L

Det är inget roligt

Jag börjar fundera över att det skulle kunna vara en smula oroväckande att följande rad ord har ekat i huvudet hela veckan,

"det går åt helvete med allt"

Det är liksom inget roligt när inget känns riktigt riktigt bra. När man inte hinner sova eller alls känna hur hjärtat slår. När tiden inte räcker till och man glömmer allt. Det är inget roligt när man tappar eller glömmer bort de oändliga listor med sådant man ska göra.

En liten resa långt bort.

Just så. En liten resa långt bort. Någon timme på en buss, tre över havet - sedan nära till allt. Välkomst till ett liv utan vardag med bubbel vid ett kluckande hav i kalla vindar. Promenader i höstträdens vacker, längst bullriga kullerstenar, utanför och innanför medeltida murar och ruiner. I regn och i rusk, i mörker och i sol. Ett Gotland, ett Visby - en helg, precis så som jag behövde den.

 

Drinkar mötte garn och svensktoppen. 

Skogshuggarskjorta mötte höga klackar och utsvängda jeans. 

Gotländska mötte Norrlänska mötte Stockholmska och Göteborg. 

Forbollslag mötte ishockey. 

Höst mötte sommar. 

Hjärtan mötte minnen. 

Natt mötte dag. 

Dag mötte natt.

Pensionärer, Thomas Di Leva, nattbio under bar himmel, sommarens uteservering iklädd höstens kyla, livespelningar, folkets bio, snabbkaffe och marknadslördag. En fantastisk falukorvsskiva av landet blommig korv.

Slutet på en slitig vecka och sedan en paus från mitt sthlm. Eller nästa vecka ska jag sova mer och i helgen ska jag bli en bättre människa

"Hemtentan" eller som det så fint kallas; "Loggboken" har nu fått sin sista punkt. Tio stadiga blev det. Mycket vetenskap, lite storhetsvansinne och en massa gubbar - som vanligt. Soffan och sängen är uppröjd från skit. Tvätten är tvättad. Några mejl är skickade, men framförallt - en resa är bokad. På lördag tar jag en paus från mitt Stockholm, och allt vad det innebär (eller iallafall nästan, ska plugga lite på resan), åter måndag.

Men först väntar sömn. Sedan en fantastisk och fullbokad fredag. Jobb, möte, inlämning, tidningsredigering, packning och sedan ett kärt återseende och en fantastisk klubb med en av de bästa på att gnida vax (snurra platter).

Jag säger god natt med:

För lite och för mycket

Efter för lite sömn, energiintag, tid för familj&vänner och motivationshöjare - för mycket stress, ågren, jobb, plugg och stök har jag nästan ingen ork kvar. Jag är så trött att det värker i benen och jag ungefär var tionde minut (omedvetet) vänder mig om och kommer på mig själv, stirrandes längtande åt en stökig säng med fluffigt täcke. Det som skall göras är inte oändligt mycket kvar på, men jag får liksom bara inte tummen ur handen. Jag ger det en kvart till. Har jag inte kommit igång då, lägger jag ner. Problemet är då bara att morgondagen inte kommer att gå ihop, överhuvudtaget. Tusan, nu har jag blivit ett sådant där gnällmonster igen. Imorgon ska jag verkligen styra upp mitt liv och lösa problemen. Ty jag har en liten liten plan för hur de närmsta dagarna skall gå ihop och överlevas, utan besök på västerbron och tårar i vinden.

Jag längtar och tänker för mycket.

Dimmiga dar, det där var fina dar - men jag såg aldrig riktigt var du var...

Fantastiska femåringar kan det där med mode

Det här kan vara bland det mest fantastiska jag någonsin har läst. Tre grabbar på fem stadiga baljor pratar trender och kommenterar dagens mansmode i King (http://www.kingmagazine.se/Manniskorna/Intervjuer/?article=82405).

Albin: Jag brukar fixa håret med en vaxburk. Man kan även vända på kepsen.
Axel: Min farfar har keps på vintern.
Alexander: Jag har sett flera ungdomar ha keps på sig på vintern. Det ser kallt ut.

Vi snackar alltså kommentarer som "Han jobbar nog med kungen och drottningen. Eller så skriver han väldigt mycket.", "Han som har ritat den där har nog långt mörkt hår och glasögon. Jag tror även att han har skägg. " och "Danni har snygg slips. Han är nog även den som tjänar mest."

Blondinbella, Fahrman, Moss, Sydow & gänget - släng er i väggen, jag tror på grabbarna!

Till han som svek poesin

Jag är en listlisa. Jag gör älskar att göra små fina listor med stuff-to-do. Gärna i massa fina färger, på stilrena remsor eller post-it:s. Det bästa av allt är att sedan få stryka, kryssa och bocka av. Njutning när den är som Ulla-Bella-sekreterare-bäst. Däremot är jag dålig på blogglistor, men det handlar nog snarare om mitt försök till att vara en missförstådd IT-poet.

