orkar inte minnas
vill inte glömma
inget är som det var
eller verkade
ge mig inget mer
som jag inte får
natten är ärlig
torsdag 3 december 2009
fredag 27 november 2009
torsdag 29 oktober 2009
today was just a downer
tid ord och pappersplan
gammal kärlek rostar än
stora vindar blåser ut
små tankar tynger ner
inget känns så irrelevant
som när inget känns
när allt blir för mycket
allt känns
överkänns
och välter över
för mycket
efter ingenting
och allt
gammal kärlek rostar än
stora vindar blåser ut
små tankar tynger ner
inget känns så irrelevant
som när inget känns
när allt blir för mycket
allt känns
överkänns
och välter över
för mycket
efter ingenting
och allt
måndag 26 oktober 2009
if i used to love you
det som finns kvar
gamla ord om kärlek
sedan flera hundra år
samma ord
samma tankar
samma kärlek
ont och liv
lätt och svårt
hårt och fint
sluta aldrig
för alltid så
i aldrig
gamla ord om kärlek
sedan flera hundra år
samma ord
samma tankar
samma kärlek
ont och liv
lätt och svårt
hårt och fint
sluta aldrig
för alltid så
i aldrig
tisdag 13 oktober 2009
lika barn leka bra
det kanske inte är så enkelt det kanske inte är så svårt men det blir aldrig riktigt rätt. jag blundar när jag tittar och drömmer att jag ser när nya gator och nya spår snurrar min värld. allt är upp och allt är ner, högst på toppen trillar snabbt, värst är fast på mitten. jag vill vara med men vara utan, utanför och för mig själv, aldrig aldrig ensam alltid ensam här. det sjunger rakt i hjärtat och jag trycker på repeat, men jag vet inte för vem jag sjunger, jag inte vad jag skriver för. allt är mitt men inget eget jag är här men inte där. jag är hel men faller sönder och efter limmets ljuva seger drar det fortfarande kallt. om inte mycket så än så lite och det kryper alltid på och gör mig tvivlande igen. allt är bra men inget tillräckligt. varför gör vi alltid så?
jag vet att jag kan få och att jag kan hålla kvar. jag vet att jag kan må bra och jag vet att det blir bra igen. men det krävs mera än så när man är fast av sång i konstruerande moll.
jag vet att jag kan få och att jag kan hålla kvar. jag vet att jag kan må bra och jag vet att det blir bra igen. men det krävs mera än så när man är fast av sång i konstruerande moll.
söndag 11 oktober 2009
allt gör mindre ont sen
sommartid som blir mörkertid.ljusnande framtid som blir iskall vinter. blommande flädersaft blir rivande hostmedicin. lätta fruktiga hopp blir tunga släpande slag. färgglada klänningar och bara ben blir extrastrumpor och ännu mera mörkt.
tiden tar tag i svedan och hittar den även om den inte finns. ljusa hjärtan längtar bort när de mörknar fast de har det bra men bara för att slippa låsas le och se hur allt försvinner. vi skapar och slår ner. lägger oss längs rälsen och slutar höra.
alla är i samma båt och alla gör det värre. allt blir så förbannat svårt och hårt när vi tvingar oss in i ett iskallt moln. en period som vi kreerar för att slippa leva som vi lär. en tid som kanske bara är. utan ondska och misär. måste hösten dela oss isär?
tiden tar tag i svedan och hittar den även om den inte finns. ljusa hjärtan längtar bort när de mörknar fast de har det bra men bara för att slippa låsas le och se hur allt försvinner. vi skapar och slår ner. lägger oss längs rälsen och slutar höra.
alla är i samma båt och alla gör det värre. allt blir så förbannat svårt och hårt när vi tvingar oss in i ett iskallt moln. en period som vi kreerar för att slippa leva som vi lär. en tid som kanske bara är. utan ondska och misär. måste hösten dela oss isär?
onsdag 7 oktober 2009
As
inse se titta.
veta vara bli.
här nu och allt.
skapa spilla spara.
minns mer många.
bugar och bockar.
vi två när allas alla.
det blir bara bra.
bättre i äntligen.
förvirra förälska förädla.
sluta spela roll,
jag
är
ju
här
nu
veta vara bli.
här nu och allt.
skapa spilla spara.
minns mer många.
bugar och bockar.
vi två när allas alla.
det blir bara bra.
bättre i äntligen.
förvirra förälska förädla.
sluta spela roll,
jag
är
ju
här
nu
lördag 3 oktober 2009
la longue route
steget före det innan lockar livet på sin fot medan löven sakta faller ner. mörkret letar sig inåt och kylan snokar sig sniket in medan värmen försöker mota den tillbaka. en lång kväll och en hand, en arm en kropp som leder värmen in i själens värmeskåp. jag behåller och jag vårdar för att låta muskeln fortsätta att slå trots att mörkret inte visar vad det gömmer. jag vet att där inne finns det fint och mindre vackert. där inne finns sådant som jag vill varma samt det som jag aldrig åter vill se. jag tar risken för chansen men behåller möjligheten vid liv. det värker ibland när jag tänker men mest så känns det bra. jag tar båten över havet i stormens svarta natt och tror på att det fortsätter.
söndag 27 september 2009
dancing in the dark
en början på något nytt men en del av något gammalt. något prövat, förvirrat och förstört. något nytt, oväntat och inte säkert. en känsla av allt och ingenting, en stund som är för evigt men ser sitt slut i minsta lilla andetag. när nätter är långa och dagarna flyter ihop. från timme till timme förändras ingenting och allt, det blir sig likt och väldigt oerhört olikt. något nytt som pirrar men skrämmer. ensamhet eller frihet blir motpoler som inte vet sin framtid men känner av sitt mörka ursprung. en dans i rörelse eller något som står till, för evigt eller bara för en stund. ljuset sjunker men annat stiger. jag stiger, vi stiger upp. i en mörk park med flykt i blicken och farlig förväntan i blick eller på ett planerat dimmigt dansgolv från uppväxtens drömmar med fina drömmar och trivialiserade mardrömmar. drömmar, vi drömmer oss bort. det är det vi gör och det spelar kanske ingen roll vad kartan med de obehagliga möjligheterna betyder. bilden med berättelser jag inte vill veta. jag kanske inte vill vara en del av. jag kanske bara vill veta att mitt liv är på riktigt. att jag är på riktigt. att det vi gör är på riktigt. men riktighetens riktmärken suddas stilla bort när upp blir ner, ljust blir mörkt och farligt blir bra. blir jag.
söndag 20 september 2009
human touch
en annan ålder och en försmak av den bra framtiden. det kanske inte är så läskigt att bli vuxen. men när jag ser dig i ögonen och märker hur de grånas och glansas. när jag ser hur saker du bygger upp förstörs gör det mig ont. när jag ser och hör vad jag missat, vad jag missar och vad jag försummat gör det mig ont. när jag ser hur min hjälte sakta slits i tu men inte tar emot min hjälp gör det ondare än ont. jag vill att vi ska vara nära jag vill vara en del av dig. när jag tänker på honom, han den där, eller den andra, tänker jag på allt som kunde bli, som kunde varit, och så gör det mig lite ont igen. efter en lång vacker natt med slut i en annan värld bemästrar vi dagen efter kvällen innan i ett livsstilla glitter. ändå sitter jag här nu med torkade tårar och det gör mig lite ont. trots solen på en grönskande balkong med sockrande te med det stora landet i västs boss musikaliska blaskiga verk, vars stämma tar över dagen och förvaltar den där känslan av liv en tidig eftermiddag i september, gör det efterhand lite ont. varför gör det så? varför kan det inte bara få vara så fint som det är. för alla, alla vi, alla oss, samtidigt.
söndag 13 september 2009
beat it
det kanske inte är så farligt, det kanske inte är så väl. jag vet vad jag ska göra men inte riktigt hur. jag står medan ni faller och jag faller där jag står. jag håller mig vid ytan, och hoppar högre upp. min tanke sipprar lycka, mitt hjärta bultar bra. men var är du när jag vill det och när vill jag att du är. kom lite närmre vi vet att vi kan se, tillsammans eller ensam kanske inte längre kan. något större än det andra och en väg som slingrar upp. ta dig samman soldat och gör mig mindre svag.
tisdag 8 september 2009
-
vad betyder egentligen de där fem bokstäverna med ett mellanrum i den vänstra mitten? har de någon mening. fyller de någon funktion. menar vi något med de. vet vi vad de betyder. finns de egentligen. varför finns dem. jag undrar hur man ska veta hur man ska ta och hur de ska kännas. när vet man om de är på riktigt och när vet man när de inte behövs. hur vet jag vad de betyder och hur vet jag hur och när de ska användas. hur vet jag att dessa fem bokstäver inklusive ett mellanrum i en vänsterskjuten mitt verkligen för fram sitt, mitt budskap. att mottagaren av dessa bokstäver verkligen förstår dess precisa innerbörd just där och då. hur vet vi om de fem bokstäverna med ett mellanrum efter två, är slutet eller början.
hur säger man hej då?
hur säger man hej då?
måndag 31 augusti 2009
the funeral
det trallande slottet har fallit och de sjungande väggarna låter inte mer. golven ekar av tappade steg och fönstrerna har släppt ut allt liv. i köket glänser metallen livlöst och skåpen ekar tomt. i hallen hänger inga jackor och trillar inga skor. i badrummet luktar inte längre tvål och förväntan utan kemiskt och lämnat. i taket har lampan släckts och möblerna är inte längre på sin plats. musiken har tystnat och inga glittrande slingor finnes kvar. nycklar har lämnats och sommaren tog slut igår. mitt hjärta är tömt och halvt i ett vissnande mörker.
i en gammal utkant är allt som vanligt men inget som förr. allt är tyst och inga lampor syns. regler och segregering hindrar livet och träden börjar tappa sina löv. på tåget jobbar samma tant och hon har blivit äldre. men hon verkar gladare och något glittrar i hennes ögon. på gamla golv finns minnen och värme, i huset är jag hemma. en del av mig är på rätt plats. en annan vill bara härifrån när jag tittar ut på en ändlös mörk himmel utan blixtar, dunder och ungdom. en fri fågel som trillat tillbaka i samma skog. men en tacksam slyngel i kärlekens och uppväxtens trygga famn.
tiden består och står stilla medan den rusar förbi och viner. livet trillar omkring men i minnen och trygghet finns livet kvar. även om det längtar till att skapa nya minnen och återigen slå sig fri för sitt sinnes frid.
i en gammal utkant är allt som vanligt men inget som förr. allt är tyst och inga lampor syns. regler och segregering hindrar livet och träden börjar tappa sina löv. på tåget jobbar samma tant och hon har blivit äldre. men hon verkar gladare och något glittrar i hennes ögon. på gamla golv finns minnen och värme, i huset är jag hemma. en del av mig är på rätt plats. en annan vill bara härifrån när jag tittar ut på en ändlös mörk himmel utan blixtar, dunder och ungdom. en fri fågel som trillat tillbaka i samma skog. men en tacksam slyngel i kärlekens och uppväxtens trygga famn.
tiden består och står stilla medan den rusar förbi och viner. livet trillar omkring men i minnen och trygghet finns livet kvar. även om det längtar till att skapa nya minnen och återigen slå sig fri för sitt sinnes frid.
torsdag 27 augusti 2009
animal
att släppas lös och falla fritt.
att vara bunden och trilla rakt ner i fällan.
att snurra runt och snurra in.
upp och ner.
in eller ut.
fram och tillbaka.
utan ende och utan start.
utan.
eller med.
mer eller mindre.
aldrig eller mer sällan.
på riktigt eller bara en gång.
två gånger.
någon halv gång.
ingen mening.
utan nåt.
fri eller fast.
för alltid eller aldrig.
att vara bunden och trilla rakt ner i fällan.
att snurra runt och snurra in.
upp och ner.
in eller ut.
fram och tillbaka.
utan ende och utan start.
utan.
eller med.
mer eller mindre.
aldrig eller mer sällan.
på riktigt eller bara en gång.
två gånger.
någon halv gång.
ingen mening.
utan nåt.
fri eller fast.
för alltid eller aldrig.
söndag 23 augusti 2009
mr moon
två blev till en och framtiden är här. för mycket har vinglat men äntligen är vägen på väg med mål och skål. det kanske inte går över men det kan bli bra. inget kanske är löst och inget kanske aldrig fanns. tiden är en konstruktion för att veta att dagar tar slut och dagar börjar, jag försöker att tro på det jag ser när jag tar stegen utan synlig mark. ett slut och en början som pågår samtidigt men jag kan nog följa med. krampen är kvar, bultandet också och jag vet fortfarande ingenting. jag testar mig fram utan karta och kompass när jag sjunger till livet. fånga mig om jag faller. än är jag uppe.
måndag 10 augusti 2009
fanfanfan
det gjorde ont och det stramade hårt. det rann bort istället för att svepas in. det blev fel istället för rätt och tårarna fuktade mina rosiga kinder. de kinder som fuktats så många gånger och kokat kanske desto fler. de kinderna som blivit rosiga igen och åter säkerligen kommer att skifta. livet skiftas och vi med det. nyss gjorde det ont och det var svårt att andas. herr a med prick över nacken bestämde sig för att åla in i mitt huvud. som att trampa på sitt hjärta för hjärnans skull som hon sjunger. jag sjunger kanske fortfarande på den gamle slitne landsmannens visa i en deppig svordomskavalkad av ångest och ånger. men några timmar löser upp tabletten och nu är jag tillbaka igen. om så för en kort stund. även om det är mörkt, kallt och ensamt. jag vet ju någonstans att det blir bra. att krampen släpper och att jag försvinner bort i mitt suddiga och förnekande drömland. eller är det livet? är det givet? jag tackar för hjärtan som klappar med mig, för själar som längtar med mig och för den där varma kramen. den eliminerar svordom på magknip.