Helt plötsligt, har från ingenstans min favoritblogglistare, goda vän och fantastiske förebild, herr Edmarc, helt utan ursäkt eller förvarning slutat blogga. Mitt liv är i gungning och meningen är oviss. Därför tillägnar jag en lista i nattens mörker till han som svek poesin.

dagens minus:
- att jag måste skicka tillbaka halva min fantastiska internetshopping, eftersom den inte alls såg ut som den borde. Min syster tyckte uttryckte det ärligt och slående: "du ser ut som en teletubby", och det gjorde jag, b o k s t a v l i g e n
- att tiden inte räcker till
- att halva min garderob ligger på sängen och i soffan
- att jag inte kan bli klar med min "hemtenta"
- att det var vitt på marken när jag åkte hemifrån imorse

dagens plus
+ ett mycket fint hopp inom drömyrket uppdagades
+ ett fantastiskt (och snabbt) mejlsvar från rocken själv
+ pappas lasagne som idag VERKLIGEN smakade som den gör i italy
+ att mitt paket med internetshopping kom
+ att halva internetshoppingen var konstig men arty

Every song that you sing is too lame

tio timmar två trappor upp i en framtidens kritiska fabrik. herr stilig, fröken preppy och plutten harmonic sitter mellan glasrum under en trasig lampa. vi dricker kaffe och undrar över livet. men mest av allt funderar vi över vetenskapliga metoder och varför de finns, varför de finns i våra liv. på ena sidan, på andra sidan av ena sidans glasrum är de viktiga. viktiga, duktiga och framgångsrika, på ett helt annat sätt. jag vet inte vad jag vill, när, hur eller varför. men jag ska komma dit. det värsta är att jag alldeles för starkt börjar undra om mina steg går åt rätt håll. för om det är rätt, ska man då behöva fråga sig hela tiden varför man gör det man gör, eller inte gör det man inte gör? jag funderar också över hur allt det fina i livet har baksidor. att allt det bästa kan förstöra och göra ont.

på väg hem i mörkret stannar mitt hjärta till och andningen gör ont av plötslig rädsla. jag ser mig runt om och försöker få svar till de konstiga frustningar som plötsligt utgjort en del av min promenad. några steg in, mellan kontorsbyggnaderna står det en farbror. jag tittar. han frustar. snart svävar han, med armarna. han ser ut som göran persson. mitt i mörkret står gubbtoken och övar krystning och chi gong. i kylan, mörkret och ensamheten. jag fattar ingenting, går vidare men vänder mig om ett tolvtal gånger.

livet är inte på riktigt och världen inte klok

just nu känner jag att jag inte hinner med mig själv längre

höstens skrud och dess orörliga cirkel

nyss var jag ute på en nattlig promenad, med två favoriter. jag hade på mig en kofta, en hummel, jacka, halsduk och mössa. jag frös. det är inte okej. fast det är klart, ett träd utanför var helt gyllengult. det var vackert, men knappast värt kylan. om tre exakt tre månader blir jag ett år äldre, undra hur mycket jag kommer att ha på mig då, för att överhuvudtaget kunna röra mig. och framförallt, kommer jag kunna röra mig, med tanke på allt som jag kommer tvingas ha på mig?

musiken utan genre och en helg med insikt

en fredag med rock på alla fronter fick mitt lilla pophjärta att förvirras. det var liverock, gubbrock, tvrock, rockers, rockstarsfasoner, rockfrisyrer, rockläder och framförallt fantastiska rocksjälar som inte kunde hållas inne i köttet och blodet när de rätta tonerna spelades. jag är inte rock, även om jag ofta kan uppskatta det, alltså rocken i sig, både som musik och livsstil. däremot kan jag även ställa mig frågande till vissa delar av den svarta rockvärlden. dock kan jag inte annat än imponeras av obotliga musikälskare. efter ett par timmars kissdunkande och best-of-kissuppträdande på best-of-dvd:er anslöt jag till mitt bordsällskaps faschination av långhåriga, översminkade och halvnakna män i skinn och läder med guran i högsta hugg. och efter en fantastisk onemanshow live, på andra sidan bordet, av en liten krullig wannabe med en sannelig rytm i blodet, tillät jag mig själv att förstå. att förstå och komma fram till att genrer och stilar är överskattade, det handlar i grund och botten ändå bara om musik. älskade musik.

för att ändå på något sätt förmedla lördagens musikupplevelse måste jag återgå till något slags genrebegrepp för att precisera kvällens något mer indie-elektroniska nyans. embassy smälte mitt hjärta med likadana t-shirtar, sanna toner och ett avslut som utmanar johnossi på listan över årets absolut snyggaste konsertavslut. för att friska upp minnet avslutade johnossi w.t.a.i-spelningen abrupt med något släng över strängarna för att sedan bara gå, och inte komma tillbaka. göteborgarna drog istället ut på sista låten så olidligt länge att jag höll på att spricka av undran. sedan lät de draperiet gå igen och medan de fortsatte att spela med textil emellan dem och oss. man hörde dem men såg bara några lampor lysa bakom tyget. snyggt. stilrent. kaxigt. rock. helgens darling blev dock jonathan johansson som vämde upp debban innan embassy, grym kille, grym musik och oslagbar stämningsingivare. sedan dansade vi till musik, utan att specifiera eller tänka. bredvid mig hittade jag snart en ian curtis på över två meter och med blå skjorta. när både han, jag, hiphopare, rockers, popsnören, tyskar, tanter och alla andra svängde på de lurviga till allt mellan joy division och shout out louds insåg jag att musiks genrer verkligen inte spelar någon roll

En lördag är för kort

Jag sitter inne och längtar ut. Verkar vara en fantastiskt fin dag. Där ute. Som jag slabbar bort. Solen skiner, det viner i träden och bladen är fina. Men jag har en kappsäck full med måsten, axlar tunga av ångest och en klocka som går för fort. Jag måste plugga, städa och vila. Men jag är trött i ögonen, stirrig i hjärtat och det luktar yoghurtfabrik i hela jävla rummet.

(Ikväll vill jag gå på konsert, bara rymma till musikens värld. Men det är två grymma spelningar samtidigt och jag vet inte hur man väljer. Dessutom har jag lovat på annat håll. Slutar säkert med att jag struntar i allt.)

Yoghurten tar över mitt liv

Livet går fort och utför. Dagarna är långa men snabbspolas förbi. Jag lever i nuet och struntar i allt. Men längtar efter en morgondag som kanske en dag inte kommer. Och njuter eller våndas över den tid som varit, som blev allt eller inget. Vad är bra och vad är dåligt? Vad är nu och vad är sen? Men framförallt varför, och varför inte? Vad spelar roll, egentligen?

Tills dess är en tanke att byta karriär. Framtiden kanske ligger bakom mig. För min bästa prestation i veckan är att på tre dagar lyckas odla yoghurt. Både omedvetet och oplanerat. Inga konstigheter. Det säger något om mitt liv och själ och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

And he promised me, that he would always love me love me love me

I fredags såg jag Stevie Wonder, my all time hero. Och han lovade att han alltid kommer att älska mig, alltid alltid. Jag lovar det samma och tackar för en av de finaste och största kvällarna i mitt liv.

Att ge det akademiska en chans i ungdomens förvirring

Är det ett bra eller dåligt tecken att man börjar applicera akademiska och torra vetenskapsmetoder på sitt eget liv? Det beror ju helt klart på om man anser att den akademiska världen är att hissa eller dissa. Nog har jag kastat många elakheter på den gamla ursaftade teorin, men nu har jag uppenbarligen tagit det ett steg längre och försökt mig på den, ärligt och helt ofrivilligt. Tänk om jag fastnar här, i den akademska världen. Det kanske är meningen att jag ska sluta som en liten dammig manchesterråtta ändå? Mitt första steg i att få veta det avgörs om holismen och hermeneutiken kan hjälpa mig med livet, att förstå och förklara alla delar i helheten. Om det gör mig klokare är det nog dags att abdikera från körsbärsjazzens och förortshiphopens örhängsungdom.

Än så länge har jag bokstavligt talat låst in mig i ett kallt rum med Damien Rice och böcker. Några rum bort formas och utbildas framtiden, lite längre bort på gatan produceras framtiden och där ute på gatan läggs grunden till den. Kanske avgör dagens bedrifter om jag får bli en del av den, och framförallt vilken del.

Gatstumpen nedanför har två slut, en drömfabrik och en livsmedelsbutik. Jag säger inte att det ena är sämre än det andra, men det handlar om mina drömmar och mål, det ska bli spännande att se vad som komma skall...

Min måndagsmorgons andra chans

Efter att ha startat en måndagsmorgon med en timmes snoozande, spring till tåget, en övermänskligt tung väska, smutsigt hår och dålig frukost skulle man kunna tro att min morgon var i riskzonen för att vara förstörd och allmänt jävlig. Men i och med ett morgonmöte på jobbet, på extern plats fick min morgon en andra chans. Det blev nämligen lyxig hotellfrukost och sedan en titt ut över en fantastisk stockholmsvy följt av en uppfriskande promenad i mitt underbara Stockholm akompanerat med en sångfågel från skåne i öronen, som lovar att allt kommer bli bra. Tänk om alla måndagar fick börja så här, då skulle jorden bli en bättre plats

Nu ska jag ge tillbaka det min morgon gav mig.
Ett gott humör och produktivt arbetande med min stundande examineringsuppgift

The most beautiful thing ever

Svennefierad sommarfylla på valfri bonneort eller äcklig inskränkt innavelsbetuttad uteservering på fel sida av stan. Dekandensens flaskpick-nick som aldrig tar slut, vinglande, vältande och skrålande i valfri park, desto skabbigare desto bättre. En förmiddagsbakfylla som blir fylla för att dränka en festivalcampings fräna och omänskligt vidriga arom från människan - som hon är. Sprit och övermogna ungdomar i falukorvslandet en helt vanlig alkoholiserad fantastisk jävla sommardag. 