söndag 9 augusti 2009
hela livet var ett disco
åker vägar fram och sedan tillbaka. letar rätt på mitt gamla hjärta som ger mig liv och dans. en plats och ingen karl. en trädgård som blivit betong, fin betong och jag tänker på berlin. han svarar ändå inte. jag har slutat höra av mig. jag bestämmer mig för att lägga ner för gott, lägga ner allt, men hinner ändra mig tillbaka igen när livet glittrar mig i ögat. för någon annan, något annat, i musikens sprudlande land, om så bara för en kort kort stund. en natt i ljus och varma skratt leder till mardröm och krypande på golvet. jag förs till landstingets vittrande landsgud med piller och filtar. i ett bås med gröna skynken får jag hjälp och en varm hand i min. i korridoren sjunger någon medan andra ber henne att hålla mun. en annan äldre dam vrålar efter hjälp från en kvidande 93-årig kropp som varken vill eller kanske orkar. i båset bredvid muttrar smärtsamt en äldre man aj aj aj och en farbror någon hittat på gatan smiter från sköterskorna för att få sig en cigg. han säger att han inte brukar sätta nålen som de och rymmer ut i den mörka kvällen. jag har också hål i armen, nål i armen, men tror att den sitter som den ska, även om den värker. jag gillar inte nålar och det är något som klämmer om fingret men jag kommer långsamt tillbaka till lite mer jag. det kramar runt armen och mitt liv mäts på en dataskärm. en farbror rullar fram och tillbaka i korridoren och väntar på en bil som ska ta honom till nästa sjukhus. han har inte ätit något idag, så när som en macka och han oroar sig för att de inte sparat honom något varmt på nästa ställe. jag väntar på att få gå hem, vänder mig och somnar om. jag vaknar till tanter som lämnar kissprov i disken, någon som haltar sig framåt och inspekterar varför jag har rätt till ett eget bås med brits. den unga killen i korridoren får gå hem och en annan man skyndas in i ett rum när sköterskan verkligen förstår vad som hänt med hans ben. jag ligger kvar och nattpasset går på. de äldre omkring mig blir oroliga och undrar vad som händer. tanten en bit bort, hon som får sitta på en stol frågar för femtioelfte timmen hur länge hon ska få vänta. en annan tant kommer inte in med rullstolen i en taxi. min doktor jobbar över, jag undrar om hon har barn, och när jag får komma hem. hon tar sig tid och jag tackar för en gångs skull för det här jävla landet. men jag blir ledsen av alla ledsna kroppar omkring mig och inser för mycket. jävla sjukhus som tar tankarna tillbaka dit man inte vill. men jag får piller i en påse och leds sakta ut mot bussen. på den blåa över bron sitter de som jag, som jag annars gör var dag, eller helg, med hopp i blicken och burk i handen. de ska ut i natten och dess liv, de hoppas på något annat och något mer. jag har hål i armen och piller i fickan, det är dags att ta tag i livet. jag tänker på de andra, de gamla som fick stanna kvar bland gröna filtar, hårda sängar och nattens jämmer, det är tid att förstå.
tisdag 28 juli 2009
purple haze
gatumusikanten inne på den alltid så folkfulla gatan mitt i stan har blivit äldre, hans hår är gråare och kinder rödare. jag undrar hur han mår och när hans hjärta bankar som hårdast. det var länge sedan vi först möttes. jag beundrar på håll och mitt hjärta värker över jordens fel. längs gatorna river fascisterna ner kulturens spirande färger och turisterna kvällsfikar längs stråken medan himlens ljus sakta singlar neråt. i rulltrappan står människor som är på väg någonstans, eller inte alls. deras hjärtan kan vara försvunna men kroppen står märkligt nog kvar med tom blick och utan innehåll. jag minns ungdomens kittlande händelser och inser att det här är sommaren som vi blev äldre. tiden som vi gjorde allt samtidigt som inget. det där vuxna är fortfarande långt borta men medan jag ser en sliten farbror tömma burken ner i fortet för att sedan låta naturen få det upp igen inser jag att livet inte stannar. det går vidare, trots allt. natten är mörkare än förut och mina behov ökar allt mer. i konsumtionens mitt och med fulla påsar känner jag hur världen trillar över mig och fyllnaden är tomma hopp. substitut för det som är svårare att hitta än det enkla. i morgon är en annan dag och vi hoppas på mer.
black velvet
något jag glömt och något jag funnit. det jag haft men aldrig samlat. som om det vore enkelt fast det egentligen inte är svårt. det kanske inte är ljust men det kommer iallafall någonting efter. kanske inte denna gång och kanske inte nästa. på avstånd hörs en klar röst i natten och mina steg tar mig längre bort. jag vet att de har det bra. jag vet att de dansar och någonstans även jag. på andra sidan molnen ser någon fortsättningen. det kanske inte är att komma längre, men det spelar ingen roll så länge inte världen står still. luften finns i mina steg.
fredag 24 juli 2009
glory to the world
det öser från himlen och vi fyller våra hjärtan med förhoppning och tro. drömmar och minnen för oss till något annat än det mörker som täcker staden i natt. vi vill till det öppna havet eller en öppen äng. något annat än här. vi tar oss iväg, snart är vi där och vi är tillsammans. tysta toner tar oss samman och i sär. renget öser ner och mörkret släcker staden. vart tog sommaren vägen och vart är vi påväg, är vi påväg. en blixt utan dunder men en sång med ett hjärtas text. nu släcker vi lampan och läser några fina ord som får oss att tro på vår värld, eller iallafall fortsätta vara.
torsdag 23 juli 2009
scapegoat
det kanske kommer något mer
det kanske finns något efter
det kanske är något större
jag väntar
väntas
och är
tills det blir
om
tills dess så tänker jag
och drömmer en del
därför är jag
finns
kanske
det kanske finns något efter
det kanske är något större
jag väntar
väntas
och är
tills det blir
om
tills dess så tänker jag
och drömmer en del
därför är jag
finns
kanske
onsdag 22 juli 2009
00:40
hon ligger på andra sidan
på andra sidan garderoben
skåp som skilt våra liv
delat det som redan gått samman
olika men alltid lika lika
alltid tillsammans
i tiden förenade
hon ligger på andra sidan
på andra sidan garderoben
och jag hör hennes röst
hon läser för mig
berättar i en melodi med andakt
vackra ord ur en sorgsen bok
vi suckar djupt
i samma rum
hon ligger på andra sidan
på andra sidan garderoben
och jag ser henne inte
men jag vet att hon är där
som hon alltid är där för mig
vi pratar om det vi lever
livet och allt där till
ibland pratar vi inte i ord
vi vet ändå
hon ligger på andra sidan
på andra sidan garderoben
och vi vet att det snart är över
snart kommer verkligheten tillbaka
vi måste oss dela med andra
igen
med honom och med det
svårt att låta ske
lätt att låta hända
jag vill alltid ha henne där
jag tror hon förstår mig
hon ligger på andra sidan
på andra sidan garderoben
på andra sidan garderoben
skåp som skilt våra liv
delat det som redan gått samman
olika men alltid lika lika
alltid tillsammans
i tiden förenade
hon ligger på andra sidan
på andra sidan garderoben
och jag hör hennes röst
hon läser för mig
berättar i en melodi med andakt
vackra ord ur en sorgsen bok
vi suckar djupt
i samma rum
hon ligger på andra sidan
på andra sidan garderoben
och jag ser henne inte
men jag vet att hon är där
som hon alltid är där för mig
vi pratar om det vi lever
livet och allt där till
ibland pratar vi inte i ord
vi vet ändå
hon ligger på andra sidan
på andra sidan garderoben
och vi vet att det snart är över
snart kommer verkligheten tillbaka
vi måste oss dela med andra
igen
med honom och med det
svårt att låta ske
lätt att låta hända
jag vill alltid ha henne där
jag tror hon förstår mig
hon ligger på andra sidan
på andra sidan garderoben
tisdag 21 juli 2009
i shall not walk alone
vinden som besegrar mitt krusande hår och bultande hjärta. min själ blir musik och musiken blir min själ. på en holme med vatten och kärlek. jag vill bort men ändå vara kvar, jag vill hitta rötter jag kanske inte har. röster som tar mitt hjärta och lämnar tillbaka igen. toner som bäddar och omsluter min bankande muskel i mitt bröst och en känsla som jag önskar vara för evigt. tid och ålder blir bara ord och siffror, måsten och borden finns ej kvar. allt som är viktigt är vad som låter och hur det känns. att det känns. att det låter. det spelar ingen roll när hur eller vem du är. jag är. musiken och det som får mitt hjärta att hoppa och värmas är mer än så. orden räcker inte till. soundet och känslan, upplevelsen i det tar över allt som kan andas in. det finns inget mer och jag inser vad som faktiskt spelar någon roll. jag förstår vad som är störst. kanske meningen med livet. insikt och känsla, inget mer. vattnet, ljuden, stämningen och alla vi, bara jag, aldrig ensam. själen nära hjärtat och allt på samma ställe, i samma stämning, i rätt stund. i stund. en stund som inte räcker, men måste. en stund att leva på och framförallt återuppleva på.
måndag 6 juli 2009
cult logic
jag strosar gator fram och försöker att nå fram. nå ut. nå. på bondegatan går det fina folket men det ler av kärlek tillbaka. de är rätt men de är fina. jag möter dem och de möter mig. vi har något tillsammans. vi vet att vi är på riktigt, trots allt. jag tror att några av dem är sig själva. det ser så ut. allt är inte yta. jag tror jag når fram.
jag letar klänningar, skivor och den där kärleken. jag tar och jag ger. jag ser och jag får. jag kanske kan bli, det kanske kan bli något. jag lyssnar på en plingande ny musik som får mitt hjärta att sväva högt över taken. jag ser ut över gatan från molnens sky och vet att jag älskar den här staden. jag avgudar det här livet även om jag alltid vill ha mer. kanske något annat. men det här är mitt. det här är jag. jag sträcker mig ut och når.
jag ler mot tanten i affären, provar handgjorda armband i plast och köper billigt schampo. jag lever och jag andas mina gator fram. på horngatan säljer de billigt kaffe och två hiphopare har fina kepsar. jag möter de trendiga småkillarna igen. vi går samma gator fram. jag tänker och jag vill. jag läser och jag skriver. det här ska bli något. det här är mitt. jag är på väg.
jag letar klänningar, skivor och den där kärleken. jag tar och jag ger. jag ser och jag får. jag kanske kan bli, det kanske kan bli något. jag lyssnar på en plingande ny musik som får mitt hjärta att sväva högt över taken. jag ser ut över gatan från molnens sky och vet att jag älskar den här staden. jag avgudar det här livet även om jag alltid vill ha mer. kanske något annat. men det här är mitt. det här är jag. jag sträcker mig ut och når.
jag ler mot tanten i affären, provar handgjorda armband i plast och köper billigt schampo. jag lever och jag andas mina gator fram. på horngatan säljer de billigt kaffe och två hiphopare har fina kepsar. jag möter de trendiga småkillarna igen. vi går samma gator fram. jag tänker och jag vill. jag läser och jag skriver. det här ska bli något. det här är mitt. jag är på väg.
tisdag 30 juni 2009
tinnitus i hjärtat
ett fönster och en evighet. vi har allt och kan göra vad vi vill. 300 meter och tre gamla misstag. för mycket av något och för litet av annat. nybäddade lakan och en längtan till dess nya dag. en önskan i en dröm och allt i en bultande muskel. olika ljud och lite ont, kärlek från fel håll eller något som inte känns perfekt. en svindlande tanke om att dränka sin tanke och sälja sitt skepp. några toner och en varm kind tillbaka till samtiden. nutiden och hela jävla framtiden. planer och helikoptrar. på väg upp eller dömda att aldrig lyfta. ditt skräp är någon annans skatt och jag önskar jag önskar att det blir bra någon gång. ännu bättre. vi har det för bra och jag borde skämmas. en ilande iver som skriver och skriver för att få rädda det som räddas kan eller bara vara något som kan höras eller synas. vi lyfter eller faller, tillsammans eller för evigt. alltid eller aldrig. lätta moln som skyddar och skuggar. det kommer att bli bra. det är iallafall vad de säger, eller sa. livet bultar. valsen, den eviga valsen.
onsdag 24 juni 2009
kickstart my heart
en annan tid, ett annat liv. en dag som varit eller komma skall. en segmenterad dagbok som får toner och blir till liv. en känsla och en längtan. musikens egen värld och inget annat. lyriken blir livet som spelas ut. en sekund blir en evighet och en basgång skär genom allt. något som inte går att röra men som rör, berör, vidrör. det drar i min själ och får mitt hjärta att vråla. benen bär upp utan att längre känna när andningen blir sekundär. det skär och strömmar genom hörselgångarna, förbrukar och förstör men bygger upp och helar. för höga och starka toner, en raspig och bultande bas med en mänskas magiska vokalkreation som tar och ger. det exploderar inom och utan och inget blir någonsin bättre. en stund i paradiset. ett ögonblick som varar längre. himlen öppnar sig och inget annat finns kvar än det som låter och känns. musiken är allt och inget annat.
tisdag 23 juni 2009
i'll be there where the heart is
en stjärna har glömt sin glans och ingen vet vad den gamla farbrorn skrattar så hjärteligt åt. jag smyger runt i någon annans forna liv och drömmer mig bort bland saker som skall packas ned i lådor eller slängas bort. det livet som levts i den unkla doften och bland fläckar på väggarna är inte slut, men det är borta. ett mänskligt sinne har svikit sin herre och ägaren till alla vackra livsting mår inte dåligt av det själv. hon minns inte och vet inte riktigt. i mitt hjärta gör det ont, mina ögon fylls av varma tårar och i mitt liv är det något som saknas bland zombies och myggbett. jag sörjer och försöker realisera. men när räkningar ska betalas, hus rustas upp och klokheten kopplas på, tar min egoistiska ungdom över. jag ser ut över det glittrande havet och låter min stora oro slukas av de vardagliga pinalernas problem. jag åker genom landet och tänker på allt som tänkas kan. jag tror att jag är lycklig samtidigt som jag saknar och gråter. jag undrar vad det är för fel på livet och vem som har bestämt allting. jag sparkar mot öppet mål och sjunker långt ner i ett skrikande barn. tiden går långsamt men den går över. något fladdrar till i mitt sinne och jag inser hur vacker dagen är. jag kanske inte är en, jag kanske inte är flera. visst gör det fortfarande ont och inget är löst. men natten är för fin för att låtas försvinna. jag skickar en stor tanke och tänker att jag ska ta vara på tiden. det som är. det som är nu.
torsdag 18 juni 2009
i never said i was brave
alla tecken alla vinkar allt som lockar all inspiration. allt som alla gör. det kanske är dags att äntligen göra det som vrider där inuti. att ta steget och våga lämna allt man har och allt man kämpat för. att låta mycket av det man så länge inte hade och sedan har byggt upp långsamt rasera. att lägga allt det där som just nu får livet att leka och slåss i en liten bortglömd låda. att börja på nytt i en annan värld och kanske för någon annan. är någon annan jag eller kan jag bli någon annan. vill jag bli någon annan. någon annan någon annanstans. är det värt att släppa allt man har för att ha gjort och få göra allt det andra. är det dags eller redan försent. men trots alla andra så handlar det inte om det. det handlar inte om att stå sig i mängden. det handlar inte om alla uppmaningar, sagor eller äventyrliga pilar och påminnelser. det handlar inte om avundsjuka det handlar inte om det. för det är den där känslan som ibland blommar upp. som får mig att kunna göra vad som helst men samtidigt lämna allt. den känslan som får allt annat så mycket vackrare och som får det vackra i mitt liv, det som jag har byggt upp att ruttna bort och reas ut. den där lilla puttrande och bultande nerven som alltid funnits. den svaga rösten som alltid sjungit andra sånger och den vackra otäcka drömmen som tar mig bort. jag vet inte om jag vill och jag vet inte om jag vågar. mest vet jag nog inte skillnaden på vad jag vill, vad jag tror att jag vill och vad jag borde vilja. det är svårt. jag tror att det är dags att bestämma sig, att välja sida, planka och väg. gärna även färdmedel. men så brukar jag känna klockan sent med för mycket tankar, pilar och med en för stor och vacker himmel ovanför. en dag kanske blir den där dagen då det faktiskt händer. då jag äntligen förstår vad jag vill eller tvingar mig att välja vad jag vill. jag hoppas att jag har den där känslan då. att vara djup, oövervinnerlig och känna doften av lycka. för tydligen räcker det inte som det är nu. eller gör det det? skulle jag känna så här om det gör det eller är det andra som inbillar mig att jag känner så här, att jag borde känna så här. en dag vet jag. hoppas det är på riktigt då och inte någon fejkad femtonminuters christofer columbus som nu. en vilsen jävla columbus. jag undrar om han någonsin var modig, eller vilsen.
onsdag 17 juni 2009
holding out for a hero
mycket ska in, mycket ska ut, allt tillsammans men bara en i taget. fram och tillbaka ut och in. gammalt möter nytt möter samma gamla och alla hela tiden. nya val och möjligheter, trappor ner och trappor upp. världen kryper medan sommaren regnar bort. jag tar hissen upp till slottet i två veckor och det är alldeles alldeles underbart fortfarande. det som i morgonen tidigare kröp kanske löser sig. måste man veta och måste man tro. allt och inget för att klättra mot toppen. inte återuppleva andras misstag och inte göra sina egna. många ska berätta och andra heja på. vissa vet hur det fungerar och andra tror att de vet vad de inte vet. men det kanske räcker som det är eller blir bra som det blir. mer än någonsin känns det som om jag inte vet vart jag ska, men att jag på något sätt ska komma dit. någon gång.
söndag 7 juni 2009
what a scene
solen har gått ner och staden ligger mörk. det är lite dålig stämning och allt blev en himla röra, helt plötsligt. nya och gamla grubblande gnagande tankar och den där lilla onda oron. den som faktiskt skaver och rivs, i allt det fina. trots allt det fina och bra. saker som gör ont och sådant man inte vet. det som man borde ha gjort bättre eller inte alls. det man kan göra, kanske kan göra, borde göra. frågan om den eviga existensen eller bara allt annat. jag ger det en chans till med risk för att det kanske gör lite ont. mycket ont. det kan bli hål. men inget är helt, det har jag lärt mig. jag testar något gammalt, på nytt, eller bara igen. för att. kanske vet jag något. kanske kan jag något. kanske blir det något. något mer eller annat.
untitled
en soluppgång. något nytt, något som aldrig gjorts förut, ingen vet det alla vet som ingen vet. det är en början på något större än det som någonsin varit. det är något nytt, något från början. det är en födelse. en så oerhört vacker födelse. ett spel av färger av bara ljus. ljus. ljuset. det är tunga ord som lovar allt men ändå inget. ord som är finare än allt men ändå gör ont. det är något bra men fortfarande ont. något man vill ha så otroligt överallt gärna, något som man inte vill ha och som bara gör en till det man inte vill. vad är existens egentligen. det betyder att man existerar, närvaro. psykiskt eller fysiskt. det är en egen preferens. vad är värt någonting och vad blir någonting. inget och allt i samma ask. en födelse och för mycket att hantera. för mycket eller en för liten del av allt.
fredag 5 juni 2009
forever lost
lyckan kommer lyckan går lyckan trillar lyckan står, still. lycka i en liten ask som tonar upp till hela världen. allt är vackert och inget inget inget värker mer. inte här, inte nu, inte som då. så mycket lycka att det nästa svämmar över och jag vet inte riktigt varför eller varifrån. det bubblar och blomstrar, livet är underbart och allt det där. lycka lycka lycka vad är lycka? om lyckan är att vara lycklig så här, så där, så som, kan jag tänka mig att stanna kvar. men lyckan lyckan lyckan får mig att ibland bubbla över, av lyckan som inte får plats. lyckan fyller alla mörka vrår men är ibland lite för tunn och ljus för att fylla dagens alla timmar. lyckan är liksom hela jag numera, men med den betyder allt allt men ändå inget. lyckan förvirrar, snurrar runt mitt paradis och gör mig alldeles alldeles mjuk. det är både bra och dåligt
onsdag 3 juni 2009
aldrig ensam
man kan alltid sakna, man kan alltid önska, man kan alltid vara mer än den man är. men ibland räcker regnet mot fönstrets hårda vy. när vattendropparna slår sitt liv och blottar själen mot glasets kalla yta. ibland räcker vattnet som ger smak av liv och ett hopp om ljus. ibland räcker det att de knastrar mot mitt fönster och att regnets glittrande droppar stannar kvar, om så för en liten stund. men de stannar tills de torkar bort eller äts upp av en större droppe och man kan se hela världen eller ingenting i varenda lilla bulliga prick. ibland räcker regnets dova men stämningsfulla känsla tillsammans med tonernas ljuva livskamp som går genom kött och blod, sten och glas. ibland räcker en melodi som kämpar för hoppet och aldrig sviker. en sång på repeat som ingen kan ta eller någonsin tappa bort och som aldrig tystnar, ens när ljudet tar slut. ibland vet man att man aldrig är ensam och inget kan bli större än så.
måndag 1 juni 2009
miraklet
ont i kroppen men varm i hjärtat. 21 våningar upp och vi ser hela staden. vi skålar, pratar om livet och lyssnar på fin musik. vi är tillsammans som förr, som det borde vara och vi har hela sommaren på oss, framför oss. för oss. vi fixar och packar upp. pyntar och ordnar. mest skrattar vi och mår sjukt jävla bra. på riktigt. och jag ser hela min vackra stad uppifrån. alla ljusen, allt liv och allt allt allt det där som jag vill bli en del av. är en del av. jag är här nu. vi
söndag 31 maj 2009
klåparen
jag är på rätt ställe med nytt folk, med rätt folk. jag blir som liten igen och tindrar stort mot de storfolk omkring mig. människor jag ser upp till men som jag inte vågar ta till mig. jag rycks med i de fantastiska tonerna medan jag tänker på min värld. jag sitter mitt i allt jag vill och smider planer och drömmer mig bort. jag känner mig viktig för någon papperslapp och några handslag. jag byter ord och sitter rätt. jag är nära men inte så långt ifrån. jag är redan inne. jag vill men jag vågar inte riktigt och tänker att allt knappt har börjat.
en betongbalkong som knarrar och jag står med magen mot räcket. benen rycker och jag får hålla i mig för att inte hoppa. det är något i mig som vill känna vindens fläktar ner i hoppet mot den hårda asfalten under de mjuka buskarna. något i mig går inte att hejda och hela kroppen rycker i okontrollerbar frustration och nyfikenhet över att få kliva över räcket. men jag trotsar min egen tyngdlag och tar ett steg tillbaka och känner balkongens betonggolvssmuts fastna under mina fötter. på långt avstånd hör jag röster och skratt, det finns fler därute. fåglarna kvittrar och vinden varma nattbris bygger upp min tro, den ger mig det jag vill och behöver.
det är mycket som händer. drömmar som blir till, krossas och går i total uppfyllelse. jag bor i lådor men motorn är igång och jag på väg mot en bättre värld. men snart stänger jag dörren på sjätte våning för sista gången, mitt sommarparadis läggs just nu ner och mitt andra vardagsrum byter ut sitt folk, det är förändring i luften. det luktar nytt och jag är en del av det nya. inget är kanske helt rätt men allt långt ifrån fel. livet förändras och vi med det. jag är på väg mot något nytt, jag byter mark, och uppgraderar mitt liv.
en betongbalkong som knarrar och jag står med magen mot räcket. benen rycker och jag får hålla i mig för att inte hoppa. det är något i mig som vill känna vindens fläktar ner i hoppet mot den hårda asfalten under de mjuka buskarna. något i mig går inte att hejda och hela kroppen rycker i okontrollerbar frustration och nyfikenhet över att få kliva över räcket. men jag trotsar min egen tyngdlag och tar ett steg tillbaka och känner balkongens betonggolvssmuts fastna under mina fötter. på långt avstånd hör jag röster och skratt, det finns fler därute. fåglarna kvittrar och vinden varma nattbris bygger upp min tro, den ger mig det jag vill och behöver.
det är mycket som händer. drömmar som blir till, krossas och går i total uppfyllelse. jag bor i lådor men motorn är igång och jag på väg mot en bättre värld. men snart stänger jag dörren på sjätte våning för sista gången, mitt sommarparadis läggs just nu ner och mitt andra vardagsrum byter ut sitt folk, det är förändring i luften. det luktar nytt och jag är en del av det nya. inget är kanske helt rätt men allt långt ifrån fel. livet förändras och vi med det. jag är på väg mot något nytt, jag byter mark, och uppgraderar mitt liv.
torsdag 28 maj 2009
något som hon saknar
vi sitter på ett café där jag samlat många minnen. det strömmar ljuvlig musik ur högtalarna och påtår ingår på tjugolappen. stundtals kopplar vi upp oss mot världen och läser om EU och lär oss fackförbund. jag kan ingenting och allt känns ganska meningslöst. så fort jag kan försvinner jag bort i min egen värld och stirrar apatiskt drömmande ut genom fönstret. jag tittar på människorna som går förbi och funderar utan innehåll. mitt sällskap brevid frågar mig vad jag vill med mitt liv. han undrar sedvanligt hur jag tänker och jag rabblar bestämt upp mina drömmar. vi räknar år och försöker planera men inget går ihop och jag sjunker stilla tillbaka till mina dagdrömmar där allt får tid, rum och mening.
senare under dagen vilar jag ögonen på något någon kallar konst och jag njuter bakom kamera och anteckningsblock. men så tänker jag tillbaka på dagen innan då jag med glittrande ögon stod inför ett dussintal insatta kulturkvinnor och propagerade om min egen konst. om mina drömmar. de verkade inte förstå och jag kunde inte heller riktigt förklara eller övertyga. men där framme framför borden stod jag på en pall av tro. tanterna såg inte pallen, inte heller min stolta längd, men jag kände den och det kanske räcker.
senare under dagen vilar jag ögonen på något någon kallar konst och jag njuter bakom kamera och anteckningsblock. men så tänker jag tillbaka på dagen innan då jag med glittrande ögon stod inför ett dussintal insatta kulturkvinnor och propagerade om min egen konst. om mina drömmar. de verkade inte förstå och jag kunde inte heller riktigt förklara eller övertyga. men där framme framför borden stod jag på en pall av tro. tanterna såg inte pallen, inte heller min stolta längd, men jag kände den och det kanske räcker.
söndag 24 maj 2009
release me
en stilla längtan mot något annat. en ständigt tro på någonting mer. ett evigt hopp om det bättre. drömmar av perfektion. något som skriker och drar, något som drar åt svångremmen och vrålar om att våga, något som hela tiden tar en framåt. men något som hela tiden hetsar om att det finns mer, om att det som är inte duger. något som hela tiden uppdaterar och utvecklar den eftersträvansvärda fullkomliga lyckan. den eviga lyckan. ett bättre liv. en fullständighet. en längtans slut. en avundsjukas avsaknad och en lugn själ. en säker själ och ett moget hjärta. ett större liv. eller ett liv i trygghet och stolthet. att resa sig upp och stå kvar. att bestämma sig om vad som duger och gör en lycklig. att sätta stopp och tillskriva tillräcklighet. att veta och att förstå. att bli lycklig. att sluta vänta och söka. att hitta svar. svaret. att bli nöjd.
tisdag 19 maj 2009
walk this way
vår vår. vår förunderliga vår. vår underbara vår. vår vår och allt som var. vår vår och allt som kan bli. vår vår och alla mina tankar. vår vår och alla tillsammans. vår och ensamn med tankarna. vår för att glömma och drömma. vår för att våga och hoppas. vår för att längta och tro. vår vår för att leva ett annat liv. min vår för att gömma. min vår för att hitta. vår vår vidunderliga vår.
lördag 16 maj 2009
enemy within
det svåraste som finns är att säga nej eller att misslyckas. tanken på att missa något kan få mig att gå i tusen bitar. men för att slippa det kan jag bita ihop tills käkarna brister, och sedan lite till, med käkarna sönderstampande bredvid en sliten stolthet nere i smutsen. samtidigt som jag biter, bryter och brister jag ihop, men inte alltid så att folk kan se. det hela lilla livet tar över och allt annat får ge vika. många gånger säger kroppen till, både fysiskt och psykiskt. sällan lyssnar jag. inte förän tårarna rinner och någon auktoritär landstingsanställd tvingar mig. när kroppen trillar isär och huvudet inte längre fungerar. när jag inte längre har någon kraft kvar att ignorera bort bacillerna.