Jag saknar sommaren och då kan jag ta till de grövsta dryparna. Och ja jag hatar varje del av mig som faktiskt inte kan sitta still till den här totalt hjärndöda och brutalt bajsnödiga melodin. Men någonstans ser jag ett budskap, eller budskap och budskap, allt är relativt. Men i allt det drypande och öronbedövande känner jag igen mig, skrattar gott - stänger av hörapparaten, moralen, attityden, smaken och skriver på för "var e boxen?" 

Att missa och hissa, två av männen ur min musikaliska religion

Det gör ont i hjärtat att jag för andra kvällen i rad missar Coldplay. Jag missar Chris Martin, jag missar ett skyfall av fjärilar, jag missar fix you, the hardest part, viva la vida, clocks, the scientist och alla de andra mästerverken i toner. Det trillar ärliga tårar från syn-sinnets verktyg när jag tänker på att jag kanske missar en upplevelse i samma kaliber som när jag stod på Globen 2005. Lamporna tonas ner, Chris Martin lugnar sig, bandet myser ihop sig på scenen och globen tystnar - för att sedan låta varje artär i min kropp bulta i musikalisk och känslomässig eufori när Coldplay stilla och magiskt vackert framför min favoritlåt - Kingdom come med de överraskande inledande orden nu vill vi avsluta med vår favoritlåt.

Men så stillar jag mitt sinne och funderar på morgondagen. När jag försöker få mig att inse att jag faktiskt om exakt ett dygn befinner mig på samma plats som en av de viktigaste personerna i mitt liv så här långt, minskar smärtan en aning, men tårarna ökar. Jag bläddrar igenom min musiksamling men bestämmer mig för att kittla fler sinnen än hörseln, så jag klickar in på youtube. Till tårar som fortfarande rinner och ett hjärta som bultar lyssnar jag på Stevie Wonder  - You Are The Sunshine Of My Life & That's What Friends Are For men jag kan inte låta bli att le, för det gör han, Stevie, på ett obeskrivligt äkta och rörande vackert sätt. "Knowing you can always count on Stevie, that´s for sure..." 

Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket

På 120 sidor har Gunnar Ardelius på ett underbart sätt gestaltat kärleken. Tänk att lyckas döpa en bok till Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket och sedan få hjärtan att brinna tack vare rätt ord på rätt ställen. Tänk att kunna träffa så mitt i prick i känslor, med några enkla och simpla meningar och ord. Ord som bara är ett hopkok och kombinationer av bokstäver, bokstäver som egentligen bara är streck och krokar i tekniskt, ljudligt eller fysiskt bläck. Det är mitt mål...

"Min smak har blivit förändrad. Kärlekssångerna på radio har börjat beskriva hur allt verkligen är. Jag är inte säker på att jag klarar av att vara lycklig, det känns som om jag är gjord av trolldeg. Jag vill inte vara kär på det sättet, som alla andra tråkmånsar. Vår kärlek är annorlunda. Den handlar om oss."

"- Jag vill veta allt du någonsin gjort."
"- Du skulle nog inte tycka att det var så intressant."
"- Varför har det funnits en tid innan vi träffades? För mig känns det inte så."
"- För mig finns det en tid innan. Det är som en gräns, allt bra på ena sidan och allt dåligt på den andra."

"Till en början finns alltid valet att vara ensam. Sedan blir det inte ett val längre. När slutade det vara ett val? Vad är det i mig som har slutat att välja dig, som istället har flyttat in i dig så att jag måste vara med dig för att kunna vara med mig själv?"

(Tack S för tipset)

det bästa med livet är mina vänner

jag vill åka bort men stanna kvar.
testa något nytt men behålla det gamla.
bli någon annan men vara den jag är.

men jag ska börja ta en dag i taget.


jag har kommit på att hösten kan vara rätt fantastisk. att mörkret och kylan kan ha sin charm. och att mitt liv trots allt är ganska lyckligt. det mesta har jag att tacka mina vänner för. idag som så många andra dagar har de gjort livet till det där obeskrivligt magiskt fantastiska som det beskrivs som i alla sagor. morgonen gjordes med ett oväntat och efterlängtat möte på väg till tunnelbanan, förmiddagen förgylldes med breda leenden, härliga skratt, behövd uppmuntran och fantastisk gemenskap i skolan, eftermiddagen med livs-catching-up, framtidsplaner och inspirerande resedrömmar och sena eftermiddagen bjöd på högläsning av en litterär hyllning till kärleken vilket påföljde två kärlekskranka jäntor djupt tittandes i varandras ögon och idogt skrattande åt livets elände.