i ett mörker långt under täcket svamlandes i feber och mardrömmar undrar jag hur jag lät det gå så långt, igen. och alla måsten och krav trycker mig längre bort från solen utanför och den kiknande hostan som gör andningen svår tvingar mig upp i ett dammigt kvällsmörker. jag vet inte vad som är upp eller ner. vad klockan är eller har varit. jag vet bara att jag har sovit för länge men vill bara ner i mörkret igen. i spegeln ser jag en trött gestalt på darriga ben och med matta ögon. jag undrar om dessa dagar är tillgivna oss för att få tid att tänka. reda ut vad som verkligen betyder något och vad vi gör med våra liv. idag har jag sett solen igen, men känner mig inte så värst mycket klokare. imorgon kanske jag andas in lite frisk vind. för på måndag är det måndag igen och då måste jag återgå till mitt liv och allt jag hängt på hold.
i ett mörker långt under täcket svamlandes i feber och mardrömmar undrar jag hur jag lät det gå så långt, igen. och alla måsten och krav trycker mig längre bort från solen utanför och den kiknande hostan som gör andningen svår tvingar mig upp i ett dammigt kvällsmörker. jag vet inte vad som är upp eller ner. vad klockan är eller har varit. jag vet bara att jag har sovit för länge men vill bara ner i mörkret igen. i spegeln ser jag en trött gestalt på darriga ben och med matta ögon. jag undrar om dessa dagar är tillgivna oss för att få tid att tänka. reda ut vad som verkligen betyder något och vad vi gör med våra liv. idag har jag sett solen igen, men känner mig inte så värst mycket klokare. imorgon kanske jag andas in lite frisk vind. för på måndag är det måndag igen och då måste jag återgå till mitt liv och allt jag hängt på hold.
söndag 10 maj 2009
healing force
mellan två varma famnar i ett mörker av dimma och rock. tillsammans vrålade vi ut alla spår av lycka och olycka. ett avslut som aldrig tog slut och en stund av fullkomlig lycka medan svetten rann längs varje cellproppad kroppsdel. på toppen läkte allt och tonerna förintade sinnenas demoner för en stund. men i takt med att förstärkarnas pulserande ljud avtog tog vi oss på darrande ben tillbaka. långsamt syddes själen åter ihop och demonerna kravlade sig smygande tillbaka som på öppen äng. efter en hjärnverksamhetsbefriad stund i fullkomlig lycka blommande ur ett brinnade hjärta vändes steken snabbt. utan det där som får livet att dunka och hjärtat att ta över huvudet finns ingen mening kvar. den öppna rena själen förpestas av att den orkeslösa kroppen mottar sådant som nyss sprängts bort. alla tankar kommer åter och vill inte försvinna. en glittrande solig himmel blir ett hotfullt uppspel av mörker och ont.
att tvingas lämna ett blinkande, dånande och överträffande fullkomligt musikaliskt ögonblick i total eufori för ett dåsigt halvmörker med sönderslagna flaskor och efterfestsmusik är förödande. det kräver för mycket och vänder för snabbt. lyckan lämnar sig öppen och äts plötsligt upp av törstande ondhet som gräver så djupt att ljuset blir till mörker. den läkande kraften får motsatt verkan och vägen tillbaka är svår. ändå är det värt det. en dryg timmes ren lycka och några minuters fullkomlighet, för dagar av plågande ont påväg tillbaka till mellanmjölk och vardagens transperanta förnekelse. this is life for real, oh yeah.
att tvingas lämna ett blinkande, dånande och överträffande fullkomligt musikaliskt ögonblick i total eufori för ett dåsigt halvmörker med sönderslagna flaskor och efterfestsmusik är förödande. det kräver för mycket och vänder för snabbt. lyckan lämnar sig öppen och äts plötsligt upp av törstande ondhet som gräver så djupt att ljuset blir till mörker. den läkande kraften får motsatt verkan och vägen tillbaka är svår. ändå är det värt det. en dryg timmes ren lycka och några minuters fullkomlighet, för dagar av plågande ont påväg tillbaka till mellanmjölk och vardagens transperanta förnekelse. this is life for real, oh yeah.
lördag 9 maj 2009
glittrar
himlen som talar mer än munnen och känner mer än hjärtat. lösa ord, stora tankar. ett tittande upp i en port man inte borde. att tänka de tankar man bara gör när man egentlige inte vill. som att lyssna på den låten som gör mer ont än gott. minnen eller att minnas. ett ständigt sökande. aldrig nöjd. inte tillräckligt nära. att drömma och fördrömmas.
fredag 8 maj 2009
black sun black moon
virrande virus och tankande tankar. en banan är gul på utsidan och tom på insidan. två fötter på en bro mellan dået och nuet, tankar, drömmar och minnen. det blåser på bron och solen går ner bakom berget. det finns mycket att tänka, tänka på, tänka om, om eller inte, då eller nu. valens val och sommarsol. ett tungt hjärta och lätta tankar eller ett lätt hjärta och tunga tankar. alla vi eller ingen alls. framtiden eller inget alls. panik och framtidstro. tro o. alla vet det ingen vet och inget vet det alla andra tror. tunga tårar som inte vill ta slut och jobbiga minnen. fina minnen men minnen man saknar och gör ont. fint som gör ont. bra som fördärvar. allt som blir inget. inget som erövrar. ett lönlöst letande på svar. men det är resan som räknas, säger de.
måndag 4 maj 2009
stjärnfallet
en bakgrund, ett då, ett förut, något gammalt, något starkt, något passerat. varför och hur kan saker försvinna. man kan allt men vet inget. att dela eller att delas. de som hade allt tappade allt då de trodde att det fanns. så fruktansvärt svårt att klä i ord. vart tog alla orden vägen. ett måste att få ut allt. att tänka och ha tänkt, oerhört mycket, för mycket. nu finns ingen ork till tanken kvar. att bara vilja vara, men att inte veta hur. hur kan kärlek inte räcka och vad händer när inte hela världen betyder något. inget blir aldrig desamma.
ett adjö som aldig kunde ske. ett adjö som satt långt inne men drog och slet. ett adjö som kanske var ett måste. ett adjö som kansk borde göras. ett adjö som gör så sinnesjukt fruktansvärt obeskrivligt ont. ett adjö som inte går. ett adjö som inte bör finnas.
ett adjö som aldig kunde ske. ett adjö som satt långt inne men drog och slet. ett adjö som kanske var ett måste. ett adjö som kansk borde göras. ett adjö som gör så sinnesjukt fruktansvärt obeskrivligt ont. ett adjö som inte går. ett adjö som inte bör finnas.
söndag 3 maj 2009
jag vill ha allting
vårens vräkande första strålande lurande dagar ätar upp våra sinnen och släpper våra grepp. allt grått bränns i solen medan flaskorna vänds upp och ner för att ge oss vad vi tål. eller inte tål. det dansas färglatt i parken samtidigt som pojkarna som tycks klä i urtvättat svart sätter upp håret och slår sig ned. som alla andra knäcker de en flaska leverförfall. kärleken blomstrar medan andras dör då ett truglande vinterliv loggar ut och nya kinder glimmar bortanför februaris fredagschips i soffan. alla rymms i parken medan vattnet glimmar. vi speglar oss i det liv som komma skall. livet då vi kan släppa och sluta glömma. de tider som man sedan minns som minnen tar vid och livet får ta tid.
jag tänker för mycket samtidigt som jag inte tänker alls. jag sitter i en park, på ett golv i en tom lägenhet eller på en sliten söderpub. jag får plats i solen och allas själar skall förverkligas. nu får vi göra som vi vill. människan som hon är. tills mörkret återigen skiljer oss åt. livet och vi. i sär eller misär.
jag tänker för mycket samtidigt som jag inte tänker alls. jag sitter i en park, på ett golv i en tom lägenhet eller på en sliten söderpub. jag får plats i solen och allas själar skall förverkligas. nu får vi göra som vi vill. människan som hon är. tills mörkret återigen skiljer oss åt. livet och vi. i sär eller misär.
fredag 1 maj 2009
live and let die
livet,
drivet givet klivet beskrivet hängivet överdrivet motivet namngivet nyblivet omskrivet oskrivet uppgivet
allting har ett början och allting har ett slut. början på slutet och slutet på början. livet vi lever för att leva. andas och glömma, fylla och tömma.
brännande bleka kinder i en strålande livsfarlig underbar sol. tillsammans i dansen för att aldrig låta något ta slut. en ständig tro på att överleva får oss att tillslut aldrig ge upp. ögonen sluts och livet går vidare. ge och ta innan allting tar slut. livet pågår, våren andas
drivet givet klivet beskrivet hängivet överdrivet motivet namngivet nyblivet omskrivet oskrivet uppgivet
allting har ett början och allting har ett slut. början på slutet och slutet på början. livet vi lever för att leva. andas och glömma, fylla och tömma.
brännande bleka kinder i en strålande livsfarlig underbar sol. tillsammans i dansen för att aldrig låta något ta slut. en ständig tro på att överleva får oss att tillslut aldrig ge upp. ögonen sluts och livet går vidare. ge och ta innan allting tar slut. livet pågår, våren andas
onsdag 29 april 2009
mitt kvarter
blommande blommor och trädiga tradiga grönskande träd. solen skiner och himlen är ljus och öppen. det luktar vår och alla hjärtan brinner i ett hoppande hopp om att det är nu allt löser sig. allt är så förbaskat fint, benen lätta och hjärtat glättigt glatt. man är full och ful efter att ha vilat och velat och inget kommer någonsin att kunna stoppa en fram tills att det brister. mattan rycks, himlen faller och hjärtat spricker. fasaden trillar och gräsfläckarna på sommarklänningen går inte bort. man luktar grill och smakar snus. men det är vår och efter vår kommer sommar. det är vår vår och ögonen tindrar. det är nu det ska hända. det är här det borde hända. det händer. nu. eller aldrig. förr eller senare. ja eller nej. kanske kanske kanske och på natten är det svalt. en tindrande tro, ett bultande hjärta och ett dumdristigt sinne får mig att logga in. jag tar mig in i matchen med korten på bordet och öppen jacka. bleka blottande själar plockar fram pluntan och glömmer allt i hoppet om något nytt och bättre. livet lever och parkerna fylls. fyller upp livet. en öl är ingen öl, två öl är en för lite och himlen är fortfarande fin.
tisdag 28 april 2009
lemon
det tunga hjärtat trillar fram de redan många gånger gågna stadens gator. två trötta ögon möter vimlande själar på väg mot början av slutet och slutet av början. de vet inte vad som väntar och väntar inte medan de vet, de kan ingenting men äger hela världen. hopplösa lösa och slösande kroppar mot förfallets ingång och livets fortsättning. frihet och förödelse är ständigt tillsammans. två trötta axlar möter huvudets tunga tankar och medför benens tomma gång. allt är förstört och inget är rört. en evighet är slut och inget har förändrats förutom det hål som ivrigt gnager i den köttigt pumpande muskeln av ångest och tro. världen är full av idioter och allt är sig likt. världen är full av idioter och inget blir någonsin desamma. det här livet förgör oss och förstör oss och jag undrar hur länge man måste kämpa. hur mycket ska pumpen tåla och sinnet finna. baby baby you´re lemon in my eye
måndag 20 april 2009
hallelujah
det handlar inte om jesus. det handlar inte om att det till synes döda fröet växer till det renaste och frodigaste liv. det handlar inte om att ett litet ägg kan bli något fjunit som andas. det handlar inte om tiden. det handlar inte om valen. det handlar inte om platsen. och ibland heller inte om sången. men till viss del handlar det om ljuset som tar över mörkret. det handlar om tron på att det kommer något bättre och att det finns någon mening. det handlar om det som får oss att andas. det handlar inte om dig. det handlar inte om mig. det handlar om oss och om vi lever
torsdag 16 april 2009
jag vill känna att jag lever
ibland mår jag bäst när jag inte tänker alls. när jag låter hjärtat eller den dumdristiga barnasjälen inom mig bestämma. jag vill inte att det roliga ska ta slut. jag hatar slut. avslut. det är så oerhört fantastiskt att bara få vara ibland, eller göra vad som faller en in. faller in faller en faller alla och mitt hjärta faller, jag faller in i livet. idioti, dårskap och struntsaker är ibland det som får dygnet att gå runt. testa på, försöka eller bara göra. jag vill känna att jag lever, först då är jag, jag. den stunden är ibland kort, men finns alltid kvar och bygger på det där inre starka. en stryrka som sedan ständigt ska duellera mot herr å, som allt för ofta i mitt liv knackar på. jag vill känna att jag lever, först då vet jag skillnaden på att vara vid liv och verkligen leva. känna, verkligen känna.
tisdag 14 april 2009
versatile
allt och inget. allt på samma gång men utan att ta tid. som vanligt alla tommar ord och överfyllda känslor. tankar som rinner över bredden och drömmar som äter upp. eller äts upp. armarna sträcker åt varsitt håll, snart går kroppen sönder på mitten. allt man vill och allt man ska. alla man borde och allt som finns. allt det där och allt det andra.
ständigt samma meningslösa drabbel som formar en meningsfull eller iallafall full tillvaro. full av skit och full av liv. kanske är det samma sak. när man har det bra finns alltid sådant som bränner. i ett tillstängt land i en dyster tid, allt påverkar en men inget berör tillräckligt. vi går förbi varandra och tänker inte på våra hjärtan.
"en pojke tänker med hjärtat, en man med hjärnan?"
ständigt samma meningslösa drabbel som formar en meningsfull eller iallafall full tillvaro. full av skit och full av liv. kanske är det samma sak. när man har det bra finns alltid sådant som bränner. i ett tillstängt land i en dyster tid, allt påverkar en men inget berör tillräckligt. vi går förbi varandra och tänker inte på våra hjärtan.