att lära sig livet

att lyckas må bra är att lära sig låta livet göra ont.
att lära sig låta livet göra ont är att stöta ifrån men ändå ta emot.
att stöta ifrån men ändå ta emot är att kasta stoltheten i sjön.
att kasta stoltheten i sjön är att svälja, andas djupt och ställa sig upp igen.
att ställa sig upp igen är allt som verkligen betyder något.
allt som verkligen betyder något är att tro på godheten, lyckan och livet.
att tro på godheten, lyckan och livet är att längst inne vara lycklig.
att längst inne vara lycklig är att le ärligt, älska modigt och våga hoppa. 
och aldrig,
aldrig,
vara helt, 

ensam

Like one more mouth. And you dance like you don´t need nobody else, but honey, how you gonna make it on your own?

som att kasta sig i ett hav av lycka. lyfta sitt glas, krama en hand, höja musiken och glömma allt. låta musiken styra kroppens alla rörelser för att tillslut bli ett med de toner som tömmer och sedan fyller en redan full kropp. dansa med stängda ögon för att sedan öppna dem igen och titta djupt in i någon annans iris tigerspräckliga formation av oändliga historier.

som att se sitt liv ur en films rullande bildsekvenser utan ljud och tonat i sepia. men med ett soundtrack som musikifierar och hyllar betydelsen av att en bild säger mer än tusen ord. toner som säger mer än färger och känslor - som kanske ändå inte finns på riktigt och med en dov bas som får hjärtat att öppnas och låta sig öppnas.

som att älska allt och sedan ta det tillbaka när mörkret smyger på och musiken tystar. att släppa en hand, låta sig såras, ångra ett beslut eller skämmas för att aldrig kunna lyckas helt. att lära sig såra sig själv för att sedan ynkligt låta en melodisk röst eller instrumentalisk ångvält döva en uppfunnen smärta. att vara på toppen men utan flagga.

mörkret faller tidigare för varje gryning som föds, kylan blir mer påtaglig för varje halsduk som viras eller omfamning som utdelas. allt är rätt, men går fel och det är bara jag, rocken och mitt stockholm kvar.

Honey how you gonna make it on your own?

Honey how you gonna make it on your own?

When you wake up in the night

And see the stars just city lights

And you can´t find home?

You act like you don´t need nobody else

And you dance like you don¹t need nobody else

And all the other moths need light

To circle round while you just fly

Around yourself

Oh I stir my sugar with a spoon

And watch your white dress float around the room

I try to see what you¹re about

But even my candles are down and out

Honey why you gotta hide your face from me?

Honey why you gotta hide your face from me?

Will I starve in this eclipse while you treat every hungry kiss

Like one more mouth to feed?

Gud har hört min bön 2.0 (I am a material girl)

Sitter i skolan och mår dåligt. Men återigen har gud hört min bön. Apple lanserar en ny iPod nano, i nio fantastiska färger, med lagom minne. Om en liten karibisk gudagåva i orange på 16GB blev min, tror jag att livet skulle bli lite lättare, mörkret lite ljusare och snuvan lite mildare.

Och JA, jag är en "material girl", inga konstigheter bara en pure konsumist och 80-talist. Så som jag brukar säga - hissa eller dissa, det här är jag. Nu ska jag börja planera ett kommande babyrum för min en ny liten bebis.

Jordens undergång - magiskt charmig eller ryck i kragen?

Igår skulle jorden visst gått under.

Tänk om den hade gjort det, då hade jag inte behövt sitta här och tycka synd om mig själv. Då hade jag inte behövt någonting, inte behövt försöka få någonting och inte haft någon anledning till något, eftersom jorden gått under. Inget hade spelat någon roll längre och allt man kämpat för eller drömt om hade varit förgäves.

Antingen kan jag sitta här och drömma mig bort i undergångens magiska och destruktiva charm, eller så kan jag försöka skaka och vända på lakanet som mörkar min himmel. Kanske ska man ännu mer leva varje dag som det vore den sista. Men hur ska man då kunna ta hänsyn till sin nästa och se till att alla mår bra?

Men jag ska sluta tänka på en gyllene undergång som fantastisk flyktväg från det bästa vi får, livet. Det kan vi inte förutspå eller garantera. Allt jag vet är att jag sitter här nu. Vad jag är eller vad jag blir vet jag inte, men det spelar ingen roll, iallafall inte den dagen som jorden går under. Om den gör det.