"en pojke tänker med hjärtat, en man med hjärnan?"
torsdag 9 april 2009
visa vid vindens ängar
ett varmt gult sken strålar igenom de gamla dammiga spetsgardinerna som varsamt hängts upp i volanger i sovrumsfönstret. på det stora gamla vackra klädskåpet med en inbyggd spegel högst upp, inramad av krussiduller, hänger bärnstenshalsband på handtaget. sängen är draperad av ett virkat överkast, men just nu belamrat av linneskåpets innehåll. på golvet står kassar, lådor och korgar. alla fyllda av minnen och pinaler från en svunnen tid. på väggarna händer tavlor, målningar och porträtt av människor som inte längre går på denna jord. byrån vid dörrkarmen är uttömd och lådorna ekar av längtan till att återigen fyllas. rummet saknar sin ägarinna och tiden står stilla.
på ålderns höst kan allt så vackert förfalla. det vita blir gulblekt och det vackra får fläckar. ett långt livs berättelser, minnen och upplevelser glöms bort och ingen märker när det skvätter från vattenkannan på väggen. ingen märker en förvirring i ensamhet. ingen hör en saknad som inte vet att den borde finnas. ingen känner längre igen männsiskorna på porträtten. det är smärtsamt att stå mitt i ett levande förfall som står stilla i förmiddagssolens glitter. vad hände med tiden som försvann och vem minns alla minnen?
en drottning av sitt slott flyttas dit omvårdnad finns, där den tid som varit inte längre märks, bara tidens spår i ett gammalt sinne. ett sinne som glömmer vad som hände igår och som inte längre vet vad som funnits. men det kommer bli bra. de säger så iallafall.
på ålderns höst kan allt så vackert förfalla. det vita blir gulblekt och det vackra får fläckar. ett långt livs berättelser, minnen och upplevelser glöms bort och ingen märker när det skvätter från vattenkannan på väggen. ingen märker en förvirring i ensamhet. ingen hör en saknad som inte vet att den borde finnas. ingen känner längre igen männsiskorna på porträtten. det är smärtsamt att stå mitt i ett levande förfall som står stilla i förmiddagssolens glitter. vad hände med tiden som försvann och vem minns alla minnen?
en drottning av sitt slott flyttas dit omvårdnad finns, där den tid som varit inte längre märks, bara tidens spår i ett gammalt sinne. ett sinne som glömmer vad som hände igår och som inte längre vet vad som funnits. men det kommer bli bra. de säger så iallafall.
måndag 6 april 2009
om
om du var om jag var om vi var. om himlen föll om stjärnorna trillade om solen hjälpte. om tiden stannade om dagarna aldrig tog slut om nätterna var för evigt. om tanken var gjort om livet var levt om inget var möjligt. om sanningen ljög om lögnerna segrade om allt var inget. om hjärtat om hjärnan om benen om tonerna om orden, samarbetade. om tur om otur om inte. om?
söndag 5 april 2009
your song
man lägger av, lägger ner och lägger på. ibland blir det rätt, ibland blir det fel. vägen svänger av åt fel hål utan mig och min plan. spåren tar slut. lusten försvinner. fällorna fälls. natten blir mörk. någon annan. alltid något annat eller bara det där felet. något som inte känns rätt, eller bara inte blir rätt.
jag vill vara en del av det där igen. jag. men bättre. ännu bättre och mer för mig. mer rätt.
jag vill. jag behöver.
jag vill vara en del av det där igen. jag. men bättre. ännu bättre och mer för mig. mer rätt.
jag vill. jag behöver.
torsdag 2 april 2009
abc
tillbaka där allt startade. där det som fanns var och där det här var allt. det som var jobbigt och det som var bra. det jag älskade och det jag hatade. det som var jag, gjorde mig och kanske framförallt inte var jag, alls. samma gamla ögon ser på samma gamla gråhet med en nygammal blick och en känsla av att allt är gjort. den tiden som är så långt ifrån men ändå så nära. allt jag hade finns kvar men är ändå spårlöst försvunnet. ett trillande tillbaka i en tid som inte längre är för att samtidigt inse att världen är större än man någonsin trott. att under andetagens gång förstå hur de utvecklats och vad världen, livet och allt det andra gjort. gjort med mig. gjort för mig. gjort för oss och allt. vad jag har gjort för den, eller det. att komma tillbaka, men att vara på utsidan. en inkräktare i det samhälle som så länge var mitt. som var en del av mig och som jag var en del av. en utomstående i min värld. det som var allt så himla länge. väldigt konstigt. befriande skönt. att förstå "framtid"
måndag 30 mars 2009
do you dare
att våga släppa taget för att få ett bättre grepp men att alltid tänka på fallet. vi byter plats, verklighet och problem. vi sår, vi spår och vi går. jag springer och lämnar men kommer alltid tillbaka. kanske inte till något gammalt men till något nytt i gamla banor. runt hörnet fälls många skuggor.
att våga vara jag. att våga lämna allt för något annat. inte tänka på vad som kan hända eller inte har hänt. siktet på nuet och inga spöken kvar. dansa till natten blir morgon. en energi som tömms men fylls igen. inga tomma hål bara mörker av ljus. följa de glittrande färgerna längs den fria konsten som uttrycker den vidriga världens fel och under. att våga tycka att fel är rätt och glömma allt annat.
det är lätt att bestämma sig för något för att sedan ge upp det. ännu lättare att lämna något innan man tillslut kommer tillbaka. våga tro på det som inte vågas utan bara är. att pausa från livet för att sedan dränkas igen. att våga leva på hoppet.
att våga vara jag. att våga lämna allt för något annat. inte tänka på vad som kan hända eller inte har hänt. siktet på nuet och inga spöken kvar. dansa till natten blir morgon. en energi som tömms men fylls igen. inga tomma hål bara mörker av ljus. följa de glittrande färgerna längs den fria konsten som uttrycker den vidriga världens fel och under. att våga tycka att fel är rätt och glömma allt annat.
det är lätt att bestämma sig för något för att sedan ge upp det. ännu lättare att lämna något innan man tillslut kommer tillbaka. våga tro på det som inte vågas utan bara är. att pausa från livet för att sedan dränkas igen. att våga leva på hoppet.
torsdag 26 mars 2009
dance dance dance
sju timmar och tjugosju minuter tills äventyrens fläktar återigen pirrande piskar mitt ansikte. nya erfarenheter och fantastiska upplevelser. en hand i min och vi två mot världen. igen. en timma och fyrtio minuter senare beträder våra små tygskorsbeklädda fötter ny mark. annan mark. ett annat språk och nya tider. snart är vi på väg, men som alltid på gång och livet är till för att levas. jag längtar samtidigt som jag vill att allt ska gå långsamt. nu händer det igen.
tisdag 24 mars 2009
13
snöstorm varvas med solsken som varvas med snöstorm. flickan som aldrig ville bli vuxen försöker att få håret att glänsa i en dämpad värld. det var flickan som var syster duktig som liten, gjorde allt som det skulles och lekte mamma för att dölja sin oro. men osäkerheten gick snart inte att dölja och duktig blev färglös och tillknäppt. tiden som saknas och möjligen gått förlorad kommer aldrig igen men flickan kom tillbaka. hon vände på det som kunde rubbas och slog tillbaka underifrån, men utan att skada. flickan kontrade sin präktiga bakgrund med ett långdraget uppror och en svårkämpad fight. allt som egentligen fanns glömdes på vägen men trillade sedan tillbaka och i rätt fack. flickan blev den som vinnande vägrade våga vara vuxen och trotsade det andra med en naiv poesi. det blev ord som värjde flickan mot det som sårat, toner som skyddande från det som inte var eller blev.
att våga bli vuxen igen tar lång tid då det är svårt att släppa det man gömmer sig bakom. det är svårt att sluta med något som gör en till det man är och trivs med. en dag kommer flickan tänka på att bli vuxen, då saker med den vuxna världen återigen lockar. den dagen är det inte för att skydda sig mot det som inte var sant utan för att utveckla det som finns att bli. en dag kommer flickan bli vuxen.
att våga bli vuxen igen tar lång tid då det är svårt att släppa det man gömmer sig bakom. det är svårt att sluta med något som gör en till det man är och trivs med. en dag kommer flickan tänka på att bli vuxen, då saker med den vuxna världen återigen lockar. den dagen är det inte för att skydda sig mot det som inte var sant utan för att utveckla det som finns att bli. en dag kommer flickan bli vuxen.
lördag 21 mars 2009
let it be
gatorna är sopade, asfalten ljus och solen letar sig fram bakom vinterns gråa skägg när den kärleksfullt sticker i ögonen. trädens nakna vassa grenar killar molnens mjuka hörn och dess pinniga mörker bultar hårt för att få slå ut i blom. det är bara munkjacka och tygskor när barndomen kommer tillbaka och längtan blir till det som är. lätta steg för ett tungt sinne när vintern plötsligt blir till vår. livet börjar leva och jag vill bara ha mera. ivrigheten tar över och plötsligt vill jag att allt ska gå sakta. våren får aldrig ta slut eller någonsin börja tyna ty det är bara början på det bästa vilket gör det större än allt. med våren vet jag att det kommer mera av det som får livet att gå runt. låt det vara. låt det bli.
tisdag 17 mars 2009
echoes
en bättre dag en bättre stund ett bättre ögonblick. det finns det kommer och vi ska. tillsammans är man bättre än ensam och när inte solen skiner finns inget att återfå. utan att blunda tänker vi på det som inte är här. jag vill så mycket men inser inte vad jag fått. nu skiner solen och jag tänker på det jag inte borde ägna en tanke. jag borde göra det som dagens timmar borde tjäna. men några vita kuddar i en större möbel lockar mer än något annat. två trötta ögon och en vilsen själ gör inget bättre. det är först när man slutar tänka som saker kan bli bra. jag tänker för mycket och ibland för lite. ibland tänker jag inte, därför finns jag.
söndag 15 mars 2009
hired gun
å: du skyller ju allt på vädret
c: men det är ju mars
å: men när det var februari skyllde du ju på det, du kan inte skylla allt på vädret
c: ja men då var det ju februari. och nu är det mars. martyrmars
c: men det är ju mars
å: men när det var februari skyllde du ju på det, du kan inte skylla allt på vädret
c: ja men då var det ju februari. och nu är det mars. martyrmars
fredag 13 mars 2009
come on carolina
vissa dagar tillåter jag mig tro på något som jag inte kan se eller förklara. något som är mer än oss andra. någon eller något som alltid är med oss men sällan syns eller hörs. jag vet inte vad det är eller hur. men ibland vill jag vara tro, för det är en sådan fin tanke. att få tro. jag måste försöka hålla mig till att allt har sin mening och att de till slut alltid ordnar sig. på ett eller annat, sätt.
vissa dagar är tanken på en tur eller tro svår att inte skratta eller gråta bort men jag blir hela tiden överbevisad. kalla det slump, tur, en vakande ängel, inbillning, gud eller vad som helst. jag vet att det finns där. även om det inte går att räkna med alla gånger. men jag vet att då och då blir det ett lyckligt slut. igår blev jag varse om att det inte är slut än utan att det knappt har börjat. idag skiner solen.
vissa dagar är tanken på en tur eller tro svår att inte skratta eller gråta bort men jag blir hela tiden överbevisad. kalla det slump, tur, en vakande ängel, inbillning, gud eller vad som helst. jag vet att det finns där. även om det inte går att räkna med alla gånger. men jag vet att då och då blir det ett lyckligt slut. igår blev jag varse om att det inte är slut än utan att det knappt har börjat. idag skiner solen.
torsdag 12 mars 2009
i am the rain
slitna klackar på en allmän väg. en gata utan slut och en evig kyla. vintern som tär i det mänskliga sinnet och skinnet och inget blir som det skulle varit. lyckas leva i en dröm och att kunna skratta skiten i biten, satan i gatan och helvetet i elden. att ha tur men aldrig bli nöjd. aldrig glömma eller lära sig. att alltid vara bitter men att hata andras bitterness. att skratta innan och utanpå men ändå tänka på det som skär. ta sig an det som är jävligt men ändå inte svårt. att göra någonting det något det inte var eller blev. en höna av en fjäder, en stick till ett hugg, en dag till ett liv, ett ord till en bok och en tanke till en evighet. det mänsliga dumdristiga självömkarspöket är den som tar kål. att förstöra sig själv när man mår lite för bra. för att inte riktigt få må bra. eller vara nöjd.
onsdag 11 mars 2009
respect
en vän är en vän är en vän. livet är ett bart under, en sårbar cirkus och en sol som sticker en själv i ögonen. utan mina nära är jag ingenting. de räddar min dag, mitt liv, mitt allting. men vissa dagar sticker de även mig i ögonen. jag tror att de någonstans vill hjälpa mig. jag är en naiv dåre men fullkomligt övertygad över att det bästa med mig helt enkelt är mina vänner. de är de bästa för mig. och vad som är ännu bättre är att de inte kan bli för många. jag vill vara vän med hela världen. en vän är en vän är en vän. en vän kan hylla din dag men också fylla den med skit. en vän kan klappa din kind eller piska dig blind. en vän är en vän är en vän och mina vänner är bättre - än typ, dina. mina vänner är djupa och ytliga. nära eller okända. vissa av mina vänner pussar på kinden, andra kramas, vissa vinkar, hejar eller nickar. vissa känner jag, andra inte. en vän är en vän är en vän. en vän är någon man har något med, eller har haft något med. delat en känsla, en upplevelse, en tid eller kanske ett tåg. en vän kan vara liten eller stor, ingen alls eller alla. en vän är en vän är en vän är mitt allt. jag är min vän och du är jag.
söndag 8 mars 2009
börja leva
vi lever. vi andas och finns även om vi varken mår bra eller alls syns. dagarna blir nätter och vintern vår. vi lever tillsammans men enskilt och ibland utan att försöka. livet är det enda vi har. alla liv är olika, på olika grunder. men det är det enda som finns. det är vårt.
under de senaste dagarna har jag träffat en rad olika människor som fått mig att tänka lite mer på livet. några har imponerat mig, andra har förundrat mig eller gjort mig besviken. i torsdags pratade jag med en sångerska som beundrade sina fans som vågade leva sina liv till fullo. hon beundrade de som vågade tillåta sig själva att bli förälskade. hon undrade varför kärleken var så svår. det undrar jag med. varför är den det? i onsdags träffade jag en man som sa att kärlek var för dem med tur. de som spelade låtar i repeat. tillsammans. i fredags träffade jag en svensk och blyg version av tommy lee, han hade tatuerat hela armarna utan tanke och han han viskade i mitt öra om sin osäkerhet. i lördags sprang jag på någon jag under en tid letade efter. idag sprang vi på varandra igen. men vi känns inte vid varandra längre. det tycker jag är konstigt. folk man gett saker, delat saker och dagar av sitt liv med, som man sedan släpper och låter sig ärras av. en längtan av det som var eller aldrig blev. idag fick jag veta att en ingift släkting gått bort. men det var ingen som grät, det fick mig att gråta. han har förlorat det enda han hade. sitt liv. det tycker jag är oerhört svårt att förstå.