En morgon med tyst kärlek och wakeup-poison

jag är rätt dålig på morgonstund med guld i mun. men har ändå en förkärlek för dess magiska stämning. den här morgonen väcks av en mysig väckarklockesignal på en bäddad soffa efter en fantastisk kväll bland underbara vänner under svåra men fina tider. det absolut bästa denna morgon är att dela den med någon. även om det just då inte är mycket kärlek i luften på grund av livets eviga trassel så är det två hjärtan i vänskap som slår i samma sömndruckna sengryning. tillsammans. inte många ord byts i den trötta timmen och kroppen rör sig av sig själv. snart är kläderna på och dörren går igen. två hjärtan blir ett, vid avsked på bussen. min kropps största muskel och jag följer den långa morgontrafikerade gatan fram, i ett grått och dimmigt Stockholm. medan benen rör mig framåt och lungorna håller mig levande går hjärnan på högvarv i en trasslig soppa. de strumpbyxebeklädda benen och den vita mössan når snart det stora odjurets trädgård. på torget mitt emot virrar stadsfolket omkring i ett medvetet snyggt sorl. över folket och gatan ekar en gammal rockklassiker från en stereo i en ruffig farbrors hand. samma farbror som några timmar tidigare värmde sig på samma nattöppna multinationella snabbmatsrestaurang som jag. vid cykelstället en bit ifrån honom ser jag hans trasiga medresenärer som även dem mött min blick natten innan. i mitt eget trassel har jag lust att ge mig själv en rak höger då jag gnäller över mina patetiska problem och ynka tre timmar i en varm säng. då de runt omkring mig förmodligen inte fått en tiodel av samma värme som jag i natt. mannen med stereon korsar gatan och jag fortsätter upp för backen medan Alice Cooper fyller Stockholm med Poison. med apatiska steg och skuldmedvetet hjärta upplever jag fantastisk livskvalitet med en ensam frukost på ett lungt café med scones och kaffe. ingen mår bra men jag förstår vad jag har, lovar mig själv att förvalta det och bestämmer mig sedan för att orka ta mig igenom dagen.

Gud har hört min bön!

Efter tjugo års längtan. Det finns en gud! Diskrimineringen mot oss som inte hyllar smaksatt yoghurt är över. På riktigt! Numera kommer det förhoppningsvis inte längre bli ett smärtsamt helvete eller en ständig besvikelse när man står vid yoghurthyllan och inser att det man vill ha inte finns. För hur många gånger har jag inte letat efter den dåtida ENDA portionsförpackade naturella yoghurten, den franska lilla pärlan, som efter personliga upptäckter och eftersökande tydligen endast finns i butik en gång på miljonen. Numera kan jag också försöka lära mig uppskatta andra exotiska skatter utomlands, förutom att botanisera bland den portionsförpackade naturella yoghurten. Nästa steg - naturell drick-/ togoyoghurt. Sen är jag nöjd.

Trots detta kommer jag säkerligen fortsätta att köpa mina enliters förpackningar med naturell kärlek (främst för att skona miljön). Men nu har jag iallafall möjligheten. Tack för ännu en rättighet!

Dagens mattips går självklart i yoghurtens tecken. Dessutom i en av mitt livs kärlek - portionsförpackningens tecken. Nämligen, ett stycke portionsförpackad naturella yoghurt samt ett stycke portionsförpackade russin (finns nu även i miniatyrformat). - Perfektion i miniatyr!

i would name it rock n´roll

vissa låtar, toner, röster, beats, fall eller klang betyder mer än andra
den kan få mig att bli lycklig, förtvivlad eller galen
att hitta hem
eller försvinna bort

det är helt sjukt att vissa låtar bara inte kan gå ur tiden eller hjärtat, eller kanske framförallt att man inte kan tröttna på vissa stycken
tröttna på att plåga sig med musik med så många minnen
minnen som man egentligen borde bespara sig att återuppleva

jag älskar att musiken är synonymt med kärlek och att den finns med i varje andetag jag tar
men jag hatar att det ibland gör så ont

Det ska göra ont, let´s call it the comeback

Hela mitt liv har jag längtat. Längtat till något bättre, något större, något mer. Under tiden har jag förstått att man måste hinna njuta av stunden, vilket jag också lärt mig göra. Mer och mer har jag kunnat ta vara på tiden och hinna med mig själv. Men så kommer de där dagarna, då den där barnsliga och nästan smärtande längtan tar vid. De kommer dagar då känslorna är så starka att de är svåra att bedöma som positiva eller negativa, lyckliga eller olyckliga, bra eller dåliga. De där känslorna som man exempelvis får när man tänker på något fint eller jobbigt minne, träffar någon speciell eller lyssnar på en sådan där obeskrivligt viktig låt i rätt ögonblick - då slår liksom känslorna över och jag vet inte vart jag ska göra av mig själv.