jag vill ta vara på mitt liv. livet är det enda jag har. jag vill inte förneka dagarnas gång eller slut. jag vill inte sluta prata med folk jag kännt. jag vill inte bli någon som inte vågar leva mitt liv till fullo. jag vill inte blotta min själ på krogen.
under de senaste dagarna har jag träffat en rad olika människor som fått mig att tänka lite mer på livet. några har imponerat mig, andra har förundrat mig eller gjort mig besviken. i torsdags pratade jag med en sångerska som beundrade sina fans som vågade leva sina liv till fullo. hon beundrade de som vågade tillåta sig själva att bli förälskade. hon undrade varför kärleken var så svår. det undrar jag med. varför är den det? i onsdags träffade jag en man som sa att kärlek var för dem med tur. de som spelade låtar i repeat. tillsammans. i fredags träffade jag en svensk och blyg version av tommy lee, han hade tatuerat hela armarna utan tanke och han han viskade i mitt öra om sin osäkerhet. i lördags sprang jag på någon jag under en tid letade efter. idag sprang vi på varandra igen. men vi känns inte vid varandra längre. det tycker jag är konstigt. folk man gett saker, delat saker och dagar av sitt liv med, som man sedan släpper och låter sig ärras av. en längtan av det som var eller aldrig blev. idag fick jag veta att en ingift släkting gått bort. men det var ingen som grät, det fick mig att gråta. han har förlorat det enda han hade. sitt liv. det tycker jag är oerhört svårt att förstå.
jag vill ta vara på mitt liv. livet är det enda jag har. jag vill inte förneka dagarnas gång eller slut. jag vill inte sluta prata med folk jag kännt. jag vill inte bli någon som inte vågar leva mitt liv till fullo. jag vill inte blotta min själ på krogen.
onsdag 25 februari 2009
snow (hey o)
jag har funderat på vad som är det värsta med snön. för egentligen gillar jag snö. jag tycker att det är fint och roligt. snö står alltid högt upp på min önskelista till födelsedagen, för jag fyller år på vintern. men eftersom min dag ofta firas på sveriges varmare baksida uppfylls min önskan sällan. när jag var liten var hela min dag förstörd om det inte var vitt utanför fönstret när jag vaknade hos mormor i färgglada sjuttiotalslakan. men efter många års besvikelse och en allmänt negativt (läs: realistiskt) inställd släkt försökte jag lösa problemet på egen hand. min fantasiska idé var att lura mig själv. jag tänkte att min fiffiga morbror (och favorit-bus-kumpan) kunde lägga sig på taket och strössla något vitt framför mitt fönster. idén fick föga genomslag och min morbror trallade aldrig upp på taket, i huvudsak för att jag då skulle genomskåda tricket.
på senare år, med en sämre vintergarderob och ingen färgglad pulka har min vinterkärlek sjunkit. jag kan inte åka skidor, har inga vinterskor och glömmer alltid mina vantar. det känns mest besvärligt. ingenting fungerar och man är förskyld hela tiden. dessutom blir man kall, blöt och ser ut som en elefant i alla lager kläder. men framförallt har jag istället funnit våren på ett annat sätt. detta gör att jag vill inleda den så snabbt som möjligt efter jul. nytt år, nya möjligheter. ny vår, nytt liv. förra året skippade jag vinterjacka och körde årets första tygskodag den 15e februari. sen har jag visserligen också typ varit förskyld sen dess. i år konstaterar jag bittert att snö är för nybörjare, tar på mig gummistövlar, packar ner nässpray och totalstoppar blodet i armarna tack vare sju tröjor. men fortfarande vägrar jag vinterjacka, skidor och mössa. idag är den den 25e februari och jag tänker inhandla årets andra vårjacka. må våren vara med mig.
på senare år, med en sämre vintergarderob och ingen färgglad pulka har min vinterkärlek sjunkit. jag kan inte åka skidor, har inga vinterskor och glömmer alltid mina vantar. det känns mest besvärligt. ingenting fungerar och man är förskyld hela tiden. dessutom blir man kall, blöt och ser ut som en elefant i alla lager kläder. men framförallt har jag istället funnit våren på ett annat sätt. detta gör att jag vill inleda den så snabbt som möjligt efter jul. nytt år, nya möjligheter. ny vår, nytt liv. förra året skippade jag vinterjacka och körde årets första tygskodag den 15e februari. sen har jag visserligen också typ varit förskyld sen dess. i år konstaterar jag bittert att snö är för nybörjare, tar på mig gummistövlar, packar ner nässpray och totalstoppar blodet i armarna tack vare sju tröjor. men fortfarande vägrar jag vinterjacka, skidor och mössa. idag är den den 25e februari och jag tänker inhandla årets andra vårjacka. må våren vara med mig.
söndag 22 februari 2009
after laughter
efter skratt kommer gråt. efter sol kommer regn. efter ljus kommer mörker. men jorden är rund och så även tycks livets gång vara. what goes around comes around och det blir inte roligare än man gör sig. efter en långsam och trött helg kom söndagen när stockholms träd och mark återigen kläddes av snö. flickan med det bångstyriga håret skrattade i morgonens gråa glitter, för att sedan gråta i eftermiddagens dystra slask för att därpå ta sig i kragen och i takt med skymningen styra upp sitt liv. med tonerna i öronen och en tro på något mer fanns och finns ett liv att ge. det är så klockorna slår och tiden går. en värdelös dravlande internetdagbok skrivs meningslöst i sten i flickans hjärta då hon sakta viskar att hon aldrig ska ge upp. det finns för mycket att vinna och för mycket att förlora för att sedan försöka vinna tillbaka igen för att livet ska sluta. så länge det finns ett hål i bubblan, något levande grönt, någon som bryr sig och något fint att tänka på andas jag. iallafall tills nästa gång himlen faller ner.
lördag 21 februari 2009
my high
vissa dagar vill jag bara. bara vara jag och allt det där. andra dagar funderar jag på vad det innebär, eller skulle kunna innebära. jag vill vara jag men ändå allt annat. men det kan vara svårt att våga tro på sitt eget, ännu svårare att övertyga världen om att det är just mitt.
man kan hålla sig till fakta, tro på det man ser och vara realist. eller så låter man allt utanför dra en i armen tills bubblan spräcks. allt för konsten, säger vi. säger jag. jag vill inte tro på det som finns, på regler och hinder. jag vill tro på det som kan bli, eller är så flummigt att det inte går att berätta. jag vill skriva mina obetydliga fåniga gamla ord. jag mår bra av dem.
februari är mörkt och knappt. stegen är tunga och andningen stakas. men det finns saker som gör hjärtans slag så mycket lättare. det finns solstrålar som betyder mer än andra. förr var jag rädd för att bli ensam, ibland tänker jag att man nog aldrig kan bli det. idag är ett mellanläge. men jag vet att det finns något att vänta på. och ännu bättre, något att göra i väntrummet.
livet finns.
man kan hålla sig till fakta, tro på det man ser och vara realist. eller så låter man allt utanför dra en i armen tills bubblan spräcks. allt för konsten, säger vi. säger jag. jag vill inte tro på det som finns, på regler och hinder. jag vill tro på det som kan bli, eller är så flummigt att det inte går att berätta. jag vill skriva mina obetydliga fåniga gamla ord. jag mår bra av dem.
februari är mörkt och knappt. stegen är tunga och andningen stakas. men det finns saker som gör hjärtans slag så mycket lättare. det finns solstrålar som betyder mer än andra. förr var jag rädd för att bli ensam, ibland tänker jag att man nog aldrig kan bli det. idag är ett mellanläge. men jag vet att det finns något att vänta på. och ännu bättre, något att göra i väntrummet.
livet finns.
torsdag 19 februari 2009
so you do
några nya ord och en annan spänning. andra vanor och tillbaka till det som känns. hemma eller aldrig borta. vänner som finns och ger. musik som spelas och mer än någosin går in i kroppen. gamla rörliga rutor tar mig tillbaka till det som varit. jag minns och ler. men det nya som är det tysta kvittret i den kalla vinden eller det pirrande irrande inuti. det nya som kanske aldrig kommer men som ändå känns. det nya som är rätt och inget konstigt, nära men ändå så långt ifrån och trots allt är utanför ramen och dess konstruerade verklighet. ett spännande sällskap och att ibland våga eller låta andra. en förebild och en annan. hopp i det som tynger ner, en blomma ur min vinter och allt vi blir tillsammans. att spåra ur för att hitta rätt. att vara ur led för att känna sig hemma. att närma sig ett förbjudet för att kunna få leva. tillsammans, för att det är bättre än utan. tillsammans för att ensamn är stark men fortfarande själv.
söndag 15 februari 2009
i can´t help myself
två fötter på en balkong i en stad i ett land. först på en liten matta, sedan på det kalla golvet utav sten. med sakta steg rör sig kroppen framåt mot kanten. ju närmre kanten den kommer, ju mer fläktar nattvinden i ansiktet och desto svagare blir den klagande rocken inomhus. långt bort men också nära lyser lampor och liv när händerna säkert greppar räcket. fötterna tippar på tå och hela världen öppnar sig. det är mörkt och kallt, ensamt och obehagligt men ändå tryggt och hemma. det finns en värld där utanför. så mycket ögonen har sett, öronen har hört och så mycket som finns kvar att få. svåra tider och tunga axlar. vältande skrivbord och dalande tro. svidande känslor och svåra sånger. men mitt i allt ett ljus i en dimma. benen till fötterna går in igen och tror på nästa dag. det finns en gnista som kan bli en eld och inget är förlorat och förbi förrän tiden är slut.
lördag 14 februari 2009
don´t go away mad
livet är för tungt för att orka lyfta med raka armar. ibland sviktar styrkan och musklerna är nära explosition när det känns som om de brister. vissa gånger går senorna och allt som håller himlen uppe av, och livet trillar ner. andra gånger lyckas styrkan hitta sin väg tillbaka och armarna blir raka och stolta igen. det kan hända att andra armar och muskler hjälper livet upp, samtidigt som om de ibland istället pucklar på och gör fallet fortfare eller hårdare ner. om man ändå visste när livet var uppe med säkerhet eller sviktade neråt. dag för dag, skratt för skratt och tår för tår. i ett mörker mitt i ljuset eller i det ljusnande mörkret finns ibland inget kvar. det är svårt att se och än tyngre att försöka hålla armarna raka. den dagen då tiden är här och stunden inte varit kommer det som kan bli tillbaka. för att inte förstöra det som får lungorna att hävas måste man lära sig att blunda och glömma. det räcker inte att ärligt försöka eller att heller naket erkänna sina armars svaghet. det mindre glittrande i livet kommer alltid att gnaga ända in. vända och vrida allt till fel kant. en tom stjärnhimmel och med hål i fickan slutar armarna för en stund att bära. stunden brister och himlen trillar brådskande ner. det kommer en dag efter en annan och armarna kämpar sig sakta och smärtsamt upp.
onsdag 11 februari 2009
sand in my hands
jag tror inte på att ge upp. jag tror inte på att något eller någon ska få bestämma min framtid. jag tror inte heller på att något egentligen spelar någon roll längre. jag tror på dagen som kommer och försöker glömma den som varit. strävan blir för stor, längtan för omfattande och viljan helt enkelt för hård. kanske är det dags att lägga ner innan man ens ha börjat. en era är nu slut. det var på gränsen att flaggan var kvar i topp. men det är svårt att inse att något är över. något fantastiskt och stort kommer aldrig igen. men det svåraste är att gå tillbaka och inse att inget finns kvar. inte ens hoppet om att kunna skapa något nytt av det gamla. det värsta är när man överlevt sig själv och inte inser det.
söndag 8 februari 2009
forever doesn't live here anymore
det finns inget slut. det finns ingen början. det finns inget mörker och inte något ljus. allt är desamma när verkligheten tar vid. men när vi flyr, eller lever, som vissa av oss kallar det, finns något som blommar. vi kan glömma allt och bara vara tills allt kommer ifatt igen. men det handlar om att vara ett steg före eller att verka på en annan nivå, först då kan man hinna andas och bara vara. ibland går verkligheten för fort och andningen blir kärv. mörkret och det stilla illa lägger sig som en tjock hinna och vi hittar inte ut. det finns en lösning till allt men inget är för evigt. målet är oskarpt och dunkandet taktlöst när himlen är låg.
lördag 7 februari 2009
use somebody
en arm om två hävande lungor. ett lugn och en tro på en värme bortanför det kalla. kanske något minne av något fint och en obetalbar men aldrig evig trygghet. något som hålls kvar samtidigt som allt rycks iväg i ett kärleksfullt skratt och några tindrande ögon. det är disigt och det är sent men för klart och tidigt för att se. verkligen se. kanske handlar det om att försöka förstå det som betyder något och se skillnaden på det som inte finns. en arm blir två och ett grepp av värme. tiden stannar och fötterna lyfts från marken för att sedan mjukt slå i golvet igen. känslor som skapas latent. själar och kroppar som möts. nära eller för nära. nära eller för långt ifrån. tillsammans eller ifrån i ögonblickets evighet.
fredag 6 februari 2009
manhunt 2.0
jag har växt upp med en tro på prinsen och med ögonen fästa på gamla svartvita hollywoodkarlar och james bonds alla tilldrag. men i de unga tonåren blev pojkarna de nya männen. karlarna skulle vara söta och gulliga. de skulle hålla handen och vilja titta på pretty woman med en på fredagskvällarna. så småningom kom dessa pojkarna ut ur garderoben, medan andra försökte ta reda på sin manlighet. för ett tag sedan insåg jag att män är som fina viner, de blir oftast bättre med åren. tyvärr får man oftast lägga på en hink med år för att man ska kunna närma sig ordet man. ibland hjälper dock inte ens jordsnurren på den fronten. ofta infinner sig en besvikelse av den manliga. finns det ens? vad hände med james bond och humphrey bogart? vad hände med gentlemännen? ni vet, männen. de som kanske lyssnar på rock, tittar på fotboll, gillar köttbullar men som som håller upp dörren, röker cigarr, köper chokladaskar, skriver sånger, spelar cittra (eller gitarr kanske snarare), läser poesi, har randiga slipsar och stryker sina fina skjortor själva? vad hände med den där sensuella artigheten? dog den på 60-talets barikader?