Den här helgen har varit helt fantastisk! Men i små steg har jag försökt övertala mig själv att förstå att sommaren tagit slut. Igår stängde min sommars club54, jag kan inte gå barfota i tygskorna längre och kvällarna börjar på riktigt bli mörka och kalla. Men det är som att jag vägrar förstå. Jag är livrädd att sommarens frihet ska försvinna samma dag som jag faktiskt tar på mig en varm jacka eller ett par vädertåliga skor. Den friheten som har fått mig att förstå att livet inte går att skydda sig mot. Livet är en hinderbana som man aldrig kan förutspå, och ibland är det bara så att det ska göra ont.

Att det ska göra ont, säger jag inte med en bitter och livlös ton, nej, jag har bara förstått att det är så. Livet är fantastiskt men man måste kämpa. Och det ska jag göra. Jag ska kämpa för att syret ska vara lätt att andas, stegen ska vara lätta, mungiporna uppe och sinnet stråla som en sol. Men nu vet jag, att det kommer göra ont och inget är så lätt som det verkar. Istället för att bara ifrågasätta de saker som inte känns bra i mitt liv, ska jag försöka att börja röra om i grytan och göra något åt det. Men det kommer ju som sagt att göra ont, för det ska det göra. Och man skulle kunna kalla det för the comeback, the comeback of rock n´roll.

Dans med mening

Jag tog en vals med mister mening. Han sa åt mig att livet är värt att leva. Att livet är mitt att leva och mitt att få. Det handlar om att ge och ta, men mest om att ge. Vi tog några steg runt och runt. Jag tittade djupt in i karlns ögon, sa ärligt och uppgivet att jag tycker att jag bara ger och ger men inte mycket får. Han skrattade hånfullt men med kärlek. Sedan gjorde han en snabb manöver och välte min rygg över hans ena ben så att mitt hårsvall nuddade marken och mitt ansikte blev rosigt rött. När huvudet blev tjockt av blod drog han upp mig igen, så nära att våra näsor möttes och sa - definiera få, baby! Förstummad av vishet kom det inga ljud ur min mun och jag höll min tystnad. Hans grepp om min rygg och hans hand i min blev fastare och hårdare varpå jag svarade med vildare och mer dramatiska steg. Det blev en tyst kamp av steg, svängar, hopp, utmaningar, klackar och tricks, men inte en sekund vek våra blickar från varandras brinnande ögon. Mitt tillfälle kom då jag i en twist fick ner honom på golvet där jag låste hans rörelser med en markerande fot på hans bringa. Jag såg om möjligt ännu djupare i hans mörka men luriga ögon när jag bad honom definiera ge. Han skrattade igen, den här gången med ännu mer kärlek och sa det är vad du tror att det är, men förvänta dig aldrig att någon annan ser det på samma sätt som du.

Det är inte hur man har det, utan hur man tar det

We're only in it for the drugs

Livet kan vara tårar i en spegel i ett förortsbadrum, ett wellpappaket på posten uthämtat från en trevlig ung man med stämplad framtid, en sliten bänk på en tunnelbanestation som någon sovit på, falukorvsskivor omsorgsfullt upplagda på en massproducerad tallrik, hårda men sanna ord i en svart hiphoplåt från 81, en liten flicka och hennes suktande lycka med en tårtbit, en babylonsjuka på en glittrig plastbit som tar över värld och sinne eller en ensam person i en duosoffa intrasslad i återvunna petflaskor.

Spring skrik försök
Andra kommer hinna före, skrika högre och göra bättre.

Livet är en drog och du är beroende. 




(For a better world? Ebba meets Roots)

I´ll bye me love

Pengar är inte allt, men mycket. Beatles don't care too much for money, money can't buy me love, men jag vet bättre. Därför har jag använt mig av guldet i dessa mörka tider, och allt känns genast lite ljusare. För 600 spänn får jag snart hem ett paket på posten med fem skivor, fem filmer och en bok. I min lilla tygkasse ligger ikväll också en liten svart sak, till min lilla svarta-samling. Några slantar har också lagts på ett fantastiskt modemagasin och inte att förglömma - dagen höjdpunkt: Marabou har återlanserat fyrtiotregrammarens rätta form (barndomens favorit, mjökchokladen i perfektum!) 

POPAGANDA. En helg i färg.

Syrran & crew, tuttifrutti & tygpåsar lyssnar på Shout Out Louds med Markus Krunegård bakfull i skinnpaj. Kelley Polar har snyggaste scenkläderna i vitt med klitchig växtlighet och en gitarrist som personifierar svängig inlevelse. En språngmarch upp till gatan för att rädda lungorna med en varm tröja och återvändning till den sista snurren i konstsimmet. Sebastian Tellier ger franskt övermättat glitter ett ansikte, slår världsrekord i högt hårfäste och slaskar ut stollig och dryg långhårig kärlek från en silverjacka med korvskinnseffekt. Sittandes i trappan drar mina tomatsoppefärgade byxor till sig Matilda & Flencrew och tillsammans sjunger vi med i Säkerts sista spelning omringade av tredje gradens knäppskallar. The Embassy blir creddig hissmusiken till öltältet och Teddybears ingång bevrålas från ett staket med fortsättning i svetten nära scenen. Grabbarna håller på sin hemstad och nallebjörnshiphopens kärlek är total i den svartkalla natten.