de senaste dagarna har det dock infunnit sig en gnutta hopp. kanske är det ett tecken. är gentlemännen på väg tillbaka? exempelvis "räddade" en okänd man mig över gatan (när jag gick i mina egna tankar och det blev röd gubbe). och imorse stanande en slyngel upp och lät mig gå före på bussen samtidigt som han brände av ett stiligt leende. om man öppnar ögonen så finns de där, de små karlarna. frågan är väl om de håller mer än fem minuter. upp till bevis.
de senaste dagarna har det dock infunnit sig en gnutta hopp. kanske är det ett tecken. är gentlemännen på väg tillbaka? exempelvis "räddade" en okänd man mig över gatan (när jag gick i mina egna tankar och det blev röd gubbe). och imorse stanande en slyngel upp och lät mig gå före på bussen samtidigt som han brände av ett stiligt leende. om man öppnar ögonen så finns de där, de små karlarna. frågan är väl om de håller mer än fem minuter. upp till bevis.
onsdag 4 februari 2009
knock on wood
du kan bada i en kärlek eller förblindas av en tro. du kan kliva över hinder och hoppa över en bro. du kan vräka dig i att välja eller välja bort. söka och leta, för att tro dig hitta din sort. spring igenom livet tills inget är kvar. det är först när du mister som du börjar räkna livets dar. sluta tro på det som skall komma eller det som aldrig blev. släpp det som har varit och börja lev. jag hatar att rimma på fåniga sätt. men en kväll som denna, känns det i den bistra ironin ganska rätt.
tisdag 3 februari 2009
ett brev skickat tusen gånger
att titta ut på en ny vy. att bli något annat från en gammal sort men att ändå komma tillbaka. gamla tårar blir som nya men möjligheterna frodas i parken utanför. jag ser ut i ett mörker som skrämmer och vräker. men i mörkret finns sällskap, framtid och ljus. forna svek och misslyckanden tynar stilla bort i en smärtsam vrålvals på svenska och minnen från andra dagar. i ett dimmigt mörker fann jag, förlorade jag och kom jag tillbaka. nu har jag det jag behövde runt mig och det är dags att ta nya steg. de första stegen i det allra nya. den första natten och det sakta stillande förgångna. jag ger det nya steg och nya chanser. smärtan är densamma när gädjen lagt sig, men rocken spelar roll och kyrktornsklockan lyser än.
fredag 30 januari 2009
dagar i arkadien
i en röd metallisk klaustrofobisk låda med tillhörande lysen i räfflad plast och ett noga uträknat antal gummidäck rullas vi sakta fram över ett av stadens huvudnästen. över torget som är stadens alternativt konstnärliga jag-tror-att-jag-är-någon-näste bland rostiga rör, slussande vatten och vardagsfyllor förpestar vi tillsammans staden och världens luft när vi långsamt svänger i kurvan och låter avgaserna blomma. i lådan fylld av vardag, ångest och svenssonslentrian uppfyller vi tillsammans alla kraven för en usel verklighet och en början på en ny dag i gammalt skick. jag står. runt om mig sitter prov på den mänskliga frihetens instängdhet i sin egen inskränkthet och ingen ägnar en tanke åt att närma sig en medresenärs köttbulleanonyma aura. för det är inte så vi gör. i det här landet, och på den där bussen gör vi som vi alltid har gjort, vi håller oss för oss själva.
när vi sakta men precist saktar in för hållplatsen vid vattnet ser jag ut genom fönstret. den här gången låter jag inte heller bara mina blå stirra ut på något utan att se, jag låter de istället både registrera och reflektera. jag ser då genom mina glasaktiga kulor i huvudets övre mitt en annan verklighet.
på kajen utspelar sig något som för mig kan vara en ledsam saga. huvudrollen i sagan innehar en man. han är åt det äldre hållet och påminner kanske mer om en bortglömd skugga än de mänskliga tvåbeningar av vemodigt och vardagligt kött och ben som sitter runt mig på den rullande farkosten. mannen har stora och slitna mellangrå kläder och en mössa nerdragen dit halsduken är uppdragen. han sitter bland sina urblekta kassar och det hugger till i mitt medelmåttiga äckelmedelklasshjärta av någonslags vidrig klasskillnadsbarmhärtighet. jag tänker på hur vidrigt orättvis världen kan vara och förpestar svenssonlivets trygghet och gränsdragning. trots den fullproppade bussen, känner jag mig nu helt ensam. jag känner mig förvirrad och priviligerad. men till vad? jag önskar sakta men ärligt att jag kunde måla hela världen lilla farbron men inser snart att mannen är inte som vi. eller jag. han är inte själv. han må vara en skugga i samhällets vidriga glömska. men jag vet ingenting om hans liv, minnen eller drömmar. vad jag ser är ett annat dunkande hjärta, om än i en skuggig variant. men det dunkar och slår. för runtom mannen har en stor samling fåglar samlats. han matar dem med bröd ur sina blekta påsar och jag tycker mig se en vänskap pågå. ett spirande liv i en utkant, kanske i en misär, men som är mer levande äkta än den som sitter runt omkring mig i stadens länstrafik. jag undrar för en stund vad livet verkligen är eller bör vara. varför man andas, och hur. när jag tittar tillbaka är mannen utom synhåll, kvar är jag, ensam med mina livlösa medresenärer i det som vissa av oss kallar livet.
när vi sakta men precist saktar in för hållplatsen vid vattnet ser jag ut genom fönstret. den här gången låter jag inte heller bara mina blå stirra ut på något utan att se, jag låter de istället både registrera och reflektera. jag ser då genom mina glasaktiga kulor i huvudets övre mitt en annan verklighet.
på kajen utspelar sig något som för mig kan vara en ledsam saga. huvudrollen i sagan innehar en man. han är åt det äldre hållet och påminner kanske mer om en bortglömd skugga än de mänskliga tvåbeningar av vemodigt och vardagligt kött och ben som sitter runt mig på den rullande farkosten. mannen har stora och slitna mellangrå kläder och en mössa nerdragen dit halsduken är uppdragen. han sitter bland sina urblekta kassar och det hugger till i mitt medelmåttiga äckelmedelklasshjärta av någonslags vidrig klasskillnadsbarmhärtighet. jag tänker på hur vidrigt orättvis världen kan vara och förpestar svenssonlivets trygghet och gränsdragning. trots den fullproppade bussen, känner jag mig nu helt ensam. jag känner mig förvirrad och priviligerad. men till vad? jag önskar sakta men ärligt att jag kunde måla hela världen lilla farbron men inser snart att mannen är inte som vi. eller jag. han är inte själv. han må vara en skugga i samhällets vidriga glömska. men jag vet ingenting om hans liv, minnen eller drömmar. vad jag ser är ett annat dunkande hjärta, om än i en skuggig variant. men det dunkar och slår. för runtom mannen har en stor samling fåglar samlats. han matar dem med bröd ur sina blekta påsar och jag tycker mig se en vänskap pågå. ett spirande liv i en utkant, kanske i en misär, men som är mer levande äkta än den som sitter runt omkring mig i stadens länstrafik. jag undrar för en stund vad livet verkligen är eller bör vara. varför man andas, och hur. när jag tittar tillbaka är mannen utom synhåll, kvar är jag, ensam med mina livlösa medresenärer i det som vissa av oss kallar livet.
onsdag 28 januari 2009
instant repeater 99
att vandra i samma skor, på gamla vägar, i gångna spår. jag kom tillbaka dit allt började, där jag började och fann det jag fann för länge sedan. jag. som mig. men så vände jag mig om och gick till gårdagens trappa och kände hemmets ljuva dofter och mitt hjärtas fina vänner mellan glasens rutiga sidor. tankarna trillar lätt tillbaka till det som man en gång ägnat för mycket av sitt dunkande liv till. till något som är för upprepat och urblekt för att ens tillåta en ordentlig tanke ta tag. ändå sitter det kvar, och skaver, precis i det som nu är så otroligt himla bra. men jag är redo att komma igen. jag kanske till och med redan är där. men inte tillbaka, utan som ny, men i gamla fårakläder. för jag tror man kan komma längre än man ser. frågan är om tanken kan fortsätta när hjärtat sitter kvar. eller inte ens hjärtat, det är det som är det värsta. det är som någon liten envis del av något som inte finns. som bara är där. fel. men helt ärligt gör det inte så mycket. det kan få vara där, felet. för just nu är det så mycket annat som är rätt. jag ska odla hav och gröna skogar för de som aldrig sjungit livets tårta.
min andning repeteras och livet dränker mig i ett skimmer som blänker felen i girighetens och mörkrets ögon. man trillar ner, men kommer igen. kanske. jag har tur. men jag är glad. ge inget som de inte skulle kunna ta. håll mig utom det som aldrig var, för jag vill aldrig mer komma dit. nu ska jag låta ögonen blinka och naglarna växa för något som kan ske på riktigt. för det ska fantasins vilda drömmar inte sluta, men de dumma molnens stora skyltar måste bli bättre och tydligare. men dem vill jag inte se för än precis innan pianot trillar ner. sedan vill jag rätta till kavajen och gå vidare, för att sedan i tredje, fjärde steget glömma alltihop och fortsätta mer dillen och solens varma strålar även när de inte finns.
tänk vad äckligt positivt allt kan bli, i en värld av diffust men benhårt mörker. men allt finns kvar, varje skråma på ett äpple. däremot infinner sig vissa dagar i rätt ljus, de flesta inte. jag ska sluta tänka. stänga av. då blir allt bra.
min andning repeteras och livet dränker mig i ett skimmer som blänker felen i girighetens och mörkrets ögon. man trillar ner, men kommer igen. kanske. jag har tur. men jag är glad. ge inget som de inte skulle kunna ta. håll mig utom det som aldrig var, för jag vill aldrig mer komma dit. nu ska jag låta ögonen blinka och naglarna växa för något som kan ske på riktigt. för det ska fantasins vilda drömmar inte sluta, men de dumma molnens stora skyltar måste bli bättre och tydligare. men dem vill jag inte se för än precis innan pianot trillar ner. sedan vill jag rätta till kavajen och gå vidare, för att sedan i tredje, fjärde steget glömma alltihop och fortsätta mer dillen och solens varma strålar även när de inte finns.
tänk vad äckligt positivt allt kan bli, i en värld av diffust men benhårt mörker. men allt finns kvar, varje skråma på ett äpple. däremot infinner sig vissa dagar i rätt ljus, de flesta inte. jag ska sluta tänka. stänga av. då blir allt bra.
söndag 25 januari 2009
the state the sea left me in
bilderna av ett vemod. toner som bygger på ett vemod. känslor som bildar vemod. vemodet. det svenska vemodet. bilder av ett vemod. för ett vemod. till ett vemod. en smärta men en kärlek. en förvirring. något som alltid funnits där och alltid finns, men som ändå alltid blir något nytt. något svårt. ett vemod för att inte veta vad man redan inte vet eller känner. en rädsla för att inte förstå eller ens vilja. något som alltid ligger kvar, men som får en att vilja rymma. och så den där färgen. som inte ens är en färg, bland alla färger. bara ett mörker. ett ont. ett vackert med smärtsamt sken av något som inte reflekteras. kanske något som inte finns eller syns, bara känns. det svarta. tårarna. något som förgör en, mitt i det vackra. på öppna ängar och mot ett hav. det som alltid ligger och skaver, men är en del av det trygga. det gör ont men man vill ha det kvar. vissa förgörs av färgen som inte är en färg och inte heller reflekterar. de förgörs av det som inte går att bestämma eller känna. det man inte vet, det man är rädd för. de äts upp av det som är rätt men ändå fel. ett vemod. ett hav som aldrig tar slut, eller en längtan som aldrig börjar. det finns inget att tro på, inget att vänta på, bara val att göras. val utan känslor eller tankar. mörkret.
tisdag 20 januari 2009
little kid
ett nytt liv startar för flickan med den knubbiga näsan. med mod i andan och i lyckliga hopp tar hon steget mot att bli något bättre. hon babblar på om ordens magi och förvirrar en liten näsvis tant med sina stora dumma poetiska visioner. tanten skriver och kanske förstår hon. farbron mitt i rummet är det som flickan ville bli, men han klappar sig på magen och gör en cirkus av ett cykelhjul. mitt ibland dem finns sitter pojken i brunt med snälla ögon, men hon vågar inte säga hej, bara kika emellan tanterna. på vägen hem tänker flickan på en framtid som är före men trampar snart fram gamla tårar i en slaskig snö. hemma i det trygga ser hon en stor man bli världens mäktigaste men hon önskar sig mindre frireligonism och mer inspirerat av tidernas enda kung. hon börjar sakna sin bror och flickan börjar nästan gråta när ceremonin är på topp och en av deras hjältar sjunger med en gammal röst och i en fantastisk hatt. hon tackar orden. men tillbaka i tankarna lyssnar hon sedan på sånger som vill henne onda minnen. men hon vet att hennes bästa vän vet vilket hennes favoritgodis är och det får räcka för nu. ibland får man leva för drömmen.
söndag 18 januari 2009
future of menkind
det andra könet. det manliga. det andra, det obegripliga, det hopplösa. det alldeles alldeles fantastiska. korta, långa, tjocka, smala, mörka, ljusa, dumma, smarta, vackra, fula, rika, fattiga, rock och schlager. de har mycket som vi inte har, men förstår rätt lite av det vi förstår. de ger oss sånt de aldrig kan ge och lovar vad man inte håller. att försöka förstå vår världs motpart. det tänker inte, de förstår inte men de är där och vad de än gör tar vi dem oftast tillbaka. de får oss att tappa förståndet, men deras sätt tvingar oss att ta det tillbaka. vi faller och de fångar. vi ringer men de svarar inte. vi hoppas och de leker. vi är inte under men när vi är över blir det inget kvar. de är allt och inget. vi ger och de tar, men aldrig förstår. de gör allt rätt för att sedan ta det tillbaka eller vrida om en kniv vi inte visste fanns. som att slå sig själv i huvudet och lägga tilltro till och att våga tro att man kan lita på något av de andra. männen. de som tog försprånget för att sedan använda det emot oss. de som får mitt hjärta att slå. de som vi många tillskrivit ett kärlekens tecken och ett livets medkamrat. men de kommer aldrig att förstå. men vi fortsätter försöka. we´re going on a manhunt men you´re just a boy.
en evighet
en början på något som aldrig bör ha ett slut. att inte behöva bevisa eller bekänna. rent. lätt. rätt. att inte behöva försöka något som inte går eller som man inte är, men samtidigt alltid ha något att falla tillbaka till. någon. ett ögonblicks oändlighet kan vara det största man ger och det första man får. en evighet är något som aldrig tar slut, men något som brinner. en kärlek vinner. kan två bli en, utan att delas i tu? fast men ändå fri. säkrare i någon annan än i sig själv, för att låta någon veta allt och förstå mer. i tid och rum. långt bortom allt men ändå alltid precis där. här. en längtan som stillas men alltid finns där. ett hjärta lever för ett annat. ett livsverkets livomlopp galopperar för ett likadant och något blir en ömhet så fin. en annan som andas får bli det bästa med självet. att ge även det som inte går. att ge upp men att gå i mål och vinna. i evighet. en tro på det som aldrig sviker. jag vill alltid stanna där. sen syns livet och existensens fria form snåras in.
lördag 17 januari 2009
that´s how people grow up, but sister i´m a poet
livet förbryllar och billy går igen. en gammal vän är gift, en annan gammal. vi flyttar och ses snart på hörnet vid det fina bordet. festliga kvällar, gott sällskap och nya vidder. gamla nya tvåbeningar som gör en kväll. glas och skål, allt är förstört och åter tillbaka. samma gata trallas fram men livet tickar i en annan takt. pumpen pumpar på och stegen tar mig fram. jag vet hur man lever. måttet är inställt på det nya svarta för att hitta det vi söker. i nordpolens kyla växer hoppet i guld och blir det sista som gör upp. visionerna florerar och rocken betyder. att träffas igen eller att förkasta det som varit blir inte längre en latent frågeställning utan en liten del av det vi ger upp. jag andas nu, jag lever nu och filosofin kan ta ner en på jorden.
onsdag 14 januari 2009
i´m still standing
två och ett halvt år på högre ord. högre stol. hjärta och smärta, i morgon formas stämpeln och staven. i morgon blir jag klar om godkännes görs. examinerad och filérad - då är jag. livet rullar. gud talade och gav mackan, bob och ett tekniskt mirakel. jag tror. låt det pumpa.
måndag 12 januari 2009
We get some rules to follow. No one does. And the winner takes it all.
Livet är bra märkligt. Tvåtusentalets nionde år är redan sjukt bra, trots några tidiga hårda slag. Helt plötsligt har jag bra flyt. Men vågar inte tro på det. För oftast brukar det skita sig om jag blir Too Excited. Jag väntar på att mattan ska ryckas, pianot ska falla eller musiken skall tystna. But I´m Still Standing och Love Is Just A Feeling. LIFE IS GOOD!
söndag 11 januari 2009
jag har stirrat mig blind i en spegel, ingen var där
ibland tror jag att orden kan göra mig galen. de är så många och jag vill använda dem på bästa sätt. på ett sånt där sätt som man kanske först inte tänker sig, eller ens förstår men på ett sånt vis att man sedan bara bågnar av fascination av något man inte tidigare sätt. på ett sånt där bra sätt att orden inte längre är ord utan mer som tankar eller känslor som fastnat i streck och kurvor. jag tappar tron på grammatik och regler när jag tror mig se andra svängar. bör eller borde. ska eller kan. nu eller alltid.
en kväll i goda vänners sällskap fick mig att inse att jag kanske inte kan något av det jag trodde jag kunde. vissa kan allt andra inget. jag tror på jakten, att vilja kunna, låt det bära eller brista.
en kväll i goda vänners sällskap fick mig att inse att jag kanske inte kan något av det jag trodde jag kunde. vissa kan allt andra inget. jag tror på jakten, att vilja kunna, låt det bära eller brista.
fredag 9 januari 2009
kill your darling they never going to make it happen
en gammal maffiafarbror sitter och läser tidningen i sitt fula, gula rum. bredvid sig har han en gammal kladdig och smutsig kaffekopp. den är av blågrön ljus keramik med intorkade avlagringar på både ut- och insida av det colombianska svarta guldet. längst ner i koppen finns lite kallt kaffe kvar. det bruna unkna blänker i de små prickarna av det som en gång var gräddig mjölk från en lokalt misskött ko. bredvid muggen vilar en stor och stark men gammal hand. fingrarna är runda och korta med kort lockigt men grovt mörkt hår. det är en hand som döljer många sanningar och bär en hel del liv, och död. en hand som gjort mer än den borde och ofta fått agera munnens uppgifter, ty mannen är en vokabulärt tyst man. den andra handen lutar det tunga och tomma huvudet på, och mellan fingrarna vittrar sakta en cigarr sönder i ett stilla puffande. de stora huvudet har nästan inget hår, men många fåror, ärr och inbitna slag från livets mörka. ovanför den knubbiga näsan har nästan de två mellanbruna detaljorganen försvunnit in bakom en väderbiten och veckad hud. de två trötta med lock och iris vittnar om saker som inte skulle ha setts eller gjorts och de blir mörkare för varje dag som går och hår som faller. de grova ögonbrynen på en oändlig panna bak till en bred nacke, som vänt livet ryggen, tar allt mer över den högsta punkten på en vedervärdig farbrors kropp. munnen är hårt stängd och stripigt smal, ändå droppar det ner en strimma saliv ur mungipan. inte ens slemmet i hans mun vill vila i hans närhet. istället droppar det förtvivlat ner mot den stora magen och dess kletiga spretigas undergång när det så småningom kommer att torka in någonstans och helt försvinna. det landar på den den stora bullriga kålsoppeskattens beklädnad av randigt skjorttyg, ett plagg som är av usel kvalitet och var sista knapp är öppen. mannen är ensam i sin stund men för evigt fångad i sitt livs verk och utförda sveda. han är men har aldrig varit vid liv, han tar liv och gör livet till något som det inte är - ett helvete. han är det onda eller bara den som utför det ingen annan vill, därför är han inte, han kan inte.
torsdag 8 januari 2009
you had me at the place of nowhere
med vinst kommer en förlust och tänk att en sångtext kan vara så fantastisk att jag inte vet hur man kan, skriva som han. jag vill skriva som man kan sjunga men ändå kunna läsa det utan musik. om man kunde skriva så att musiken liksom formulerades och komponerade i huvudet samtidigt som de skrivna orden läses skulle skrivandet vara ett nytt sätt, att hitta rätt. vad om världen stannade när allt var som bäst och inget längre spelade någon roll. en svart kaffekopp, en vinst, ett mästerverk, en duo, en dröm och några slag under bältet. livet som att sluta sjunga eller ett förvirrat virrvarr kladd bakom pannan som arbetar med abstraktionen. visionen av det abstrakta är bättre än det givna. som ett turisttips av genren rock n´roll. jag kommer dit.
onsdag 7 januari 2009
´cause everybody knows, that nobody really knows
tänk vad en sång kan göra. några ord med melodi. någonting som väsnas i takt och någon eller några som pratar utdraget och med känsla. att något kan vara så känsligt, viktigt, fantastiskt, jobbigt eller ovärderligt. att ett litet stamp, några ord tillsammans eller en speciell ton kan få en att tänka och fundera, minnas eller längta, hata eller älska, vilja höra mer och/eller stänga av. jag hyllar musiken samtidigt som jag just nu bara vill stänga av de melodiska och kompade rader av en kreation av det manliga könet vars verk får mig att tänka på det som inte värt. på det som varit och kanske tillochmed gör lite ont. samtidigt älskar jag stycket, eller sången som man säger. jag kan tillochmed älska hur tonerna förgör mig under deras fåtaliga minuters levnadstid. när sången är slut, trycker jag på repeat, höjer volymen och vältrar mig. musiken finns. jag är.
the bucket
något gammalt, något nytt, något lånat, två blå. ett nytt år. nya möjligheter. nya motgångar. ny frihet och ett nytt liv. att födas om men att ändå vara densamma. skriva abstrakta nyårslöften men egentligen bara hoppas på de vanligt sagda. den enes bröd är den andres död och ett slag i magen gav ett annat ljus i mörkret.
snö som faller och ett hjärta som bankar hos en flicka med smutsigt hår och svarta kläder. man kan hoppas och man kan tro men när man gjort något av det slutar det med att inget gror. tänk att våga lita på något för att sedan stilla höra hur det trillar i tu eller bara rinner ur.
en gnällig röst som sjunger om det vi gör och gjort. en inbjudan till en okänd fest och en drömmars dörr som öppnats när en liten duva har flugit sin kos. eller likt en dans med slutna ögon på olika sätt och att lova att aldrig falla ner igen.
snö som faller och ett hjärta som bankar hos en flicka med smutsigt hår och svarta kläder. man kan hoppas och man kan tro men när man gjort något av det slutar det med att inget gror. tänk att våga lita på något för att sedan stilla höra hur det trillar i tu eller bara rinner ur.
en gnällig röst som sjunger om det vi gör och gjort. en inbjudan till en okänd fest och en drömmars dörr som öppnats när en liten duva har flugit sin kos. eller likt en dans med slutna ögon på olika sätt och att lova att aldrig falla ner igen.
torsdag 1 januari 2009
2008
Årets Låt: Det Snurrar I Min Skalle
Årets Skiva: Markusevangeliet
Årets Spelning: Foo Fighters på WTAI
Årets Hjälteträff: Stevie Wonder på the globe
Årets Dryck: ÖL
Årets Indian: Jerry Hoffmaestro
Årets Film: Stockholm Boogie
Årets Park: Tanto
Årets Färmedel: Tandem
Årets Hood: Fisksätra
Årets Ö: Gotland
Årets Uppfinning: Champangetorsdagar
Årets Miss: Al Greens spelning på Berns (jag var inte där)
Årets Sinne: Svår hippi
Årets Jobb: Pressfotograf
Årets Framgång: Mitt Liv
Årets Café: LouieLouie
Årets Plagg: Leggings
Årets Man: Markus Krunegård
Årets Kvinna: Mormor
Årets Chef: Sara
Årets Diss: TV (jag gav bort min tv-sladd)
Årets Diss 2: Sömn
Årets Resa: Chartrad Karneval
Årets Sjukdom: Facebook
Årets Bok: Jag Behöver Dig Mer Än Jag Älskar Dig Och Jag Älskar Dig Så Himla Mycket
Årets Skydd: Skyddsglasögon
Årets Neon: Adam Tensta
Årets Snyggaste: Salem Al Fakir
Årets Män: Spanjacker
Årets Förfall: Re: publiks dödsförklaring
Årets Ångest: Studielån
Årets Fest: Efterfest!
Årets Festival: Arvikafestivalen
Årets Kultur: Filmfestivalen
Årets Lägenhet: Åsas
Årets Sport: Kärlek
Årets Göteborgare: Håkan Hellström
Årets Projekt: Swingkids webb
Årets Dans: Ian Curtis
Årets Konst: Skriva
Årets Ost: Halloumi
Årets Citat: Rocken spelar ingen roll längre
Årets Familj: Min!
Årets Amerikan: Obama
Årets Plugg: JMK
Årets 90åring: Nelson Mandela
Årets Affär: Monki
Årets Kaffe: Svart
Årets Pryl: Ritplatta
Årets Sommarställe: Trädgårn´
Årets Ställe: Debaser
Årets Tidning: DN PÅSTAN
Årets Lagliga: Spotify
Årets Vuxenpoäng: VISA-kort
Årets Italien: Roberto Saviano
Årets Viktigaste: Min Skivsamling
Årets Mat: Avokado
Årets Sanning: Poesi
Årets Skiva: Markusevangeliet
Årets Spelning: Foo Fighters på WTAI
Årets Hjälteträff: Stevie Wonder på the globe
Årets Dryck: ÖL
Årets Indian: Jerry Hoffmaestro
Årets Film: Stockholm Boogie
Årets Park: Tanto
Årets Färmedel: Tandem
Årets Hood: Fisksätra
Årets Ö: Gotland
Årets Uppfinning: Champangetorsdagar
Årets Miss: Al Greens spelning på Berns (jag var inte där)
Årets Sinne: Svår hippi
Årets Jobb: Pressfotograf
Årets Framgång: Mitt Liv
Årets Café: LouieLouie
Årets Plagg: Leggings
Årets Man: Markus Krunegård
Årets Kvinna: Mormor
Årets Chef: Sara
Årets Diss: TV (jag gav bort min tv-sladd)
Årets Diss 2: Sömn
Årets Resa: Chartrad Karneval
Årets Sjukdom: Facebook
Årets Bok: Jag Behöver Dig Mer Än Jag Älskar Dig Och Jag Älskar Dig Så Himla Mycket
Årets Skydd: Skyddsglasögon
Årets Neon: Adam Tensta
Årets Snyggaste: Salem Al Fakir
Årets Män: Spanjacker
Årets Förfall: Re: publiks dödsförklaring
Årets Ångest: Studielån
Årets Fest: Efterfest!
Årets Festival: Arvikafestivalen
Årets Kultur: Filmfestivalen
Årets Lägenhet: Åsas
Årets Sport: Kärlek
Årets Göteborgare: Håkan Hellström
Årets Projekt: Swingkids webb
Årets Dans: Ian Curtis
Årets Konst: Skriva
Årets Ost: Halloumi
Årets Citat: Rocken spelar ingen roll längre
Årets Familj: Min!
Årets Amerikan: Obama
Årets Plugg: JMK
Årets 90åring: Nelson Mandela
Årets Affär: Monki
Årets Kaffe: Svart
Årets Pryl: Ritplatta
Årets Sommarställe: Trädgårn´
Årets Ställe: Debaser
Årets Tidning: DN PÅSTAN
Årets Lagliga: Spotify
Årets Vuxenpoäng: VISA-kort
Årets Italien: Roberto Saviano
Årets Viktigaste: Min Skivsamling
Årets Mat: Avokado
Årets Sanning: Poesi
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)