Trött och förkyld inleder jag dag två med Freddan och Ceasars varpå jag drömmer mig tillbaka till tonåren och dess Candy cane. Duo blir trio och första ölen knäcks. The Radio Dept. intar konceptet underbart är kort med solen i ögonen och mysig stämning. Laakso visar att Krune är kung vilket vi avnjuter på höjd men saknar dagarnas soundtrack dropout. Bonde Do Role vet hur man röjer men avnjuts från matkön. Uppladd för familjen och sedan in i smeten. Tre blev två, blev en och jag längst fram. Svett och kärlek på skånska och jag önskar att alla var där. Ut, andas och en blir två blir fyra och Bob Hund. I vita kläder och mask river R.T Öberg sitt artistband för att bli ett med publiken, spräcker rekordet med säkerligen närmare femtioelva fantastiskt i en och samma stund för att sedan hata kommunen och visa hur man kör, som en hund i en bob, eller bob i en hund?

Sommarens sista festival är avklarad. Synd att dess Beachpartytema så gott som gick i stöpet. Men det var härligt att halva Stockholm var där och många poäng vill jag ge till badet som festivalplats. Så här efter min första Popagandaupplevelse är jag trött, sjuk, glad och ledsen, men full av kärlek. Jag längtar till nästa år, önskar att jag fångat en färgglad badboll och funderar på hur jag ska klara mig utan det bästa jag vet (utomhusmusik) i vinter. 

(En kommentar bör dock göras, Popaganda har visserligen i dagsläget bytt skepnad men i gratisfestivalkriget bör ni alla veta vart mitt hjärta finns - hos Re: publik.)

When the music don´t help

För några dagar sedan slängde jag ur mig något som jag inte kan glömma. Jag kan inte tjata nog om mitt uttalande. Det beror på att jag för varje dag som gått sedan dess mer och mer förstått innebörden av dess fruktansvärdhet. Var enda ton i den meningen ilar ont i mitt hjärta och var enda uns av någon slags sanning får mig att vackla, rysa och fyllas av skräck. When the music don´t help - vet jag inte hur syret ska andas, hjärtat ska slå, benen ska bära, elden att brinna eller livet ska fungera.

Anledningen till att sa och kände så var att molnen var tunga då. Det var inte den första gången och absolut inte den sista som allt kändes skit. Men jag hoppas att den känslan aldrig blir till riktig sanning. Eller total och evig. För utan musik går livet inte att leva.

Surmula

Finns det något jag hatar mer än gnäll, så är det sur och depp.
När man är besviken, trött och känner sig umppi. Man vill inte prata eller se någon, men ändå att alla ska komma till undsättning och rädda en från ens eget patetiska självömkande missnöje. Fii faan för en själv. Att man aldrig kan vara nöjd. Eller snarare kanske få det man faktiskt planerar, eller hoppas - har bestämt. Åå! Hata trassel. Och hata att jag är så surmulen att jag faktiskt bloggar om skiten.

Sju herrar att tro?

enligt mackan handlar det inte om hur man har det utan hur man tar det. john påstår att varje dag blir bättre och varje kyss ljuvare. alex vill få mig att förstå att det här är åren vi får, det här är tiden och det här är stunderna - låt oss göra det bästa ut av våra liv. jamie lovar att våra drömmar är menade att bli. andrue & marvin har alltid låtit mig leva på hoppet om att inget berg är tillräckligt högt att ta sig över eller någon dalgång för djup att ta sig upp ur. allt jag vet är att jag precis som adam inte vill vakna upp en dag och veta att jag inte har någon framtid.

"Fantastiskt" - och dess skepnader en tisdag som idag

Jag gillar inte att gnälla. Ogillar starkt folk som alltid ser det från den äckligt gnuliga och gnälliga sidan. Men när man är så där galet trött att det värker i både ben och märg är det nästan så att man inte orkar något annat. Det bara kommer ut. Gnället. Å fy tusan vad jag hatar mig själv för det. Och inte känns det bättre heller, nä, tvärtom. Gropen man gräver blir ju allt annat än mindre djup.

Dagen och livet har varit och är helt fantastisk/-t på alla sätt och vis. Synd bara att ett och annat av dessa fantastiskt är mindre positiva. Som exempelvis: fantastiskt stressig och fantastiskt jobbig. Men jag ska försöka hålla på alla de goda fantastiskt. 

Nu ska jag krypa ner i soffan och somna till någon gammal goding från back in the days.